Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Robert Larsson

Registrerad: 29 dec 2011 10:17 Senaste besök: I dag 19:06 Online: Nej

Robbanlasse

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Dark Souls & Bloodborne DLC – Från bäst till sämst

Robert Larsson 13 nov 2017 21:27172 visningarKommentera: 0 !

Dark Souls och Bloodborne är något av det bästa jag vet i spelväg. De här spelen tillhör den absoluta gräddan när det kommer till action-rpg och underhållningsvärdet är nära nog tio av tio för alla spelen i serien. Det blir inte sämre heller av att samtliga spel har ackompanjerats av suveräna expansioner som allihop har bidragit till att kvaliteten höjts ytterligare ett par snäpp.

Jag har länge suttit och tänkt på vilken av dessa expansioner jag tycker är bäst. Egentligen gillar jag varenda en, de tillför alla sin egen unika touch, men det är ett par stycken av dom jag ändå känner sticker ut lite mer än övrigt. Efter en lång tids funderande tänkte jag därför nu sammanställa en lista där jag rankar alla DLC-paketen till Soulsborne-serien, från bäst till sämst.

1. The Old Hunters (Bloodborne)

I likhet med Dark Souls 1 fick Bloodborne bara en expansion. Men vilken expansion det var sen. The Old Hunters innehåller de coolaste bossarna, de fräckaste kläderna och de bästa vapnen. Äventyret börjar i Hunter´s Nightmare, ett mardrömsrike där spelaren befinner sig i en förvriden version av Cathedral Ward, och som där tvingas slåss mot gamla jägare som fastnat i en oändlig cykel där kampen mot blodtörstiga bestar fortgår all evighet.

Resan fortsätter sedan framåt genom skräckinjagande forskningssalar, där hårresande monstrositeter gör allt för att döda dig, och avslutas sedan i en gammal fiskeby, ett område som är en uppenbar hyllning till H.P Lovecrafts kortroman The Shadow over Innsmouth. The Old Hunters är allt som fansen efterfrågade om och expanderade huvudspelet på bästa tänkbara sätt.

2. Crown of the Sunken King (Dark Souls 2)

Det här DLC-paketet är det första segmentet i The Lost Crowns-trilogin som From Software släppte till Dark Souls 2. Det utspelar sig i Shulva City och uppvisar en väldigt läcker och intrikat bandesign, som ringlar upp och ner bland gröna bergskammare och mystiska pelare, till avgrundsdjupet av en gammal gravkammare där en skönsjungande varelse väntar på dig.

Dark Souls 2 fick mycket kritik för just nivådesignen och From Software adresserar fansens mothugg direkt från start. Crown of the Sunken King har också en väldigt egensinnig atmosfär, den känns hypnotisk, som en avlägsen dröm där den enda vägen framåt är att klättra ner, ner och ner. Den här expansionen har utan tvekan bäst art direction av de tre som släpptes och har även den bästa draken i serien.

3. The Ringed City (Dark Souls 3)

The Ringed City hade den längsta uppförsbacken jag någonsin sett i ett Souls. Det tog nära på ända fram till slutbossen innan jag fann någon som helst glädje i den här expansionen. Gatloppet med änglarna, återbesöket av Earthen Peak, Judicatorn vid Mausoleet och kullerstenstrapporna i The Ringed City var ve och fasa och fan och hans moster. Jag hatade skiten rent ut sagt.

Men när jag kom tillbaka för ett andra besök klickade det desto bättre. Polletten trillade äntligen ner, det var lite samma känsla som när man fastnade för Demon´s Souls ett par år tidigare. Jag lyckades äntligen se charmen med The Ringed City och det slutade med att jag kärade ner mig i det fullständigt.

Det har en fantastisk uppsättning bossar, makalös grafik, tuffa vapen (Aquamarine Dagger for the win) samt den mest episka slutbossen i Souls-historien. The Ringed City är en fullträff i alla aspekter och en värdig avslutning till en av världens bästa spelserier.

4. Artorias of the Abyss (Dark Souls)

Artorias of the Abyss var den första DLC-expansionen som kom ut för serien och From Software visade direkt vart skåpet skulle stå när det kom till att producera extra material till sina spel.

Handlingen är väldigt välintegrerad med huvudspelet och knyter ihop många trådar som hänger lösa därifrån. De fyra bossar som introduceras är svintunga och delar ut så mycket pisk att man är tvungen att stänga av spelet ibland för att inte drabbas av hjärnblödning. Artorias själv står som herre på täppan och är en av dom bästa, om inte den bästa, bossen i hela serien.

Med Artorias of the Abyss visade From Software spelindustrin hur man ska tänka i termer av DLC. Det en solid expansion som rättfärdigar sin prislapp då fokus ligger på kvalitativt och intressant innehåll, snarare än överflödigt krimskrams som ingen jävel bryr sig om mer än fem minuter efter köpet.

