Maria Myhr
Falun www.mariamyhr.se
Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg
Men ÅÅÅH!
Det kliar inuti mig, i bröstet, i magen, i armarna, i huvudet. En läskburk som någon skakat och sen öppnat lite lite grann, så det bara pyser ut lite hursomhelst och överallt utan mål. En testbild där ingendera myrarmé någonsin vinner. Ett ägg som har hamnat uppochner så kycklingen hackar sig ut i sand och jord.
Jag klarade Mass Effect, del ett, klockan kvart över två en natt. Är en bit på väg genom tvåan. Har ingen brådska, prenumerationsbonusen från Level-tidningen har inte kommit än. Ångrar lite att jag inte förbokade, de där dogtagsen man fick med förbokningen såg läckra ut. Önskar att man kunde ta ledigt från livet emellanåt och bara få spela, twittra, blogga, skriva, sjunga, är det inte på tiden att skaffa sig Garageband snart?
Min SWTOR-zabrak tar något queststeg i taget med ojämna mellanrum. Min WoW-belf får komma ut på rollspelsäventyr emellanåt. Dessemellan väntar de, tyst men otåligt, på att deras allsmäktiga gudinna ska ta deras kroppar i besittning och ta tag i saker och ting på lite mera allvar. Ibland sneglar de på månadsavgiften och ger mig menande blickar. Jag viftar bort dem. Deras värde kan inte räknas i pengar, försäkrar jag och klappar dem på huvudet. De väntar vidare. Deras blickar är passivt anklagande.
Inga reaktioner på att jag skrev Kirikou istället för Chihiro i senaste numret av WoW-tidningen? För hon heter Chihiro, flickan i Spirited Away. Kirikou är en liten pojke i en helt annan film. Obildade tölpar. Klantiga skribent... Ingen reaktion är en bra reaktion?
Har plugguppgifter som ska göras samtidigt som en filmfestival ska besökas för jobbets räkning. Roligt, spännande, intressant. Men i min ryggrad, kilandes fram och tillbaka mellan bakhuvud och nedre delen av bröstkorgen som en iller på uppvärmt bryggkaffe, väntar tre fantasyromaner på att bli skrivna. De pockar på uppmärksamhet men allt jag kommer åt är brottsstycken eftersom spaden jag gräver med i själva verket är en grep med en spets i varje del av hjärnans kreativa åkrar.
Man är allt bra privilegierad.
Jag klarade Mass Effect, del ett, klockan kvart över två en natt. Är en bit på väg genom tvåan. Har ingen brådska, prenumerationsbonusen från Level-tidningen har inte kommit än. Ångrar lite att jag inte förbokade, de där dogtagsen man fick med förbokningen såg läckra ut. Önskar att man kunde ta ledigt från livet emellanåt och bara få spela, twittra, blogga, skriva, sjunga, är det inte på tiden att skaffa sig Garageband snart?
Min SWTOR-zabrak tar något queststeg i taget med ojämna mellanrum. Min WoW-belf får komma ut på rollspelsäventyr emellanåt. Dessemellan väntar de, tyst men otåligt, på att deras allsmäktiga gudinna ska ta deras kroppar i besittning och ta tag i saker och ting på lite mera allvar. Ibland sneglar de på månadsavgiften och ger mig menande blickar. Jag viftar bort dem. Deras värde kan inte räknas i pengar, försäkrar jag och klappar dem på huvudet. De väntar vidare. Deras blickar är passivt anklagande.
Inga reaktioner på att jag skrev Kirikou istället för Chihiro i senaste numret av WoW-tidningen? För hon heter Chihiro, flickan i Spirited Away. Kirikou är en liten pojke i en helt annan film. Obildade tölpar. Klantiga skribent... Ingen reaktion är en bra reaktion?
Har plugguppgifter som ska göras samtidigt som en filmfestival ska besökas för jobbets räkning. Roligt, spännande, intressant. Men i min ryggrad, kilandes fram och tillbaka mellan bakhuvud och nedre delen av bröstkorgen som en iller på uppvärmt bryggkaffe, väntar tre fantasyromaner på att bli skrivna. De pockar på uppmärksamhet men allt jag kommer åt är brottsstycken eftersom spaden jag gräver med i själva verket är en grep med en spets i varje del av hjärnans kreativa åkrar.
Man är allt bra privilegierad.
Kommentera
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.