Maria Myhr
Falun www.mariamyhr.se
Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg
Tankat egot lite
Det var en vanlig måndag i Azeroth. Jag hade inget särskilt för mig utan struttade omkring i Orgrimmar och flyttade grejor mellan bank och Void Storage, det där stället som inte finns där man kan stoppa in prylar man inte använder.
"Vad pysslar ni med då?" frågade jag mitt spartanskt representerade gille.
En levlade. Den andra gjorde inte heller något särskilt.
"Ska vi rollspela, eller köra en heroic?" slängde jag ur mig och innan jag hann stoppa tillbaka de där sista orden i munnen svarade min kompis: "Tja, vilket som går väl bra, vad vill du?"
"Tja, jag borde ju göra en heroic, fast..." Där var jag tvungen att säga till mig själv, vänligt men bestämt: "Maria, vill du ha Jaw of Repudiation och resten av det fina, rödgrå setet eller inte?" Med darrande underläpp svarade jag: "Ja, jo, jag vill ju det, men...-" "Inga men, in i instansen med dig, seså!"
Tack och lov för gilleskamrater som har healer-alts. Vi hoppade in i Well of Eternity, jag upplyste de övriga i gruppen om att jag var lite ringrostig och att de därför fick ha lite tålamod och inte skrika åt mig, och fick ett glatt "np :)" till svar, så det var bara att dra iväg.
Well of Eternity är rätt okej. Det är en demonboss som emellanåt spottar ut ett gäng gröna ögon som kan vara lite lurig, speciellt om healern blir upptäckt och dödad i ett tidigt skede. Som ikväll. Med lite combat ress redde det dock upp sig.
Den sista bossen, som spawnar förtontusen adds, brukar hos mig ge upphov till kaos, panik och allmän stirrighet, ända tills jag erinrar mig att hedersknyffeln Illidan förvandlar en till stor stark lila demon precis när man tror att man ska döden dö, och då är resten av fajten inget att svettas över.
Så. Egentligen är det ganska enkelt att tanka. Åtminstone Hour of Twilight-instanserna. Eller rättare, de är enkla över huvud taget. Ändå kändes det som en rätt skön egoboost.
Jag kan tanka. Jag är lite rädd, men jag kan tanka ändå.
"Vad pysslar ni med då?" frågade jag mitt spartanskt representerade gille.
En levlade. Den andra gjorde inte heller något särskilt.
"Ska vi rollspela, eller köra en heroic?" slängde jag ur mig och innan jag hann stoppa tillbaka de där sista orden i munnen svarade min kompis: "Tja, vilket som går väl bra, vad vill du?"
"Tja, jag borde ju göra en heroic, fast..." Där var jag tvungen att säga till mig själv, vänligt men bestämt: "Maria, vill du ha Jaw of Repudiation och resten av det fina, rödgrå setet eller inte?" Med darrande underläpp svarade jag: "Ja, jo, jag vill ju det, men...-" "Inga men, in i instansen med dig, seså!"
Tack och lov för gilleskamrater som har healer-alts. Vi hoppade in i Well of Eternity, jag upplyste de övriga i gruppen om att jag var lite ringrostig och att de därför fick ha lite tålamod och inte skrika åt mig, och fick ett glatt "np :)" till svar, så det var bara att dra iväg.
Well of Eternity är rätt okej. Det är en demonboss som emellanåt spottar ut ett gäng gröna ögon som kan vara lite lurig, speciellt om healern blir upptäckt och dödad i ett tidigt skede. Som ikväll. Med lite combat ress redde det dock upp sig.
Den sista bossen, som spawnar förtontusen adds, brukar hos mig ge upphov till kaos, panik och allmän stirrighet, ända tills jag erinrar mig att hedersknyffeln Illidan förvandlar en till stor stark lila demon precis när man tror att man ska döden dö, och då är resten av fajten inget att svettas över.
Så. Egentligen är det ganska enkelt att tanka. Åtminstone Hour of Twilight-instanserna. Eller rättare, de är enkla över huvud taget. Ändå kändes det som en rätt skön egoboost.
Jag kan tanka. Jag är lite rädd, men jag kan tanka ändå.
Kommentera
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.