5. Crown of the Ivory King (Dark Souls 2)

Crown of the Ivory King var tidigare min favorit bland Souls-expansioner, men har fått ta några kliv tillbaka på rankingen då jag inte finner det lika bra som tidigare.

Det här materialet utspelar sig i det frusna kungariket Eleum Loyce. Jag älskar det här området och jag diggar twisten med att man måste utforska det två gånger då mycket är fruset till is under första upptäcktsfärden. Vyerna är häpnadsväckande vackra och utmaningen ligger på topp med alla roliga fiender man stöter på.

From Software slår också på stora trumman när det kommer till sista bossen. Hela äventyret i Eleum Loyce kretsar kring att förbereda sig för det magnifika mötet mot den brända Elfenbenskungen. När det gäller set pieces i Dark Souls är det inget som matchar den showdown som tar plats nere i Old Chaos.

Frigid Outskirts däremot, gör vi bäst i att inte nämna. Brrr.

6. Crown of the Old Iron King (Dark Souls 2)

Sir Alonne och Fume Knight. Det är två namn varje Souls-spelare bör ha lagt på minnet vid det här laget. Båda bjuder på en riktigt gedigen utmaning och förutom ren skicklighet krävs det också stort tålamod och nerver av stål för att få ner dessa herrar.

Crown of the Old Iron King sticker också ut med sin originella bandesign som tar plats i ett avlångt gammalt tegeltorn. I början är alla hissar och andra mekaniker avstängda och för att få i sta allt gäller det att sätta igång tornets uråldriga kamin. Det gäller att inte vara höjdrädd under resans gång.

Crown of the Old Iron King introducerar också den mest irriterande (och humoristiska) NPC-invaderaren i hela serien, nämligen Maldron the Assassin. Hans lilla instick glömmer man inte första taget och jag gillar att From Softwares försök att ge sina NPCs mer personlighet.

7. Ashes of Ariandel (Dark Souls 3)

På sista plats finner vi Ashes of Ariandel. Inget dåligt tillägg, men sett till vad dom andra expansionerna erbjuder står det sig rätt slätt. Det är dock fortfarande värt en genomspelning eller två och det finns en hel del godis att upptäcka även här. Det bästa med Ashes of Ariandel är det snöiga vinterlandskapet och kopplingen till Painted World of Ariamis från ettan. Grafiken är väldigt snygg och att traska runt i meterhög pudersnö har aldrig sett bättre ut.

Det innehåller också en av dom bästa bossfajterna i serien. Det är ett kaosartat trestegsmöte som uppfyller alla kriterier över hur en bra boss ska vara. Alla färdigheter man byggt upp genom spelet kommer på prov i den här fajten och det gäller att ha tungan rätt i mun om man ska gå helskinnad därifrån. Det är också värt att nämna den fantastiska musiken som är ingenting annat än ett stycke konst. När man är klar sen sprutar adrenalinet ur näsan och händerna darrar likt en epileptiker.

Det, mina vänner, är en fantastisk känsla. Precis som det ska vara när det kommer till den här underbara serien.Taggar: Dark Souls, Bloodborne, DLC, expansioner, från bäst till sämst, lista

PS2 – Dreamcastdödaren som blåste ut lågan för mitt spelintresse

Robert Larsson 29 okt 2017 18:10769 visningarKommentera: 12 !



Playstation 2. Vart ska man börja? Uppföljaren till den nästan lika framgångsrika PSX, som förädlade varumärket och tog det till helt nya nivåer, är den mest sålda konsolen i historien. Slår man upp ordet Playstation 2 i ordboken får man fram synonymer som ”framgångsrik”, ”hyllad”, ”uppskattad” och ”Dreamcast, LOL”.

Alla gillar PS2. Om du inte gör det har du spetälska och döda kattungar i frysen. Ken Kutaragi finslipade sin vision om den perfekta underhållningsmaskinen som kunde göra allt, från äkta känslor via Emotion Engine till att avfyra missiler, och släppte ett vidunder till konsol som jämnade konkurrensen med marken. Fråga bara Sega vad dom tycker om PS2. Ledningen där är säkert jätteglada och dansar på bordet varje gång någon nämner dess namn.

Jag har själv inte mycket till övers för Playstation 2. Jag äger alla konsoler som Sony producerat – från nummer 1 till nummer 4, och tvåan är den som får minst kärlek hemma. Varför? Utbudet är det mest varierade någonsin med tusentals spel i alla möjliga olika genrer. Det finns något som borde tilltala alla, från den hårdaste hardcore-liraren som spelar alla sina spel med ögonbindel och utan minneskort, till den blygsamme spelaren som knappt greppat en handkontroll och hellre tittar på en DVD-film än spelar.

