Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Robert Larsson

Registrerad: 29 dec 2011 10:17 Senaste besök: I dag 03:21 Online: Nej

Robbanlasse

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Souls gjorde mig till en bättre spelare

Robert Larsson 21 mar 2017 23:14666 visningarKommentera: 3 !

Jag började spela ganska tidigt i livet. NES var konsolen som introducerade mig till kulturformen som sedermera skulle komma att bli mitt favoritintresse. Vid den här tiden var spel ganska tidigt in i sin linda och det experimenterades ganska mycket med olika typer av genrer. Dessutom kämpade utvecklarna med många begränsningar som gjorde att designen var väldigt mycket annorlunda mot hur spel exempelvis ser ut idag. Spel var oftast väldigt korta, och eftersom möjligheten att spara var närmast obefintlig blev resultatet att svårighetsgraden sköt i höjden på väldigt många spel. Utvecklarna gjorde helt enkelt spelen medvetet svåra för att öka livslängden och omspelningsvärdet.

Det var så det såg ut på den här tiden. I begynnelsen, i början, när spel bara var en nischad produkt för ett fåtal dedikerade människor. Spelen var svåra som satan. Och för en liten parvel med bristande kunskaper i engelska kunde det ibland vara ett jävla aber att klara dom få spelen man hade möjlighet att sätta tänderna i.

Jag var ändå helt okej med det här. Utvecklarna förväntade sig detta av mig och eftersom jag inte hade något att jämföra med såg jag det som en naturlig grej. Jag var helt enkelt tvungen att bli duktig på spelet för att kunna klara av det. Och jag var tvungen att spela om långa sektioner och banor ifall jag dog. Det fanns liksom inga andra genvägar att ta för att kunna komma till slutet.

All den här träningen gav någonting tillslut. Glädjen att klara ett svårt spel, en svår boss eller en svår passage var fantastisk. Efter alla timmar man spenderat med att memorera alla banor, alla kniviga hinder och diaboliskt utplacerade fiender var lyckoruset på topp när eftertexterna väl rullade. Känslan av triumf var maximal.

Med tiden så utvecklades spelen. Grafiken blev snyggare. Ljudet och musiken fick en mycket högre kvalitet. Kontrollen blev komplexare, med fler knappar att trycka på, och nya avancerade mekaniker blev standard. Spel började nå ut till fler och fler människor. Spel hade gått och blivit mainstream.

Det här fenomenet bidrog till att spelen blev mer strömlinjeformade, mer lättillgängliga och bättre balanserade. Plötsligt fanns det en ny publik att ta hänsyn till, vilket givetvis innebar att det fanns mer pengar att tjäna. Olika svårighetsgrader tillkom. Kartor. Checkpoints. Tutorials. Möjligheten att spara när du ville.

Det var inte längre speciellt svårt att klara ett spel. Åtminstone om du inte själv aktivt sökte det. Och det gjorde jag inte. Jag blev bekväm. Jag moderniserades och anpassade mig efter nya regler och cruisade mig oftast igenom spelen på Normal, ibland till och med på Easy beroende på dagsform och humör. Jag hade inte tålamod längre att sitta och nöta samma passager om och om igen och dog jag och skickades tillbaka mer än fem minuter i spelet blev jag förbannad. Att ta en platinum existerade inte ens på kartan.

”Klara spelet på Hard?” I helvete heller.

Alla mina färdigheter som jag byggt upp genom åren var helt försvunna. Jag gillade inte längre när det blev för svårt. Normal var smärtgränsen för svårighetsgrader och allt över det gick bort direkt. Jag var ganska casual och trivdes faktiskt väldigt bra med det. Det var vad jag inbillade mig i alla fall.

2010 importerade jag Demon´s Souls. Eftersom jag älskar actionrollspel över allt annat så hade jag naturligtvis snappat upp det lite på min radar. Det hade fått fina omdömen och bra betyg, men jag var ändå lite tveksam då många recensioner skvallrade om att det skulle vara rätt svårt. Jag bestämde mig ändå för att ge det en chans. Hur illa kunde det vara? Det var ett rollspel så om det blev för svårt så kunde jag bara grinda bort utmaningen som med alla andra RPG-spel.

Jag kunde inte haft mer fel.

