Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Alexander Rehnman

19 Registrerad: 18 dec 2011 15:26 Senaste besök: I dag 22:54 Online: Ja

Linköping alexanderrehnman.wordpress.com AphariusRehn

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Mass Effect och dess betydelse för mitt liv

Alexander Rehnman 11 mar 2017 05:37216 visningarKommentera: 1 !

Det här blogginlägget skrevs för ett år sedan på en privat blogg, baserat på ett inlägg jag skrev här på forumet. Hittade det idag igen och tänkte att det kanske gör sig bäst på Loadingbloggen. Snart kommer ju Andromeda också!

Man kan säga att jag var sen på att hoppa på Mass Effect-tåget. Jag blev så att säga stående på perrongen tills det hade kommit till sin ändstation. Som tur är så fanns det ju fler möjligheter och även fast det sista spelet släppts redan så fick jag ändå privilegiet att uppleva serien från början.

Ungefär samtidigt som jag satte igång med Mass Effect 1 våren 2012 så hade en kompis till mig blivit vän med en del annat folk. Eller, egentligen hade det varit så tag, men nu var det allvar och våra vänskapskretsar slogs ihop. Min sociala karta ritades om på ett ögonblick. Helt plötsligt så var jag inte bara en av ”nördarna”. Mina nya vänner hade kanske inte alltid samma nördiga intressen som jag, men jag kände ändå att jag passade in.

Mitt liv förändrades. För det mesta till det bättre. Jag blev trevligare, hade det roligare. Samtidigt så spelade jag Mass Effect för fullt. Biobesök och klassresa varvades med Citadel och Normandy. Mina vänner i verkliga livet blandades med Garrus, Liara, Tali, Wrex och alla andra som följde med på Shepards resa. Mitt liv som Shepard och mitt liv som Alex flöt båda på fint. För det mesta.

Sedan satte jag igång med Mass Effect 2, ett av mina favoritspel någonsin. Jag vet inte riktigt om det var katastrofal ironi eller bara en väldigt olycklig slump att både Shepards och mitt liv gick utför. Shepard fick sitt skepp sprängt och blev tvungen att börja om på ny kula. Utanför spelet ledde mitt dåliga agerande och brist på social kompetens till enorma spänningar och konflikter i kompisgänget och att min relation till dem var förstörd för alltid. Nåja, det var var jag trodde iallafall.

På grund av detta gick jag in i väggen och jag har aldrig mått så dåligt psykiskt som de veckorna. Hade jag förstört allting som jag och kompisarna byggt upp under flera månaders tid? Var jag dömd till att gå tillbaka till mitt gamla och sämre liv? Skulle jag gå in i en depression på riktigt och behöva vård? Frågorna i mitt huvud var många och jag mådde inte bra. Rent ut sagt mådde jag skit. Det var dock mitt eget fel, så jag klandrar ingen. Något som kunde muntra upp lite var Mass Effect 2.

Trots att det är ett ganska mörkt spel så värmde ME2 mig väldigt mycket och fick mig till och från att glömma hur uselt jag mådde. Relationerna till karaktärerna, uppdragen, världarna… alltihopa satt som handen i handsken och gav mig oförglömliga känslor. Jag grät nästan en skvätt när jag råkade förlora två teammates på grund av förbannat slarv.

Sedan hände något fantastiskt. Efter att jag var klar med Mass Effect 2, men innan jag skulle sätta igång med trean så var det som att allt hemskt de senaste veckorna aldrig hänt. Bara över en natt var alla konflikter som bortblåsta och alla var vänner igen. Jag saknar faktiskt den här perioden ganska mycket, även fast jag har det riktigt bra nu också. Allt kändes bra, nästan hela tiden. Det var som att livslusten återvänt och depression var ett minne blott.

Under den kommande tiden spelade jag Mass Effect 3, som även här påminde lite om hur mitt liv då var. Det började hemskt med depression och grejer, ungefär som ME3 börjar med katastrof. Men både jag och Shepard kämpade, jag med min psykiska hälsa och kompisrelationer och Shepard med galaktisk politik och krigsföring. Ju längre vi höll på, desto bättre blev det för oss båda och det kändes som att det fanns en chans. Vi fick våra lyckliga slut till sist. Kort efter att jag spelat färdigt Mass Effect 3 (nära till tårarna för att det var över) så började det jag då skulle kalla den lyckligaste perioden i mitt liv. Allt gick bra och var fantastiskt roligt, även fast det kunde vara motgångar ibland.

