Keigo
www.kingdompleased.com keigo-mak
Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg
Förlåt mig fader, ty jag har syndat - Del 2. Game Boy och batteridöd
Förra veckan skrev jag om hur jag för första gången kom i kontakt med piratkopierade spel. I del två fortsätter mitt missbruk, i fickformat.
1990 gav Nintendo en lillebror till 8-bitaren, Game Boy, en liten nätt maskin som var nästan lika kraftfull som sin storebror, fast med svartvit grafik. Äntligen kunde man spela riktiga spel oavsett var man än befann sig och en batteritid på ungefär 15 timmar.
I vilket fall, världen tog emot Game Boy med öppna armar när den landade på butikshyllorna. Det var en succé, en hysteri bland konsumenterna. Och såhär lät Nintendos försäljningsargument i en gammal Game Boy reklam:
"Jättesuccé över hela värden. Över 1 miljon sålda under julhandeln i USA. Slutsålt, slutsålt slutsålt. Snart kommer Game Boy till Sverige!
Skynda dig! Antalet som kommer till Sverige är begränsat. Hela världen vill ha Game Boy. Blir du först i Sverige?".
Jag måste erkänna att jag blev inte direkt hänförd när Game Boy kom. Visst, den var liten, bärbar och hade ett stort bibliotek av spel, men jag spelade hellre på min NES. Många av spelen var identiska med de som redan fanns till NES, inga stack ut eller var speciellt originella, tyckte jag. Det enda spelet som fick mig att lyfta ögonbrynet lite var Link's awakening, men det var nog det. Jag fick helt enkelt inget ha-begär över den, även fastän konsolen revolutionerade bärbart spelande på många plan.
Dom gångerna jag verkligen ville spela Game Boy var när jag hälsade på släkten i Stockholm. Som barn tyckte jag inte särskilt om släktträffar, vuxna hade sina vuxensamtal med varandra och det fanns få jämnåriga kusiner som man kunde leka med. Då brukade jag alltid låna mina morbröders Game Boy. Spelade Super Mario Land och lärde mig tycka om Tetris. Jag blev alltid utklassad av mina morbröder som tyckte att jag spelade dåligt (men nu är spelplanen omvänd, hehe).
Mina morbröder hade ett Game Boy spel som hette 52-spel-i-1, med en mjuk plastknapp på framsidan. Till skillnad från de piratspel jag har spelat tidigare så fanns det ingen meny i spelet, utan man bytte spel genom att trycka på knappen. Väldigt opraktiskt om man ville spela sista spelet, men det funkade, någorlunda. Det var kul ett tag, men precis som piratspelen till NES fanns det en hel del värdelösa spel. Jag tröttnade fort och slutade spela Game Boy.
Jag spelade inte Game Boy igen tills jag vann en egen Game Boy Color från Super Play (med den nuvarande redaktionen på Level). Tidningen hade en Cosplay tävling och jag kom på tredje plats, men det tar vi en annan gång. Det var då jag upptäckte hur mycket bra och originella spel som fanns till den. Jag fick senare ett spel med 77-spel-i-1 och Pokemon Gold och Silver. Jag hade tidigare alltid tyckt att Pokemon var ett barnsligt spel och att hela konceptet var fånigt. Men jag gav spelet en chans och ja, jag älskade Pokemon. Spelet var väldigt simpelt, men samtidigt väldig fängslande och kul, bra skit helt enkelt.
Jag spelade non-stop en hel vecka och tog till slut en dag paus från spelet. Det var nog nyttigt för mig, trodde jag. Dagen efter när jag startade spelet stannade hjärtat en halv sekund. Varför börjar spelet med introduktionen igen? Var är mina Pokemons? Vart har min sparfil tagit vägen? Var?!
Jag var helt förkrossad och förstod inte vad som hade hänt. Sen kom jag på att spelet var piratkopierat. Batteriet i kassetten måste ha varit kasst, uselt, fullkomligt odugligt! Sen dess har jag inte rört ett enda Pokemon-spel, ärret finns kvar. Vid det laget borde jag ha lärt mig att aldrig köpa piratkopierade spel. Det gjorde jag, tills jag fick spela piratspel till SNES, med disketter.