PS2 är mångsidig som få andra konsoler, och det var just att den var så framstående på så många olika områden som bidrog till dess popularitet. Så varför sveptes jag aldrig med i hajpen? Varför känner jag ingen nostalgi över den idag? Varför sitter jag här och skriver ett bittert blogginlägg om en konsol som släpptes för 17 år sedan?

Min största beef med PS2 är att den dödade Dreamcast. Sega var på toppen av sin karriär och producerade den mest revolutionerande konsolen i historien. Det var en maskin som andades framtid, som tog arkadspelen in till vardagsrummen, som öppnade upp för onlinespelande, som alstrade enorma mängder underhållning i precis varje spel som släpptes. Sega gick ALL OUT.

Jag var så nöjd med mitt inköp av Dreamcast. Jag tittade inte ens på Playstation 2, brydde mig inte ett skvatt om prestationen och alla lovord, och då var PSX min favoritkonsol från föregående år. Nej, jag var så glad att Sega var tillbaka i rollen som demonproducenter och att de spottade ut klassikers på löpande band. Jag tillhörde Sega-lägret i mina yngre dagar och efter misslyckandet med Saturn var jag naturligtvis överlycklig när det visade sig att Dreamcast levererade med råge.

Soul Calibur, Crazy Taxi, Resident Evil: Code Veronica, Shenmue, Jet Set Radio, Chu Chu Rocket, Phantasy Star Online, Power Stone, Samba de Amigo, Grandia 2, Ikaruga. Mjukvaran var av konstant hög kvalitet och Sega höll ett vansinnigt tempo på releaserna. Framtiden såg ljus ut. DC var eld och lågor och det verkade som att Sega skulle lyckas.

In kliver Playstation 2. Om Dreamcast var eld och lågor så var PS2 ett jävla vulkanutbrott. Inte ens ett ruttet lanseringsfönster och högt pris kunde stoppa den här pansarvagnen att mala ner allt som stod i dess väg. Sony slog en homerun x10. Sega fastnade på fjärde basen och blev bränd. De blev förnedrade både på hemmaplan och i väst och började sakta avveckla Dreamcast. Slaget var förlorat.

Där satt jag med en död konsol och undrade vad som hände. Vreden började sluka mitt inre allt mer. Sony a.k.a Judas, detta satans korrupta företag som gled runt med sin höga svansföring och trodde dom ägde världen kunde fara åt helvete. Men som den spelfantast jag var fick jag krypa till korset och införskaffa en PS2. Det var ju trots allt spel jag var ute efter och eftersom det inte kom några fler till Dreamcast fick jag helt enkelt svälja min stolthet och sponsra Sony.

Men jag fastnade aldrig för PS2. Under hela första året var det snustorrt på spelfronten. Inte förrän Silent Hill 2 dök upp höjde jag mina ögonbryn. Och visst var GTA 3 imponerande när det kom. Och grafiken i Final Fantasy X var ögonorgasm i dess ädlaste form. Men någonting saknades. Den kändes så opersonlig. Så tråkig. Så mainstream. JRPG-genren som jag vurmar mycket för frodades som aldrig förr, men jag kände aldrig någon riktig extas över detta.

Jag tappade sakta spelintresset under den här perioden. Jag var likgiltig inför nya releaser och hittade aldrig något bättre än Silent Hill 2 (som är ett av världens bästa spel enligt mig, så svårt att toppa det). Det stannade där. Med tiden använde jag PS2 mest som filmspelare. Någon gång ibland startade jag upp ett spel men det där brinnande intresset jag hade när Dreamcasten fanns, eller för all del PSX, hade slocknat. Det kunde gå veckor, månader innan jag rörde ett spel.

PS2 är en besvikelse i mina ögon. Den är överskattad och uttryckslös. Det fanns ingen riktig gnista i den, åtminstone inte för mig. Jag kunde verkligen inte förstå hur den kunde dominera så mycket som den gjorde. Jag vet att den är vida populär och Sony ska ha cred för att ha breddat spelintresset och gjort det än mer accepterat än vad det var tidigare. Deras marknadsföring var spot on och skapade ett genomslag som aldrig existerat tidigare.

Mitt spelintresse kickade inte igång förrän Resident Evil 4 släpptes. Jag hade bytt över till Gamecube och trots den korta livslängden skänkte Nintendos lilla kub mer spelglädje än vad Sony någonsin lyckades framkalla med sin PS2.

När jag är sugen på retro slår jag aldrig på PS2. Maskinen existerar knappt i mitt huvud. Den finns bara där under teven som ett bevis på en era där mitt spelintresse höll på att sjunka under isen. Det tog flera år innan det kom tillbaka. Idag är spelintresset på topp igen och både PS3 och PS4 har varit nummer ett för mig under de senaste åren.