Demon´s Souls åt upp mig till frukost och spottade ut mig lika fort. Jag minns hur jag var lite kaxig efter att ha klarat den inledande banan där man lärde sig kontrollerna och tänkt att ”det här var ju inget svårt direkt”. Sen anlände jag till Boletaria och mardrömmen började sakta manifestera sig. Jag klarade inte ens första banan. Och för varje gång jag dog så slungades jag tillbaka till början vilket gjorde mig ännu mer förbannad. Jag kämpade och gnetade och svor av ilska. När jag klev igenom första dimdörren trodde jag att det var en checkpoint. Det var det inte. Det var bara From Software som jävlades med mig. Hela spelet jävlades med mig. Jag var så arg. Arg för att det visade mig hur dålig jag hade blivit på att spela.

Och jag avskydde det.

Jag avskydde det för att det var för svårt. För att det använde sig av en förlegad speldesign som jag tyckte hörde till det förflutna. Så här skulle inte moderna spel bete sig. Jag la spelet på hyllan och lovade mig själv att aldrig mer röra det. Alla de här negativa känslorna berodde dock på att jag inte förstod det. Att jag hade glömt hur dåtidens spel fungerade. Demon´s Souls ville ta mig tillbaka till en tid då spel inte höll oss i handen vid varje givet tillfälle, och det var något jag varken uppskattade eller var beredd på.

Flera år senare, närmare bestämt 2013, bestämde jag mig för att ge det en ny chans. Jag låg hemma och var sjukskriven och hade hur mycket fritid som helst. Jag var fast besluten på att ta mig igenom det, hur jävla svårt det än skulle visa sig vara. För jag ville verkligen ta mig igenom det. Det pratades så bra om spelet, det hyllades överallt och hade även fått en sorts spirituell uppföljare som var ännu bättre. Hela internet var eld och lågor över hur bra Souls var. Jag förstod att det måste vara fel på mig. Jag skulle tvinga mig igenom Demon´s Souls till varje pris för att kunna förstå storheten. Eller åtminstone kunna såga det på rättvisa grunder. Man kan inte avfärda ett spel som skit bara för att man inte har klarat första banan.

Den här gången gick det bättre. Det var fortfarande väldigt svårt, men jag lyckades hanka mig fram med nöd och näppe. Jag lärde mig sakta hur spelet fungerade och vad jag behövde göra för att överleva. Jag började minnas hur det var att spela förr i tiden när jag var liten, då jag lärde mig att avancera genom övning och repetition.

Tålamodet började växa. Jag blev mer självsäker. Bossarna som tidigare varit helt omöjliga gick tillslut ner, efter mycket kämpande och slit. Och det var någonstans här som det klickade för mig. Polletten trillade äntligen ner. Jag hittade tillbaka till glädjen, till tillfredsställelsen och känslan av triumf över att ha klarat en svår passage, en känsla jag säkert inte känt på över 20 år. Tillslut kom dagen jag aldrig trodde skulle komma. Jag klarade Demon´s Souls. Helt på egen hand. Jag var så glad att jag var i upplösningstillstånd. Jag hade tagit mig an en omöjlig uppgift och klarat den. Det var en fjäder i hatten och det bevisade att jag hade vad som krävdes.

Efter det fortsatte segertåget.

Jag tog mig igenom Dark Souls 1, 2 & 3 samt Bloodborne. Mitt självförtroende ökade för varje svår boss jag klarade. Jag upplevde hur jag utvecklades som spelare, som människa, och hur jag längre inte blev rädd för att ta mig an tuffa utmaningar. Det var otroligt stimulerande och jävligt häftigt att se sig själv förvandlas på det här sättet, att se sin smak och sin spelstil skifta mot en helt annan typ av spel som man tidigare inte var van vid. Jag började också intressera mig för trofésamlande för att på så sätt jaga nya utmaningar. Det ledde till att jag klarade av omöjliga uppgifter och tog platinums i spel som för bara några år sedan hade varit helt otänkbart. Det gav en helt ny dimension till mitt spelande.

Souls gjorde mig till en bättre spelare. Det förändrade mig från grunden och lärde mig vikten av att vara noggrann, ha stort tålamod och att aldrig ge upp. Att aldrig se sig själv som ett offer, att alltid pressa framåt hur motigt och svårt det än känns och att döden har faktiska konsekvenser, där det är upp till mig att dra lärdom från tidigare misstag. Det fina i kråksången är att allt detta går att applicera på det verkliga livet. Så värdefullt är den läxan som Souls lär ut.