Jag tror faktiskt att Mass Effect hjälpte mig. Iallafall delvis. Jag förknippar den här perioden väldigt mycket med den spelserien och för mig är Mass Effect inte bara tre spel. Det är en fantastisk och personlig upplevelse som ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Sedan dess har mitt liv för det mesta varit till det bättre, även fast jag då och då haft problem med depressioner. Nu för tiden dock är jag för det mesta lyckligare än jag någonsin varit. Om ett par månader tar jag studenten och påbörjar nästa kapitel av mitt liv. Mitt vuxna liv. Någon gång i framtiden så släpps Mass Effect: Andromeda. Vem vet, kanske det kan ha lika stor inverkan på mitt liv och vara lika viktigt för mig i framtiden? Ibland är underhållning inte bara underhållning. Ibland är det något viktigare. Något som formar oss som personer och gör oss till de vi är. Alla historier måste få ett avslut, men kan en historias avslut kanske vara början på en ny och bättre historia? Det tror jag.Taggar: Mass Effect

Final Fantasy, tonfisk och Persbrandt

Alexander Rehnman 12 feb 2017 16:40494 visningarKommentera: 2 !

Ni känner väl till Felsjunget, som samlar felhörda låttexter? Jag har två egna att bjuda på nu, från Final Fantasy-serien. Den första är från låten "Horrors of the Night" som är med i Final Fantasy XV. (Tack till Derby för att du hittade namnet på den!)

Låter det inte lite som att de mässar "MERA TONFISK, MERA TONFISK, MERA TONFISK..." ungefär 32 sekunder in i låten?



Den andra kommer från Final Fantasy VII och är där med i självaste slutbosstemat, One Winged Angel. Visst låter det som "PERSBRANDTS SNICKERI, HELA VÄRLDEN SMÄLLER TILL; PERSBRANDTS SNICKERI, HELA VÄRLDEN SMÄLLER TILL, SEPHIROTH!" vid ungefär en minut och tio sekunder?



Föreslog Square Enix ett karriärsbyte för allas vår Micke P år 1997?

Har du några roliga felhörda texter att bjuda på?Taggar: Final Fantasy XV, Final Fantasy VII, Final Fantasy

Loadingkalendern 2016 - Lucka 18

Alexander Rehnman 18 dec 2016 22:39902 visningarKommentera: 0 !

2016 har varit ett händelserikt år. Nästan löjligt händelserikt, faktiskt. Som en parodi på sig självt. Utöver det som hänt ute i världen så har väldigt mycket hänt för mig personligen. Jag har blivit redaktionsmedlem och fått skriva recensioner av spel så som Overwatch och Final Fantasy XV, varit med på diverse streams (till exempel dagens då vi fick ihop 1100 kr till Musikhjälpen) och en del annat, tagit studenten, skaffat en PS4 (som studentpresent till mig själv), flyttat hemifrån och börjat plugga datateknik vid Linköpings universitet (goddag, STABEN) , engagerat mig lite i föreningar, tagit körkort och en hel massa annat.

Nu börjar året närma sig sitt slut och vi kommer in i jul- och nyårsveckorna, det som kanske är min favoritdel av varje år. Det är något med julen som är helt underbart. Att få träffa släktingar och vänner, öppna julklappar, äta god mat och allt annat roligt som hör till. För mig är nyår ett hyllande av det som varit (alla roliga minnen från det föregående året) och ett peppande inför det år som kommer. Två högtider som handlar om gemenskap och traditioner. Vad kan vara finare?

Gemenskap är något jag känner väldigt starkt i olika sammanhang och ett av de tydligaste sådana sammanhangen är när jag (i princip dagligen) besöker Loading. Till skillnad från många andra hemsidor jag besöker är Loadings gemenskap inte särskilt storskalig eller anonym, utan mer av ett lite mindre och sammansvetsat gäng. Det är kanske inte alltid som vi kommer överens, men kom igen, kommer man verkligen överens med alla hela tiden i verkligheten? Det är fantastiskt trevligt att få vara en del av denna gemenskap och ta del av allt som skrivs på forumet och våra trevliga traditioner, så som just Loadingkalendern.