Generationen med PS2 innehåller mestadels bara dåliga minnen, från misslyckandet med Dreamcast till ett svalnande spelintresse, och jag är glad att den tiden är förbi sedan länge.

PS2 är död – Länge leve PS2.Taggar: PS2, dreamcast, Sony, Sega, spelintresse

Påkostade spel till budgetpris är rätt väg att gå

Robert Larsson 22 okt 2017 17:00919 visningarKommentera: 1 !



Uncharted: Lost Legacy var ett riktigt bra spel. Utvecklingen började som en expansion till Uncharted 4, men växte snabbt i storlek och skala och blev sedermera till ett fristående kapitel, om än med starka kopplingar till fyran. En av dom mest uppseendeväckande detaljerna var prislappen, som nu satts till en betydligt lägre siffra än samtida fullprisspel.

Vad vi får är ett AAA-spel med samma höga produktionsvärden, men till ett lägre pris. Den enda hållhaken är att speltiden har kortats ner, men är det verkligen något som kan ses som något negativt? I fallet med Uncharted: Lost Legacy bäddade det för ett mycket bättre och mer avvägt tempo än i exempelvis fyran. Jag ser heller inte att 8-9 timmars speltid är ett minus när det kommer till Uncharted. För mig är det ungefär vad jag begär med den serien.

Ett annat plus i kanten för den här utvecklingsmodellen är att det tog betydligt kortare tid för ett nytt Uncharted att se dagens ljus. Istället för att låta fansen vänta i tre till fyra på nästa del tog Naughty Dog mycket av tillgångarna de skaffat sig med fyran och återanvände det för att snabbt sätta ihop en ny del. Som var precis lika välgjord och underhållande som spelen med Nathan Drake och dessutom med en långt humanare prislapp.

Utvecklingscykeln för spel idag har förlängts markant genom åren, speciellt för dom spel som rör sig inom AAA-segmentet. Om det går att korta ner tiden på det här sättet måste det väl ses som ett plus? Alla företag kan inte vara Nintendo som låter sina varumärken samla damm tills någon kläcker en nyskapande idé som förändrar konceptet från grunden.

Hellblade: Senua´s Sacrifice är ett annat exempel på ett spel som kommer med en budgeterad prislapp. Ninja Theory har utvecklat spelet i fyra års tid med ett väldigt litet och sammansvetsat team, och valde medvetet att röra sig inom det här prissegmentet då de tycker att de ger fler fördelar än nackdelar. Även här är speltiden något kortare än ett genomsnittligt fullprisspel, men vad som är kort respektive långt ligger endast i betraktarens ögon.

Vidare så har vi Soma, som borde ses som ett föredöme i kategorin ”ambitiöst spel som medvetet lägger sig i en lägre prisklass”. Det kanske inte kan stämplas som ”AAA”, men med en utvecklingstid på fem år, och med en långt större budget och manskap än tidigare produktioner så känns det ändå som att Soma kan räknas in där, speciellt med tanke på vilka kvaliteter spelet demonstrerar i manusväg. Det är påkostat, det är välgjort och det är svinbra. Soma blev också en jättestor succé med över 450 000 sålda exemplar och förhoppningsvis banar det väg för att fler utvecklare vågar satsa på stora och bärande produktioner till ett lägre pris.

Jag känner instinktivt att den här modellen är rätt väg att gå. Ett billigare pris borde rimligtvis ha större chans att locka till sig fler kunder. Är du dessutom självständig som Ninja Theory och Frictional Games borde det också avlösa de orimliga krav på försäljning som många av de stora utgivningsdrakarna har. Man slipper bli slängd under bussen för att spelet inte sålde i tio miljoner exemplar.

Ibland kan det kännas som att det bara finns två skikt inom spelsfären. Miljonsäljande blockbusters eller smala indiespel. Allt däremellan rinner ner mellan de särade skinkorna på spelindustrin och lämnar en brun fläck på madrassen. Därför är det uppfriskande med spel som lägger sig i mellanskiktet, men som ändå erbjuder en påkostad och högklassig produktion.

Jag tror att det absolut finns en marknad för detta och jag tror även att det gynnar både oss konsumenter och utvecklare i långa loppet. Spel idag kan vara en kostsam historia. Det är dyrt och det tar lång tid att utveckla, speciellt för nya varumärken. Det är en tuff marknad med stenhård konkurrens. Kanske går detta att kringgå med en liten lägre och mer inbjudande prisklass? Kanske drar det till sig fler köpare och man faktiskt går med vinst, än tvärtom om det skulle vara fullpris och risken är att vi konsumenter väljer något annat, något mer välkänt.