Framgång och lycka serveras inte på ett silverfat, utan det måste man kämpa sig till för att uppnå.Taggar: From Software, Demon´s Souls, Dark Souls, svåra spel, easy, utmaningar, Normal

Japan slår tillbaka 2.0

Robert Larsson 12 mar 2017 18:28917 visningarKommentera: 6 !

För lite mer än två år sedan skrev jag en blogg om hur Japans spelutveckling var på väg att återhämta sig efter några år bland identitetskriser och uteblivna försäljningsframgångar.

Det har hänt en del sedan dess och många av de titlarna jag listade då har släppts nu och mångt och mycket visat att Japan fortfarande är en nation att räkna med när det kommer till spelutveckling.

Jag föredrar japanska spel. Har alltid gjort och kommer alltid att göra. Därmed inte sagt att vi västerlänningar producerar dåliga spel, nej det har bara att göra med att jag tycker att japanska utvecklare är lite mer originellare, lite mer påhittigare och har lite mer fokus på gameplay.

Med introduktionen av PS4 känner jag också att kreativiteten verkligen har börjat flöda hos utvecklarna. Självförtroendet är bättre än någonsin och de har lyckats prångla ut både storsäljare och arthouse-favoriter.

Så låt oss ta en närmare titt på vad som har kommit, och vad som ska komma.

From Software har haft en megasuccé med sin Souls-serie, som har blivit väldigt populär och inflytelserik. De har haft stora framgångar och gjort så att studion har växt så det knakat. Från att ha varit en liten studio som bara de mest inbitna hardcorefansen känt till, har de blivit ett oerhört respekterat kraftpaket. De släppte även ifrån sig det absolut bästa spelet som jag har spelat de senaste decennierna, och det är Bloodborne. Inte bara har det sålt väldigt bra, det har även fått väldigt positivt mottagande från både spelare och kritiker. De hann även med att släppa Dark Souls 3, som sägs vara det sista i serien. Oavsett vilket så är det många som ser fram emot att se vad From Software kokar ihop härnäst.

Efter många turer och en lång och problematisk utveckling så kom även Final Fantasy XV att släppas. Trots att det blev lite av en vattendelare bland fansen så fick även det positivt mottagande och har sålt väldigt bra också. Undertecknad tycker att det är ett av dom bästa i serien och det kändes som en återgång till de klassiska äventyren som man växte upp med på PSX-tiden, fast i en modern skrud och med vansinnigt mycket vackrare grafik.

Det blir också mer Final Fantasy under sommarmånaderna när det underskattade tolvan är redo att gå lös på PS4 i form av en remaster. Vi får heller inte glömma World of Final Fantasy som också fått ett fint mottagande över hela världen med sin mysiga inramning och klassiska framtoning. Det är också en viss remake på gång, och när den kommer vet bara gudarna, men hypen kring det spelet lär inte veta några gränser när det väl är redo att lanseras.

En annan långkörare som tillslut släpptes var The Last Guardian. Fumito Ueda har arbetat nästan tio år med spelet och när lanseringen äntligen kom var det till idel jubel. Team Icos spel har alltid varit lite av en fjäder i hatten för Sony och TLG är inget undantag.

Resident Evil har haft en liten svacka på senaste tiden och sexan avfärdades av många spelare som en överkokt och totalt onödig del i serien. Capcom var tvungna att gå tillbaka till ritbordet och med Resident Evil 7 överraskade de oss alla med att producera den bästa delen sen fyran. Capcom visade att serien fortfarande är relevant och att den dessutom kan framkalla en hel del kalla kårar.

Hideo Kojima var inte sen med att hoppa på framgångssagan som stavas PS4, när han signade en deal med Sony om att hans nästa spel, Death Stranding, ska bli konsolexklusivt. Hittills har bara ett par trailers visats upp, och det finns inte så mycket vetskap om vad för typ av spel som Kojima har i kikaren, men av de korta klipp som man fått se så verkar det bli något alldeles extra.

JRPG-genren börjar också rycka upp sig och förutom nyss nämnda Final Fantasy så kommer det nya delar i olika populära serier ganska så snart. Tales-serien har redan släppt två stycken spel, Tales of Zestiria och Tales of Berseria, där det sistnämna fått mycket fin kritik och blivit väl mottaget av fansen.

