Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

I mitten av 90-talet exploderade skräckgenren och den nya tekniken som växte fram vid den här tidpunkten banade vägen för allt mer dramatiska och inlevelsefulla spel. Utvecklingen möjliggjorde en allt tätare stämning, där nya banbrytande tillägg såsom röstskådespel och tungt animerade CG-sekvenser kunde driva spelen framåt ur en mer filmisk synvinkel. Det mest prominenta exemplet på vad som alstrades under den här tiden var Resident Evil, som tog hem storslam hos skräckentusiasterna med sin B-filmsinspirerade amatörjargong. Men där det finns vinnare, finns det också förlorare, och i kategorin ”bortglömda skräckspel” finner vi D.

D utvecklades av Warp och var ett pusselbaserat skräckspel som förlitade sig nästan enbart på CG-animerade sekvenser. När det släpptes till Playstation 1996 var jag eld och lågor, grafiken såg fantastisk ut och det låg på hela TRE SKIVOR! För mig var ett spel som låg på tre skivor 1996 en automatisk indikation på att spelet var ett mästerverk. Dessutom innehöll det skräck, det hade en cool titel och ett läskigt omslag så det kunde naturligtvis inte bli bättre.

När jag startade spelet möttes jag av en stämningsfull prolog, som förtäljde den mystiska och skräckinjagande historien om Dr Richter Harris som blivit galen och gått bärsärk inne på ett sjukhus med flera döda som resultat. Hans dotter Laura blir kontaktad av polisen och hon får det ärofyllda uppdraget att ta reda på vad det är som har hänt. När hon kliver in genom sjukhusets ekande portar dröjer det inte länge förrän hon sugs in i en annan dimension som tar henne till ett dammigt gammalt slott, och väl där så börjar hennes fasansfulla resa mot sanningen.

D är ett kort spel. Man får två timmar på sig att lösa gåtan om Dr Richter Harris och för att dryga ut speltiden har Warp konstruerat helt vansinnigt svåra och ologiska pussel. Till sitt förfogande har Laura en liten spegel som man kan titta i om man fastnar, men efter tre visningar går den sönder och därefter sitter man garanterat fast. Vid den här tiden fanns det inget Internet, ingen Gamefaqs och ingen Youtube, så det var ett helvete att försöka luska ut lösningen på problemen. Jag minns att jag ringde och terroriserade en stackars snubbe på en nyöppnad Sony-support om svaren, och jag ringde så ofta att han vägrade svara tillslut. Men jag fortsatte kämpa och tillslut fick jag reda på sanningen om vad som hade hänt innanför sjukhusets väggar.



För sin tid var D ett originellt äventyr, men trots att det innehöll ett par kvalitativa komponenter föll det kort mot konkurrenterna. Presentationen var klart godkänd, och den ruggiga stämningen höll i sig konstant under äventyrets gång. Den mörka premissen kändes väldigt vuxen och välskriven, och tog upp tabubelagda ämnen som kannibalism och vampyrism på ett synnerligen makabert sätt. D förmedlade en otäck stämning som man var ovan vid, och upptakten till den våldsamma historien kändes nära förankrad i verkligheten. Tyvärr har tidens tand slagit hårt på spelet och det har åldrats väldigt dåligt, något som framförallt märks på den knackiga grafiken som kom under en tidpunkt då datoranimerad grafik precis inlett barnstadiet. På minuskontot ligger även det stela sätt på vilket man spelar och redan när det släpptes var det på gränsen till ospelbart, och den korta längden är oacceptabel på all sätt och vis.

D producerades i fel årtionde. Skulle man uppdatera det idag och ta vara på dess eminenta stämning och berättelse skulle det kunna utgöra grunden för en väldigt ruggig mardröm. Det är sällan man stöter på skräckspel idag som ingjuter kalla kårar på det sätt som D gjorde då, och det smärtar mig att upplevelsen blev så lidande på grund av ett helt värdelöst gameplay.Taggar: D, Skräck, skit, stelt, playstation