Om priset dessutom innebär kortare utvecklingscykel eller ett mindre team eller rimligare försäljningskrav eller vad det nu än kan tänkas finnas för skäl, så kanske man inte behöver slå igen sin verksamhet eller prata om besvikelser för att sen lägga spelserien på is för all framtid.

Förhoppningsvis är den här affärsmodellen ett lukrativt sätt att sälja sina spel på. Jag själv tycker att det är attraktivt med en lägre prislapp, men vars produkt ändå ståtar med höga produktionsvärden. Allt behöver inte vara svart eller vitt, allt behöver inte vara kioskvältare eller nischad nyretro.

Det finns olika grader i helvetet, och så borde det även vara i spelbranschen.Taggar: uncharted lost legacy, Hellblade, Soma, Naughty Dog, Frictional Games, Ninja Theory, budget

Världens mest otillgängliga spel

Robert Larsson 15 okt 2017 19:331373 visningarKommentera: 3 !



I dagens moderna spelande är det ingen som längre höjer ett ögonbryn när det kommer till handhållande. Utvecklarna försöker strömlinjeforma sina spel så att alla kan spela, gamla som unga, dumma som smarta, katter som hundar. Textrutor dyker upp som berättar vilka knappar vi ska trycka på, vilket håll vi ska gå åt och vilken sten vi ska lyfta på för att hitta den där hemligheten.

Det är normen för spelande idag. Det ger en känsla av trygghet. En känsla av utveckling och bekräftelse på att du faktiskt avancerar vidare i spelet, att du faktiskt är bra på spelet, istället för att sitta fast i ett hörn och koka över av frustration och ilska.

Det finns valbara svårighetsgrader.

Easy – Super Easy – Adventure Mode – Story Mode – Lägg handkontrollen på bordet och bara titta på skärmen så klarar du spelet- mode.

Det finns en uppfattning idag om att alla spel måste vara för alla. Det måste vara tillgängligt. Alla spelar. Ingen behöver vara utanför. Det finns en upplevelse här för dig, skräddarsydd efter dina behov, efter din förmåga. Det finns krav på försäljningssiffror, på Metacritic-betyg, på förväntningar och maximal utdelning. Det finns kalkyler och fokusgrupper som pekar på de senaste trenderna, på de hetaste genrerna och på den viktigaste och köpstarkaste demografin.

Konsensus: Det finns inga utrymmen att skrämma bort spelare och deras morföräldrar längre, för ALLA SKA OCH KAN SPELA.

Sen finns La Mulana EX. Den totala motsatsen av handhållande. Motståndaren. Bakåtsträvaren. Medborgaren som vägrar anpassa sig till dagens moderna samhälle. Antikrist.

La Mulana EX är ett plattformsbaserat actionäventyr i 2D som pekar finger åt dig redan från start. Versionen som jag har spelat är en remake på det ursprungliga La-Mulana som släpptes till datorer 2005. Utvecklarna Nigoro verkar ha konstruerat spelet kring fyra ledord; Omständligt, otillgängligt, komplicerat och svårt.

La-Mulana EX är ett försök att emulera det gamla goda 80-talet, där benhårda plattformare och obegripliga äventyrsspel dominerade hushållen. Grafiken är sådär charmigt retroinspirerad och upplägget doftar Metroidvania. Huvudpersonen är en sorts Indiana Jones-karikatyr och syftet är att upptäcka dolda skatter och försvunna reliker.

Med sin trogna piska i högsta hugg gäller det att döda monster och lösa pussel på löpande band. Kontrollen är felfri, med tajta plattformsinslag, tät atmosfär och ett medryckande soundtrack. Inledningen ger bra vibbar, och ett löfte om ett storslaget äventyr som breder ut sig vid horisonten.

Men allt är bara en ulv i fårakläder. La Mulana EX tar inga fångar.

Vill du ha en förklaring till hur spelet fungerar ligger ansvaret på dig, och det är upp till din egen slutledningsförmåga och näsa för detaljer som avgör huruvida du tar dig vidare i spelet eller inte. Man måste vara nyfiken och tålamodskrävande, man måste våga testa nya saker och tänka utanför boxen. Det finns obskyra pussel och hemligheter i varje hörn, och desto djupare man gräver desto mer oförklarligare och vagare blir det.

La-Mulana EX är också väldigt svårt. Bossarna, vars slogan är ”Guaranteed to seriously fuck you up”, kräver skickliga fingrar och uthållighet. De är påhittigt designade, stora som hus och väldigt underhållande att möta. De är utan tvekan spelets stora höjdpunkt. Om man nu ens tar sig fram till någon av dom vill säga.