På tal om traditioner så kan jag ju passa på att nämna en av mina spelrelaterade jultraditioner (jag har en för påsk också, men det är en annan historia), nämligen mina julspel. Inte teatrar om Jesu födelse, utan spel som jag brukar spela vid julen. Varje år brukar det vara ett som får lite extra uppmärksamhet. Mitt minne av julspelen innan 2013 är lite luddigt, men 2013 var det först och främst Papers, Please som stod i fokus. Detta deprimerande men ändå mysiga spel om livet som gränsvakt i en fiktiv öststat lyckades trots det på pappret tråkiga konceptet beröra mig riktigt ordentligt och jag håller det än idag som ett riktigt bra spel.

2014 var det Professor Layton vs. Phoenix Wright: Ace Attorney som gällde. På julaftonsmorgonen öppnade jag ett paket med detta spel och sedan var jag helt fast. Laytons pussel och Phoenix Wrights mordgåtor låg till grund för mycket klurande under vinterledigheten. Tillsammans med den mysiga sagostämningen och den smarta humorn blev klurandet till en mycket trevlig spelupplevelse.

2015 blev julspelet mer av ett nyårsspel eftersom Xenoblade Chronicles X inte kom ner i brevlådan förrän den 30 december. Det här spelet imponerade på mig något enormt. Stridssystemet, den enorma och riktigt väldesignade världen och den stora mängden innehåll gav mig, trots bristerna, Wii U:ns bästa spel. Hoppas på en ordentlig uppföljare till Switch.

I år är det ännu oklart vad det blir då jag ska spendera julledigheten hemma hos mina föräldrar i Västerås och inte vet om jag ska ta med mig mina konsoler dit. Då kanske det blir att fortsätta Noctis episka äventyr i Final Fantasy XV, eller lösa mysterier i en japansk småstad i Persona 4: Golden eller fånga alla Alola-regionens Pokémon i Pokémon Moon. Likt framtiden i stort är julspelet fortfarande inte beslutat, men jag har all makt att påverka det. Vi får se vad det blir.

Med denna lilla utvikning kring mina jultraditioner vill jag (om än något i förskott) tacka Loading för ett helt fantastiskt 2016, tillönska alla en god jul och ett gott nytt år där vi återigen ska bevisa varför vi är internets trevligaste spelforum. Jag tackar för den tid som varit och blickar framåt mot det framtida Loading vi kommer skapa. Låt oss hoppas att det är lika fantastiskt som tidigare.

Nio timmar, nio personer, nio dörrar

Alexander Rehnman 14 okt 2016 02:001800 visningarKommentera: 4 !

999: 9 Hours, 9 Persons, 9 Doors är titeln på det första spelet i Spike Chunsofts Zero Escape-serie. Precis som titeln antyder handlar spelet om nio personer och nio dörrar, under nio timmar. Allt börjar med att Junpei, en japansk universitetsstudent, kidnappas i sitt hem och vaknar upp inlåst i en hytt på ett kryssningsskepp. Efter att ha lyckats ta sig ut ur hytten stöter han på åtta andra personer som varit med om samma sak som honom. Alla har besökts av en person med gasmask som sövt ner dem och sedan har de vaknat upp på kryssningsfartyget.

De flesta personerna är helt okända för Junpei, men ett bekant ansikte finns ibland dem: Hans barndomsvän Akane Kurashiki som han inte sett på nio år. Varför befinner de sig i samma situation helt plötsligt? Innan Junpei hinner få svar på sin fråga så hörs en röst i skeppets högtalare. Samma röst som den gasmaskklädda personen som förde bort dem hade.

Personen, som kallar sig Zero, informerar de nio personerna om att de förts dit för att delta i "The Nonary Game". Reglerna är enkla: Det finns nio deltagare i leken. Var och en är utrustad med ett armband där en display visar en siffra mellan 1 och 9. (Junpeis visar en femma) Dessutom finns det dörrar markerade med en siffra mellan 1 och 9. För att gå genom en sådan dörr måste tre till fem deltagare addera ihop siffrorna på sitt armband samt beräkna siffersumman av resultatet tills dess att de har ett tal mellan 1 och 9. Är talet samma som på dörren kan man gå igenom. Målet är att hitta en dörr med siffran nio på. Det är nämligen enda sättet att få lämna skeppet levande.

För att ge deltagarna lite extra motivation informerar Zero dem om att skeppet långsamt håller på att sjunka och att de har nio timmar på sig innan de går en blöt död till mötes. Frågorna i gruppen är många. Vem är Zero? Varför har just dessa nio valts ut? Var finns en dörr med en nia? Vad är syftet med "The Nonary Game"?

