Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Alexander Rehnman

20 Registrerad: 18 dec 2011 15:26 Senaste besök: I dag 02:23 Online: Nej

Linköping AphariusRehn

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Favoritfranchisens fantastiska fullträff

Alexander Rehnman21 jul 2016 22:442733 visningarKommentera: 0 !

Förra veckan hade Danganronpa 3: The End of Hope's Peak Academy premiär. Serien är indelad i två delar, Future Arc som utspelar sig efter Danganronpa 2 och handlar om mord och lösningen av detta, samt Despair Arc som utspelar sig kronologiskt först i Danganronpa-serien. Danganronpa 2 börjar ju nämligen med att en av klasserna på Hope's Peak Academy hamnar på en ö med minnesförlust. Despair Arc handlar därför om dessa förlorade minnen och vad som ledde upp till att de glömdes bort.

Idag släpptes andra avsnittet av Despair Arc. Klass 77 har precis börjat på Hope's Peak Academy, men det är lite så där med sammanhållningen i klassen. Dessutom känner Chiaki Nanami ("The Ultimate Gamer") att hon är ensam och troligtvis kommer gå utan vänner eftersom spel är en typisk ensamvargsaktivitet och ingen vill vara vän med en nörd.

Här händer det fantastiska. Under min grundskoletid befann jag mig ofta i Chiakis situation med att jag oroade mig för att spelintresset skulle få mig ofrivilligt ensam bland de andra skoleleverna. (Så blev det inte, som tur var) Istället för att uppmuntra Chiaki att följa andra intressen än spel så säger läraren till henne att hon borde inte ge upp sitt spelintresse, utan att man kan få vänner genom att spela spel. "Om du gillar att spela spel själv så blir det ännu roligare med andra!" säger hon.

Ja, ni läste rätt. En lärare (de människor i mitt liv som varit mest anti-gaming) uppmuntrar en elev till att fortsätta med sitt spelintresse. En slags dröm som går i uppfyllelse. Själv hoppas jag att vi kommer få flera sådana lärare här i den verkliga världen. Läs vidare, för det blir bättre.

Nästa dag så har Chiaki tagit med sig sin konsol till skolan och när läraren kommer till klassrummet ser hon att klassen sitter och spelar Smash Bros. (eller nja, en parodi därav) tillsammans. Den excentriske Gundham Tanaka och tävlingsmänniskan Nekomaru Nidai har aldrig talats vid tidigare, men bondar över sin intensiva kamp i fightingspelet.

Därefter följer ett digitalt brädspel där grabbarna i klassen tävlar och den ständigt tursamma Nagito Komaeda vinner på olycksfågeln Kazuichi Sodas bekostnad. Trots motgångarna skrattar de med varandra och har roligt. Ja, som man gör när man spelar såna spel.

Efter detta följer en Mario Kart-klon där retstickan Hiyoko Saijoni tar varje chans att sabba för den livsglada och smått hyperaktiva Ibuki Mioda och en Bomberman-kopia där tjejerna gör upp om vem som är bäst på att lägga bomber. Den nervösa men medicinskt duktiga Mikan Tsumiki lyckas i sitt nervösa knapphamrande att spränga sig själv och flera andra i luften. Till och med läraren deltar i spelandet när hon får tid.

Mot slutet av dagen är klassen mycket bättre vänner i och med att Chiaki fört ihop dem kring det gemensamma intresset spel. Hon blir till och med utsedd till elevrådsrepresentant på grund av detta. Efter en radda galna upptåg så är ytterligare en av Chiakis skoldagar över och hon väntar utanför skolan på sin vän Hajime Hinata som har undervisning i byggnaden bredvid. Hon frågar om han vill med och testa ett nytt fightingspel i den lokala arkadhallen och efter en stunds fundering tackar han ja. Avsnittet slutar med att Chiaki tar Hajimes hand och säger "spel är ju roligast med andra" innan eftertexterna rullar.

Trots att Danganronpa 3: Despair Arc annars kommer vara en drama/komedianime om skollivet (och lite annat...) i allmänhet så är scenerna om spel i detta avsnitt otroligt viktiga. Iallafall för mig. Spelscenerna fångar perfekt hur det är att spela spel med kompisar och hur man kan bonda över något sådant. (För ett par veckor sedan ställde jag upp på ett spelevenemang här i Västerås. När jag kom dit kände jag ingen, men jag gick därifrån med flera nya och trevliga bekantskaper) Mario Kart är enligt mig en mycket bättre isbrytare än fåniga lekar.

Dessutom känns det oerhört trevligt att få se en karaktär som brinner för spel få höra från en icke-spelare att hon bör fortsätta med det och inte anpassa sig efter vad andra tycker. (Många av oss har nog fått höra tvärtom...) Det här korta avsnittet slår flera stereotyper om spelare på fingrarna och visar att det inte alls bara är en aktivitet för osociala nördar, utan något riktigt trevligt som man kan göra med andra. Det är en av anledningarna att jag älskar spel så mycket som jag gör.

För oss som fått höra att vi är osociala losers som slösar bort vår tid på onödigt trams så är detta något otroligt viktigt. Det är också något viktigt för icke-spelare som kanske har fördomar om spel, men här kan lära sig hur det faktiskt är. Min kärlek för Danganronpa var redan stor, men blev precis mycket större [love]Taggar: Danganronpa

« Till bloggen

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.