1990 gav Nintendo en lillebror till 8-bitaren, Game Boy, en liten nätt maskin som var nästan lika kraftfull som sin storebror, fast med svartvit grafik. Äntligen kunde man spela riktiga spel oavsett var man än befann sig och en batteritid på ungefär 15 timmar.
I vilket fall, världen tog emot Game Boy med öppna armar när den landade på butikshyllorna. Det var en succé, en hysteri bland konsumenterna. Och såhär lät Nintendos försäljningsargument i en gammal Game Boy reklam:
"Jättesuccé över hela värden. Över 1 miljon sålda under julhandeln i USA. Slutsålt, slutsålt slutsålt. Snart kommer Game Boy till Sverige!
Skynda dig! Antalet som kommer till Sverige är begränsat. Hela världen vill ha Game Boy. Blir du först i Sverige?".
Jag måste erkänna att jag blev inte direkt hänförd när Game Boy kom. Visst, den var liten, bärbar och hade ett stort bibliotek av spel, men jag spelade hellre på min NES. Många av spelen var identiska med de som redan fanns till NES, inga stack ut eller var speciellt originella, tyckte jag. Det enda spelet som fick mig att lyfta ögonbrynet lite var Link's awakening, men det var nog det. Jag fick helt enkelt inget ha-begär över den, även fastän konsolen revolutionerade bärbart spelande på många plan.
Dom gångerna jag verkligen ville spela Game Boy var när jag hälsade på släkten i Stockholm. Som barn tyckte jag inte särskilt om släktträffar, vuxna hade sina vuxensamtal med varandra och det fanns få jämnåriga kusiner som man kunde leka med. Då brukade jag alltid låna mina morbröders Game Boy. Spelade Super Mario Land och lärde mig tycka om Tetris. Jag blev alltid utklassad av mina morbröder som tyckte att jag spelade dåligt (men nu är spelplanen omvänd, hehe).
Mina morbröder hade ett Game Boy spel som hette 52-spel-i-1, med en mjuk plastknapp på framsidan. Till skillnad från de piratspel jag har spelat tidigare så fanns det ingen meny i spelet, utan man bytte spel genom att trycka på knappen. Väldigt opraktiskt om man ville spela sista spelet, men det funkade, någorlunda. Det var kul ett tag, men precis som piratspelen till NES fanns det en hel del värdelösa spel. Jag tröttnade fort och slutade spela Game Boy.
Jag spelade inte Game Boy igen tills jag vann en egen Game Boy Color från Super Play (med den nuvarande redaktionen på Level). Tidningen hade en Cosplay tävling och jag kom på tredje plats, men det tar vi en annan gång. Det var då jag upptäckte hur mycket bra och originella spel som fanns till den. Jag fick senare ett spel med 77-spel-i-1 och Pokemon Gold och Silver. Jag hade tidigare alltid tyckt att Pokemon var ett barnsligt spel och att hela konceptet var fånigt. Men jag gav spelet en chans och ja, jag älskade Pokemon. Spelet var väldigt simpelt, men samtidigt väldig fängslande och kul, bra skit helt enkelt.
Jag spelade non-stop en hel vecka och tog till slut en dag paus från spelet. Det var nog nyttigt för mig, trodde jag. Dagen efter när jag startade spelet stannade hjärtat en halv sekund. Varför börjar spelet med introduktionen igen? Var är mina Pokemons? Vart har min sparfil tagit vägen? Var?!
Jag var helt förkrossad och förstod inte vad som hade hänt. Sen kom jag på att spelet var piratkopierat. Batteriet i kassetten måste ha varit kasst, uselt, fullkomligt odugligt! Sen dess har jag inte rört ett enda Pokemon-spel, ärret finns kvar. Vid det laget borde jag ha lärt mig att aldrig köpa piratkopierade spel. Det gjorde jag, tills jag fick spela piratspel till SNES, med disketter.
Kommentera
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.