Nivådesignen är enhetlig och funktionell, men samtidigt väldigt invecklad och svårbegriplig. Det är lätt att gå vilse och det är lätt att fastna, ofta helt utan ledtrådar att komma vidare. När man börjar få grepp om en bana, när man löst ett krångligt pussel och äntligen kan färdas framåt, tar det inte mer än några minuter innan man får en spark i ansiktet och skickas tillbaka till ruta ett.

Och så fortsätter det, om och om igen. Nästan ingenting förklaras. Det känns ibland som att det vore lättare att dansa balett sittandes i en rullstol än vad det är att förstå det här jävla spelet. Och det är just den här aspekten som är så fascinerande.

Utvecklarna vet redan från start att deras spel inte kommer vara omtyckt av den stora massan. Det är ett medvetet designval. Många kommer se förbi spelet, avfärda det som svårt, tråkigt och konstigt. De kommer tappa lusten när dom inte kommer någonvart och sen fortsätta till nästa upplevelse, en upplevelse som förhoppningsvis inte trycker ner dom i skorna.

Och det är där jag ställer frågan.

Finns det en gräns för hur otillgängligt ett spel kan vara? Vill man inte som utvecklare att alla spelare ska kunna ta del av det man producerat? Eller är det viktigare att hålla fast vid sin vision och integritet och löpa linan ut, fast då med risk att alienera ett stort antal spelare? Är det bra design när man som spelare tvingas ta till Internet för att förstå hur saker och ting fungerar, för att förstå hur man kommer vidare?

Jag vet inte, jag har inga bra svar på det. Men det jag däremot vet är att jag är glad att spel som La-Mulana EX produceras. Jag blir glad när utvecklare tar risker och försöker gå emot strömmen, som försöker ge en upplevelse som inte strävar efter att stryka mig medhårs vid varje givet tillfälle.

Spel kan inte, och ska inte, vara för alla. Det ska inte gå att klara alla spel. Det måste finnas spel som är svåra, otillgängliga, frustrerande och jobbiga. De ska inte anpassas bara för att vissa människor inte orkar investera den tid det krävs för att slutföra det. Det måste finnas en kontrast, en motpol mot dagens strömlinjeformning.

Och det är där La Mulana EX befinner sig. Det är ett spel som fullständigt skiter i om det blir uppskattat eller inte, om spelarna älskar det eller bara hatar det av hela sitt hjärta. Och för det har det min fulla respekt.

Landskapet för spel har skiftats drastiskt genom åren och bara det faktum att det här spelet ens existerar är en fantastisk bedrift i sig. Indiescenen och digital distribution har gjort det möjligt för små, nischade spel att göra entré i en bransch där bara de största och starkaste överlever. Det bevisar att det finns en marknad för svåra spel som kräver ansträngning från spelarna. Som kräver full koncentration. Som varken nedvärderar eller vattnar ur upplevelsen med onödigt handhållande.

Ibland går det vägen och det blir en hejdundrande succé, och ibland skjuter man snett och glöms bort. Det viktiga är ändå att sådana här spel produceras, för utan dom skulle spelindustrin vara en så mycket tråkigare plats att vistas i.Taggar: La mulana, Nigoro, plattform, Indiana Jones, Svårt

DET – Bästa filmatiseringen av Stephen King?

Robert Larsson 1 okt 2017 16:351716 visningarKommentera: 3 !



Stephen King är en av världens mest populära författare. Hans böcker har sålts i mångmiljonupplagor och hans namn är vida världskänt, framförallt i skräcksammanhang då han i ett tidigt skede av sin karriär snabbt fick fotfäste som en knivskarp rysarberättare. Filmbranschen har inte varit sena på att göra adaptioner av hans mest omtyckta böcker, något som har lett till att hans namn har sträckt sig utanför litterära kretsar och gjort honom mer folkkär än vad han annars skulle ha varit.

Tyvärr har många filmatiseringar av Stephen King varit under all kritik. Det är bara ett fåtal som är värda att nämnas, resten kan gott och väl förpassas till glömska och aldrig mer nämnas. Bland dom mer lyckade anpassningar som gjorts är Stanley Kubricks väldigt omtalade och högt ansedda version av The Shining, Rob Reiners tolkning på Lida (där Kathy Bates vann en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll), Stand by Me, Jurtjyrkogården och Nyckeln till Frihet (som just nu ligger etta på IMDb Top 250).

Litteratur och film är två medier som är väldigt olika, ändå gifter sig båda i en frekvent takt tack vare deras kärlek för berättelser och narrativa samhörighet. Men där film tar avstamp från det visuella, förlitar sig litteraturen på läsarens egen fantasi och någonstans här krockar dom med varandra. En stor del av detta beror på att film bara kan visa en utgångspunkt gällande det visuella, något som kanske skär sig med det läsaren hade i åtanke. Det gäller också att veta vad som ska kapas och vad som ska läggas till, speciellt när det kommer till Stephen King som kan sväva iväg i väldigt abstrakta och overkliga tankegångar, och det som fungerar i boken fungerar nödvändigtvis inte i filmen.