Det mycket efterlängtade Persona 5 väntar runt hörnet, likaså Ni no Kuni 2 och bägge ser helt fantastiska ut. Det kommer även en ny del för Valkyria Chronicles och det smått legendariska Shenmue 3 börjar allt mer ta form.

En annan otippad uppföljare är Nier Automata, som från ingenstans blev utannonserat under Square Enix presskonferens 2015. Föregångaren kan vara det mest underskattade spelet i världshistorien och jag tror nog ingen förväntade sig att det skulle satsas på en uppföljare, som dessutom utvecklas av actionkungarna på Platinum Games tillsammans med kreatörerna från första spelet. Men nu har alltså Nier Automata sett dagens ljus och det levererar en väldigt annorlunda och säregen upplevelse. Det är otroligt bra och lyckligtvis är media med på båten från första början och Automata har fått fina betyg i spelpressen.

I skuggorna lurar också Shinji Mikami, som i skrivande stund utvecklar någonting nytt med sin studio Tango Gameworks. Det viskas om en uppföljare till The Evil Within och med tanke på framgångarna med det spelet är jag inte förvånad om han satsar en gång till på varumärket. Det finns mer galenskaper att hämta där, och är det någon som kan survival horror så är det Mikami.

Sist men inte minst så har Nintendo släppt sin nya konsol Switch, till jublet av många fans därute. De passade även på att lansera den tillsammans med en ny del i en av sina mest omtalade serier, The Legend of Zelda. Breath of the Wild har tagit världen med storm och hyllningskörerna verkar aldrig ta slut. Nintendo stuvar om i både sin egen serie och bland öppna världar med en modern klassiker.

Switch har förhoppningsvis en ljus framtid som väntar och vi hoppas alla att det blir en framgång efter misslyckandet med Wii U. Spelvärlden behöver ett Nintendo i toppform och deras revanschlusta skvallrar om att de har ett par riktiga kanoner att lossa av under 2017, inte minst i ett nytt Splatoon och ett nytt Super Mario.

Det var en liten genomgång av vad Japan har pysslat med under senaste tiden. Det finns naturligtvis mycket mer spel än de jag listade, men oavsett vilket så är det spännande tider som väntar för oss som gillar japanska spel. Det kanske bara är jag, men det känns verkligen som att utvecklarna börjar hitta tillbaka till självförtroendet, lekfullheten och framgångarna som en gång byggde upp den här industrin.

På hemmaplan kanske spelbranschen ser mörk ut för Japan, framförallt på den stationära sidan, men i övriga världen finns det många av oss som tar emot dessa spel med öppna armar.Taggar: Japan, Spel, Spelutveckling, kreativitet, jrpg

En faders kamp för sin dotter

Robert Larsson 7 mar 2017 01:591138 visningarKommentera: 2 !



Nier Automata släpps den 10 mars och vad passar då bättre än att blicka tillbaka till det numera kultförklarade originalet.

Det sägs ofta att japanerna har haft svårt att anpassa sig till dagens konsolgenerationer när det kommer till att sätta sin unika och känslomässiga prägel på sina spel. Historieberättandet har halkat efter och på sikt skadat de djupa karaktärsskildringar och drivande narrativ som vi har varit vana vid, och då framförallt när det kommer till rollspel där dessa aspekter oftast brukar ses som en väsentlig och avgörande faktor till att spelet engagerar eller inte. Om detta är sant eller om det bara är kulturella skillnader som spelar in på detta faktum låter jag vara osagt, men det finns en titel under föregående generation som bevisar att japanerna är fullt kapabla att ge oss djupa och intressanta karaktärer, som tillsammans med ett engagerat berättande levererar på fler plan än ett.

Det som utmärker sig med Nier är den intressanta intrigen som skiljer sig en hel del från det vanliga tugget bland japanska rollspel. Den övergripande handlingen kretsar kring Nier och hans svårt sjuka och döende dotter Yonah. Nier är fast besluten om att hitta ett botemedel och gör allt han kan för att finna svar på varför hans dotter blivit infekterad med den mystiska sjukdomen The Black Scrawl. På vägen finner han tre kompanjoner, Kaine, Emil och Grimoire Weiss, och tillsammans ger de sig ut på en kamp som svallar över i märkliga känsloyttringar och uppoffrande kärlek.