Spelaren axlar rollen som Junpei i jakten på svar på dessa frågor. Rent spelmekaniskt är 999 ganska simpelt. Majoriteten av spelet består av dialoger mellan karaktärer, men avbryts ibland av pusselsekvenser i klassisk "escape the room"-stil där spelaren får interagera med miljöerna och klura på olika lösningar. Dessa sekvenser är roliga, men kan bli lite tjatiga när man spelar om spelet. 999:s största styrka är nämligen handlingen och karaktärerna, samt den mystiska och smått otäcka stämningen.

I 999 spelar dina val som spelare roll på ett eller annat sätt. Vissa ger bara roliga eller intressanta dialoger medan andra är på liv och död för spelets karaktärer och påverkar vilket av spelets sex slut man till sist kommer nå. För att få hela bilden av vad som egentligen försiggår måste man därför spela om spelet ett par gånger för att kunna göra val man tidigare inte gjort. Detta går däremot fort i och med att man kan skippa dialogsekvenser man redan kört och ta genvägar
genom pusselrummen, men efter ett tag kan det bli lite tjatigt.

Handlingen i sig är helt fantastisk (går inte in på detaljer i detta inlägg av uppenbara skäl) med intressanta och välskrivna karaktärer, komplicerade mysterier, twister som vänder allt upp och ner och sex olika slut som alla är bra på sina egna sätt. Musiken är också trevlig och den grafiska stilen är mysig, även om spelet ser lite daterat ut med dagens standard. Värt att notera är att spelet kan gå över till ren skräck ibland och inte drar sig för att noggrant beskriva våldsamma, äckliga eller otrevliga scener i textform. Det är alltså inte något för den som har svårt för blod, gore och ond bråd död.

Det finns egentligen mycket mer att säga om 999, men jag är orolig att jag kanske sagt lite för mycket. Det jag kan säga är att det var en enormt positiv överraskning för mig och ett av de bästa spel jag spelat på länge. Jag rekommenderar alla som gillar ett bra mysterium att kolla in detta fantastiska spel när remaken till PC och PS Vita (eventuellt 3DS också, men inget är bekräftat än) kommer. Ni kommer inte ångra er. Från den första scenen till den sista kommer ni att sitta där med hakan på golvet och kärlek i era hjärtan. Det är verkligen helt fantastiskt.

(P.S. Be funyarinpan om ursäkt!)Taggar: 999, 9 hours 9 persons 9 doors, Zero Escape

Favoritfranchisens fantastiska fullträff

Alexander Rehnman 21 jul 2016 22:442212 visningarKommentera: 0 !

Förra veckan hade Danganronpa 3: The End of Hope's Peak Academy premiär. Serien är indelad i två delar, Future Arc som utspelar sig efter Danganronpa 2 och handlar om mord och lösningen av detta, samt Despair Arc som utspelar sig kronologiskt först i Danganronpa-serien. Danganronpa 2 börjar ju nämligen med att en av klasserna på Hope's Peak Academy hamnar på en ö med minnesförlust. Despair Arc handlar därför om dessa förlorade minnen och vad som ledde upp till att de glömdes bort.

Idag släpptes andra avsnittet av Despair Arc. Klass 77 har precis börjat på Hope's Peak Academy, men det är lite så där med sammanhållningen i klassen. Dessutom känner Chiaki Nanami ("The Ultimate Gamer") att hon är ensam och troligtvis kommer gå utan vänner eftersom spel är en typisk ensamvargsaktivitet och ingen vill vara vän med en nörd.

Här händer det fantastiska. Under min grundskoletid befann jag mig ofta i Chiakis situation med att jag oroade mig för att spelintresset skulle få mig ofrivilligt ensam bland de andra skoleleverna. (Så blev det inte, som tur var) Istället för att uppmuntra Chiaki att följa andra intressen än spel så säger läraren till henne att hon borde inte ge upp sitt spelintresse, utan att man kan få vänner genom att spela spel. "Om du gillar att spela spel själv så blir det ännu roligare med andra!" säger hon.

Ja, ni läste rätt. En lärare (de människor i mitt liv som varit mest anti-gaming) uppmuntrar en elev till att fortsätta med sitt spelintresse. En slags dröm som går i uppfyllelse. Själv hoppas jag att vi kommer få flera sådana lärare här i den verkliga världen. Läs vidare, för det blir bättre.