DET är förmodligen Stephen Kings allra mest ambitiösa roman. Den består av blygsamma 1138 sidor, en längd endast slagen av Pestens Tid på 1153 sidor, och handlar i stora drag om sju individer som tar upp kampen mot ett intergalaktiskt rymdväsen som gillar att skrämma upp barn och sedan äta dom till middag. Den här utomjordingen kan också anta skepnaden av sina offers största rädslor och använda det emot dem, och favoritskepnaden den använder för att lura barnen är en clown. Boken spänner över två tidsåldrar och är en tung, hård och mödosam historia att slutföra.

Det är ett äventyr olikt något annat, inte bara för de bisarra och ibland fullständigt hårresande skräckinslagen, utan för den noggrant utstuderade vänskapen som bildas av de här sju människorna och hur de formar ett band tillsammans som är så starkt att de kan besegra DET, och på köpet övervinna sina största rädslor.

Att föra över den här mastodontromanen till celluloid har inte varit det lättaste. Första försöket gjordes 1990 när DET släpptes lös på TV i form av en tre avsnitt lång miniserie. Resultatet var av en blandad karaktär. Väldigt mycket innehåll fick skrivas om, kortas ner eller rent av utelämnas och det grisiga våldet fick tonas ner på grund av begränsningarna som televisionen drogs med på den här tiden. På det stora hela är det ändå en ganska trogen filmatisering där höjdpunkten är Tim Currys numera legendariska tolkning på Pennywise, den fruktade clownen som terroriserar de stackars barnen på daglig basis.

27 år senare är det nu dags för en proper filmversion av berättelsen som skrivit in King i historieböckerna. DET har gjort succé på biograferna världen runt och är årets stora snackis i filmkretsar. Jag själv tyckte väldigt mycket om den trots att den tar sig stora friheter med källmaterialet, mer så än vad jag faktiskt trodde. I det här avseendet är miniserien mer trogen förlagan, men filmversionen uppdaterar boken på bästa tänkbara sätt samtidigt som den ringar in det som utgör kärnan i DET, vänskapen mellan barnen och deras starka samhörighet med varandra.

Barnskådespelarna har en underbar kemi tillsammans och det märks att de har haft roligt på inspelningen och att detta smittat av sig på det färdiga resultatet. De är filmens starkaste kort och många scener var både rörande och roliga. Jag var inte beredd på att humorn skulle vara så framträdande men det fungerade otroligt bra och avväpnande mycket av filmens mer intensivare scener. Ungarna har en naturlig framförhållning och bra dialog, och det i sin tur gör berättelsen så mycket mer levande och organisk, något som står i bra kontrast till alla övernaturliga element.

Det största frågetecknet för mig, och säkerligen många andra, har varit huruvida Bill Skarsgård skulle fungera som Pennywise. Karaktären är en ”make it or break it” och hela filmen hade kollapsat om Skarsgård hade misslyckats med att göra honom rättvisa. Jag var extremt skeptisk vid utannonseringen men lyckligtvis visade sig alla farhågor vara obefogade.

Bill gör helt enkelt en Heath Ledger. Han tar en ikonisk karaktär som varit förknippad med en enda skådespelare i nära tre decennier och tar det till en helt ny nivå. Subtila detaljer som dreglandet, hans irreguljära beteende och ögonen som pekar åt olika håll gör att det finns någonting därinne som signalerar att detta inte är en mänsklig varelse. Jag önskar att Bill hade fått mer utrymme för sitt skådespel för han stal alla scener han var med i, framförallt i mötet med Georgie och sammandrabbningen med Losers Club på Neibolt Street. Nu vart det ett par scener för mycket där Pennywise var datoranimerad istället och det störde mig lite.

Jag är inget stort fan av jump scares men i DET fungerar de faktiskt väldigt bra. Mycket av det beror på att de går hand i hand med Pennywise som karaktär, han är en sorts ”gubben i lådan” som poppar upp lite varstans men också för att skrämselinslagen är välorkestrerade och knöts ihop med barnens rädslor. Jag skulle inte säga att filmen är speciellt läskig, det är inget som direkt kryper under skinnet, men den har en suverän atmosfär som accentueras av den obehagliga naturen som kommer från förväntningen av att Pennywise ska dyka upp.

På minuskontot tycker jag att Henry Bowers slarvades bort totalt. För att vara en så prominent karaktär i boken kändes han här väldigt slätstruken. Även Patrick Hockstetter var helt meningslös och hans död har ingen som helst emotionell påverkan på Bowers och hans gäng. Han är bara en referens från boken och ingenting annat, långt ifrån den vrickade och störda figuren han är i romanen.