Kommer man bara i kontakt med Niers yta finner man det nog tämligen ointressant. Många designbeslut skvallrar om tidsbrist, och grafiken når inte upp till den nivå som många spelare förväntar sig av från denna generation. Karaktärsdesignen är också annorlunda, och istället för androgyna hjältar får vi missanpassade individer som inte ser mycket ut för världen. Styrkorna ligger istället på insidan, och gräver man tillräckligt långt får man ett udda och originellt äventyr, där ett brett register av känslor ligger till grund för ett mörkt och dystert spel där man valt att sudda ut skiljelinjen mellan det goda och det onda.



Karaktärernas öden berör mig på ett sätt som jag inte upplevt tidigare, och alla har en egen personlig historia som är väl värd att berättas. Niers ömma relation med sin dotter är det centrala temat i historien, men när Kaine och Emil gör entré vänds historien upp och ner och uppmärksamheten dem emellan delas upp så att alla får sin beskärda del av rampljuset. Kaine är den karaktär som är mest intressant, och ser man bara bortom hennes lösaktiga yttre får man ta del av en plågad karaktär vars våldsamma vokabulär är en naturlig del av hennes personlighet. Hennes roll blir mer och mer utmejslad ju längre in i spelet man kommer, och tillslut får man sitta och läsa en halv roman om hennes tuffa uppväxt, mer välskriven än från vilken valfri fantasyförfattare som helst. Nier vänds även på sin spets under andra varvet då man får en större inblick och förståelse för den onda sidan. Här finns det några riktigt gripande scener som gör att man ifrågasätter allt dödande och om det verkligen är värt det för att uppnå sitt mål, eftersom man mår dåligt när man får ta del av de tragiska konsekvenser som det innebär att släcka ett liv.

Det är också omöjligt att prata om Nier utan att nämna det fantastiska soundtracket som förmodligen kommer att hamna bland historieböckerna i framtiden för sitt välkomponerande arrangemang. Melodierna som spelas upp förstärker dramatiken avsevärt, och kompositören Keiichi Okabe använder sig av en märkligt vacker sång i nästan alla låtar vilket spär på den sorgliga inramningen som omger Nier. Låtarna växer eller avtar beroende på situationen och oftast spelas de helt sömlöst genom stora delar av äventyret. Musiken är en bidragande faktor till att Nier känns så speciellt som det gör, och jag är övertygad om att ingen lämnas oberörd av den.



Nier skakade inte om spelvärlden på något sätt. Försäljningssiffrorna svek och utvecklarna Cavia lade ner sin verksamhet efter att spelet var klart. Tydligen fanns det ingen plats för ett äventyr som Nier i dåtidens spelklimat och det var lite tråkigt att se. Det är en omskakande upplevelse, som är både annorlunda och unik och spelet blandar hejdlöst olika genrer utan att tappa fokus på sitt centrala upplägg. Det visar upp flera lager som sträcker sig över alla delar av känslospektrat och när Niers kamp för sin sjuka dotter når sitt slut lämnar det mig i ett grubblande stadium där varken gott eller ont existerar, där sorg och avsked är naturliga ingredienser i en värld där många av ens frågor aldrig kan få ett svar.

Nu får Nier dock äntligen sin revansch när den efterlängtade uppföljaren når butikshyllorna den 10 mars.Taggar: nier, Nier Automata, Square Enix, Taro Yoko, Cavia, RPG, Action, en faders kamp för sin dotter

Final Fantasy XV är det sista spelet jag köper på release

Robert Larsson 21 feb 2017 18:511454 visningarKommentera: 5 !

Den senaste månaden har jag ägnat mig väldigt mycket åt den remastrade versionen av Skyrim. Under tiden som jag suttit med detta så har det slagit mig hur mycket jag gillar att ha en komplett version av ett spel. Förutom uppdaterad prestanda, där grafik, ljud och bilduppdatering har fått sig ett uppsving, så återfinns även spelets alla tre expansioner. Det känns helt enkelt bra att ha allt material samlat på en enda skiva.

Den här insikten om att en helhetsupplevelse är att föredra fick ett ännu större genomslag när jag spelade igenom Final Fantasy XV.