Nästa dag så har Chiaki tagit med sig sin konsol till skolan och när läraren kommer till klassrummet ser hon att klassen sitter och spelar Smash Bros. (eller nja, en parodi därav) tillsammans. Den excentriske Gundham Tanaka och tävlingsmänniskan Nekomaru Nidai har aldrig talats vid tidigare, men bondar över sin intensiva kamp i fightingspelet.

Därefter följer ett digitalt brädspel där grabbarna i klassen tävlar och den ständigt tursamma Nagito Komaeda vinner på olycksfågeln Kazuichi Sodas bekostnad. Trots motgångarna skrattar de med varandra och har roligt. Ja, som man gör när man spelar såna spel.

Efter detta följer en Mario Kart-klon där retstickan Hiyoko Saijoni tar varje chans att sabba för den livsglada och smått hyperaktiva Ibuki Mioda och en Bomberman-kopia där tjejerna gör upp om vem som är bäst på att lägga bomber. Den nervösa men medicinskt duktiga Mikan Tsumiki lyckas i sitt nervösa knapphamrande att spränga sig själv och flera andra i luften. Till och med läraren deltar i spelandet när hon får tid.

Mot slutet av dagen är klassen mycket bättre vänner i och med att Chiaki fört ihop dem kring det gemensamma intresset spel. Hon blir till och med utsedd till elevrådsrepresentant på grund av detta. Efter en radda galna upptåg så är ytterligare en av Chiakis skoldagar över och hon väntar utanför skolan på sin vän Hajime Hinata som har undervisning i byggnaden bredvid. Hon frågar om han vill med och testa ett nytt fightingspel i den lokala arkadhallen och efter en stunds fundering tackar han ja. Avsnittet slutar med att Chiaki tar Hajimes hand och säger "spel är ju roligast med andra" innan eftertexterna rullar.

Trots att Danganronpa 3: Despair Arc annars kommer vara en drama/komedianime om skollivet (och lite annat...) i allmänhet så är scenerna om spel i detta avsnitt otroligt viktiga. Iallafall för mig. Spelscenerna fångar perfekt hur det är att spela spel med kompisar och hur man kan bonda över något sådant. (För ett par veckor sedan ställde jag upp på ett spelevenemang här i Västerås. När jag kom dit kände jag ingen, men jag gick därifrån med flera nya och trevliga bekantskaper) Mario Kart är enligt mig en mycket bättre isbrytare än fåniga lekar.

Dessutom känns det oerhört trevligt att få se en karaktär som brinner för spel få höra från en icke-spelare att hon bör fortsätta med det och inte anpassa sig efter vad andra tycker. (Många av oss har nog fått höra tvärtom...) Det här korta avsnittet slår flera stereotyper om spelare på fingrarna och visar att det inte alls bara är en aktivitet för osociala nördar, utan något riktigt trevligt som man kan göra med andra. Det är en av anledningarna att jag älskar spel så mycket som jag gör.

För oss som fått höra att vi är osociala losers som slösar bort vår tid på onödigt trams så är detta något otroligt viktigt. Det är också något viktigt för icke-spelare som kanske har fördomar om spel, men här kan lära sig hur det faktiskt är. Min kärlek för Danganronpa var redan stor, men blev precis mycket större [love]Taggar: Danganronpa

Tidigare inlägg

Slutet på en historia är inledningen på en ny

10 jun 2016 00:012

Ja, om ganska precis tolv timmar är det dags. Den 19 augusti 2013...

Att bli en av sina idoler

17 apr 2016 00:352

Jag har spelat spel nästan hela mitt liv, men det var först när jag...

Vem är jag?

7 apr 2016 13:130

Hej på er! Vissa av er har säkert sett mig på forumet redan, men för...

Vad hände med Loading?

20 maj 2015 17:091

Jag har varit medlem här på Loading i snart tre och ett halvt år. Det...

Borderlands-recension

16 jul 2014 17:010

[url=http://31.media.tumblr.com/776ba55a3d4cfe97f692d4e0a3457706/tumbl...

30 dagars spelutmaning - Dag 1-3

3 apr 2014 21:440

Nu i april så har jag tänkt att utföra en trettio dagars utmaning med...

Det finns ett bättre sätt

20 apr 2013 15:360

(Det här inlägget är dedikerat till en av mina vänner. Han kommer...

Recension av Commander: Conquest of the Americas, Hakola-style.

7 apr 2013 17:430

[url=http://sphotos-h.ak.fbcdn.net/hphotos-ak-prn1/77138_5189917148237...