En annan sak jag störde mig på är att man inte integrerade tidsåldern bättre med de olika skepnaderna DET antar. En stor grej i boken är att DET skiftar form till många klassiska filmmonster från 50-talet (boken utspelas till stor del år 1958) som Frankensteins Monster, Skräcken från Svarta Lagunen, Dracula och Varulven från Ung Desperado i hopp om att skrämma sina offer.

Jag förstår att man ville uppdatera det här och göra något nytt och fräscht, men i filmen ser man massor av referenser till klassiska 80-talsrysare som Terror på Elm Street, Gremlins och Beetlejuice och ingen av dom dyker upp på scen. Freddy Krueger, som är lite av definitionen på 80-talets klassiska filmmonster, hade ju varit ett fantastiskt inslag här. I min mening är det tjänstefel och bortkastad potential att inte ha med honom som en av skepnaderna från DET.

DET kan bäst beskrivas som en berg- och dalbana i ett spökhus. Man skriker och skrattar stup i kvarten, och filmen avverkas i ett högt tempo som aldrig riktigt släpper taget om en. Regissören Andy Muschietti har fört över Stephen Kings original på ett väldigt bra och finurligt sätt och det märks hur mycket kärlek som lagts ner på den här filmen. Trots sin ringa budget känns den påkostad, med snygga effekter, ett riktigt läckert foto och superbra skådespelarprestationer.

Om det är den bästa filmatiseringen av Stephen King är svårt att sia om, det kanske går att avgöra när hela filmen är färdig, men den ligger definitivt i toppen. Den har ett stort hjärta, är välgjord som få andra skräckfilmer och tappar aldrig siktet i det den vill vara. Förhoppningsvis är andra halvan precis lika välgjord, men det får vi reda på först 2019.Taggar: det, Stephen King, Skräck, Pennywise, Film, andy muschietti, bill skarsgård

Tidigare inlägg

1 2 3 4 5 | nästa | sista

The Ringed City räddade Dark Souls 3

24 sep 2017 21:402

Jag har haft en beef med...

Denis Villeneuve fortsätter imponera med Arrival

10 sep 2017 14:130

Denis Villeneuve har på...

Remakes, remasters och en historielös framtid

9 jul 2017 19:491

Remakes och remasters är ett fenomen vi ser breda ut sig och ta...

Xenogears – En hyllning och en sågning

18 jun 2017 13:255

EN HYLLNING 1998...

Det nya, humana God of War

28 maj 2017 21:173

God of War är en av världens mest kända spelserier. Det är också en...

15 år senare och Irreversible träffar lika hårt

22 maj 2017 02:092

Människan kan vara en...

Är det vårt fel att AAA-segmentet är trasigt?

13 maj 2017 20:105

Spelutveckling måste förmodligen vara ett av världens tuffaste jobb,...

Historien om Nier Automata saknar motstycke i spelvärlden

1 maj 2017 20:317

2010 släpptes Nier. Det var ett konstigt och väldigt annorlunda spel...

Souls gjorde mig till en bättre spelare

21 mar 2017 23:143

Jag började spela ganska tidigt i livet. NES var konsolen som...

Japan slår tillbaka 2.0

12 mar 2017 18:286

För lite mer än två år sedan...

En faders kamp för sin dotter

7 mar 2017 01:592

[IMG]http://i393.photobucket.com/albums/pp12/robbanlasse/nier-1.jpg[/I...

Final Fantasy XV är det sista spelet jag köper på release

21 feb 2017 18:515

Den senaste månaden har jag ägnat mig väldigt mycket åt den...

Jag avskyr tutorials

8 feb 2017 18:098

Är det någonting jag avskyr i dagens spel så är det påtvingade...

Går det ens att lita på trailers längre?

13 dec 2016 17:499

Under E3 2013 avslöjade Square Enix att Final Fantasy Versus XIII...

Journey är fortfarande en fantastisk resa

3 sep 2016 16:481

[IMG]http://i393.photobucket.com/albums/pp12/robbanlasse/journey.jpg[/...

CD Projekt Red är ett föredöme för industrin

22 aug 2016 18:216

Det sägs att första intrycket är det viktigaste. Sumpar man det så är...

Är Sonic en metafor för hälsa och träning?

21 jun 2015 17:463

Det råder inga som helst tvivel om att Sega var en av dom mest...

Another World - Fortfarande en tidlös klassiker

2 jan 2015 16:560

Jag satte mig nyligen ner...

Vad har då 2015 att erbjuda?

1 jan 2015 00:490

Ett nytt år har börjat. Förmodligen kommer jag att uppleva det exakt...

1 2 3 4 5 | nästa | sista