Final Fantasy XV är ett fantastiskt spel. Det är förra årets bästa spel enligt mig. Men det dras också med väldigt många problem, och många av dem har uppstått under spelets komplicerade och utdragna utveckling. Det är väldigt uppenbart att mycket av materialet har fått genomgå kompromisser, bland annat så är berättelsen väldigt fragmentarisk och osammanhängande under spelets sista kapitel.

Lyckligtvis så försöker Square Enix eliminera alla dessa problem. De har annonserat att åtgärder kommer göras åt det ökända kapitel 13 och bland annat kommer det adderas nya mellansekvenser och ny dialog. Utöver detta så är även flera expansioner planerade samtidigt som det uppdateras frekvent kring många andra olika förbättringar, såsom stabilare bilduppdatering, möjligheten att lyssna på musik under Chocobo-ridning och nya kläder och vapen.

Jag gillar att teamet bakom spelet är så dedikerade till att förhöja upplevelsen, att ge både gamla som nya fans en möjlighet att få spela spelet som det är tänkt. Det jag tycker är tråkigt är att allt detta inte fanns med från start. Jag kan inte sluta tänka på hur mycket mer jag hade älskat det här spelet om det bara fått värmas lite längre i ugnen. Eller om jag själv väntat på spelet i ett år till.

Det är således inget fel på Final Fantasy XV som sådant, det är omständigheterna kring det som jag är bitter över. Att spel idag stressas ut innan det är färdigt. Att DLC, säsongspass och expansioner utannonseras innan spelet ens är släppt.

Det är inte bara FF XV som drabbats av det här fenomenet. I stort sett alla stora AAA-spel idag lanseras på det här sättet, allt för att mjölka ut varenda krona som finns. Jag känner att det börjar bli nog. Jag ser inte längre någon mening med att köpa ett spel på release idag, när det går att få tag på en komplett version, med alla expansioner, DLC och patchar, ett år efter och dessutom till ett mycket billigare pris.

Jag kan inte längre acceptera den här affärsmodellen som idag har blivit standard för i stort sett hela AAA-segmentet. Många gånger känns det som att företagen lyft ut material från spelet enbart för att kränga det som DLC. Det senaste exemplet är Resident Evil 7 där nytt material släpptes bara en vecka efter spelets release.

Det är därför jag mer och mer har börjat uppskatta remasters och återutgivningar av gamla spel. De kommer i ett komplett paket, i ett utförande som det var tänkt från början utan några som helst kompromisser. Priset är också humanare än om man skulle köpt allting separat.

Jag önskar att det kunde varit så här med alla spel, att de kommer fullt paketerade med alla godsaker, men jag förstår samtidigt att företagen måste krama ur varenda krona för att möta skenande budgetar och större krav på innehåll från oss spelare. Branschen är som den är. Och vi spelare är som vi är.

Själv kommer jag hädanefter bara vänta på den fullständiga utgåvan. GOTY-edition, The Complete Experience eller vad det nu kan tänkas heta. Jag har insett att det är bäst både för plånboken och helhetsupplevelsen.Taggar: Final Fantasy XV, kompletta spel, DLC, expansioner

Jag avskyr tutorials

Robert Larsson 8 feb 2017 18:091633 visningarKommentera: 8 !

Är det någonting jag avskyr i dagens spel så är det påtvingade tutorials, hjälpmeddelanden och handhållningen som kommer av detta. Jag förstår inte varför utvecklarna av idag är så ängsliga över att låta mig som spelare ta kontrollen över spelet utan det ska poppa upp massa textrutor som ska förklara för mig vilka knappar jag ska trycka på.

Det värsta skräckexemplet jag sett på senare tid är Rise of the Tomb Raider. Där dyker det upp små prompters med jämna mellanrum som berättar för mig vad jag ska göra, vad ska jag trycka på eller om jag är i närheten av en grav. Och det går inte att STÄNGA AV!

Vad är meningen med att ha små förklarande rutor som avslöjar att jag är i närheten av en grav jag kan utforska, när hela spelet handlar om att utforska gravar, att upptäcka deras hemligheter och att se vad som döljer sig bakom nästa ogästvänliga hörn? Det tar bort all spänning. Än värre är att Crystal Dynamics har satt ut små klockspel i närheten av gravarna för att markera att man är i närheten, men ändå känner sig tvingade att ha med en stor svart textruta där det står "OPTIONAL TOMB NEARBY".

Tack CD, för jag hade verkligen inte fattat det utan den lilla informationen, som till råga på allt inte att går att stänga av och som dessutom FÖRSTÖR MIN UPPLEVELSE.

Spelindustrin idag är så fruktansvärt insnöade på att inkludera varenda kreti och pleti till att spela att många verkar glömma bort oss veteraner som helst inte vill ha sådana här meddelanden eller nybörjarkurser för att kunna njuta av våra spel. Ibland tar det evigheter också innan man kan komma igång med spelandet, bara för att spelet ska envisas med att hjälpa till i varenda given situation som uppstår.

Det ska dock tilläggas att jag märker den här företeelsen främst i stora AAA-titlar, och utgivarna där känner väl sig tvingade att ha med detta för att inte stöta sig med den breda massan. Tutorials är heller inte bara av ondo, ibland är det nödvändigt om man exempelvis måste lära sig ett nytt komplext stridssystem i ett rollspel.

Men det jag efterlyser är valfrihet. Möjligheten att stänga av. Många av oss vill inte sugas in i sådana här påtvingade dumheter, och absolut inte efter att det gått x antal timmar och man faktiskt lärt sig kontrollen. Att utvecklarna då fortfarande envisas med att lära ut knappuppsättningen ser jag bara som en förolämpning.

Och jag vill helst inte bli förolämpad när jag ägnar mig åt mina fritidsintressen.Taggar: tutorials, påtvingat, valfrihet

Tidigare inlägg

1 2 3 4 5 | nästa | sista

Går det ens att lita på trailers längre?

13 dec 2016 17:499

Under E3 2013 avslöjade Square Enix att Final Fantasy Versus XIII...

Journey är fortfarande en fantastisk resa

3 sep 2016 16:481

[IMG]http://i393.photobucket.com/albums/pp12/robbanlasse/journey.jpg[/...

CD Projekt Red är ett föredöme för industrin

22 aug 2016 18:215

Det sägs att första intrycket är det viktigaste. Sumpar man det så är...

Är Sonic en metafor för hälsa och träning?

21 jun 2015 17:463

Det råder inga som helst tvivel om att Sega var en av dom mest...

Another World - Fortfarande en tidlös klassiker

2 jan 2015 16:560

Jag satte mig nyligen ner...

Vad har då 2015 att erbjuda?

1 jan 2015 00:490

Ett nytt år har börjat. Förmodligen kommer jag att uppleva det exakt...

GTA made me do it

14 dec 2014 17:474

Grand Theft Auto 5. Vilket fantastiskt spel. Så äkta. Så...

Ghostbusters 3

24 aug 2014 03:5415

Det har pratats länge om...

Greatness Awaits – Ja, men när då?

10 aug 2014 02:471

Sony ska ha en eloge. En eloge för att ha utfört den absolut...

Vad hände med manualerna?

3 aug 2014 15:3815

De flesta som köper fysiska utgåvor har nog någon gång öppnat...

Vad fan tänker utgivarna med?

20 jul 2014 14:343

Att hösten ofta bjuder på många spel är ingen överraskning. Sommaren...

Bloodborne – Dark Souls möter Resident Evil 4

13 jun 2014 23:401

Det har tisslats och...

Japan slår tillbaka

30 maj 2014 20:426

[IMG]http://i393.photobucket.com/albums/pp12/robbanlasse/japans-flagga...

Silent Hill 2 – För bra för sitt eget bästa

13 maj 2014 13:296

I början av 2000-talet var...

Indie – en bubbla på väg att spricka?

5 maj 2014 10:549

Häromveckan utannonserades 100 stycken indiespel till PS4. Det är ett...

Samma sång och dans

30 apr 2014 13:395

Under alla mina år som jag engagerat mig i japanska rollspel har jag...

En historielös framtid

11 apr 2014 21:193

Jag har ägnat mycket av min tid det senaste halvåret åt att fördjupa...

Dark Souls 2 – En magnifik uppföljare

27 mar 2014 13:153

Både Demon´s Souls och Dark Souls hör till några av mina absoluta...

Aldrig mer Assassin´s Creed

23 feb 2014 11:4118

Jag älskar nya...

PS One Classics – Vad hände?

7 feb 2014 18:194

Finns det någonting jag uppskattar här i världen så är det gamla...

1 2 3 4 5 | nästa | sista