Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Final Fantasy XIII är spelet som fansen älskar att hata. Överallt ser jag en ständigt växande kritik mot spelet, där den linjära aspekten stack ut som den vassaste nageln i ögat. Men där rabiata fanboys fann ett motbjudande och avskyvärt spel, fann jag ett otroligt underhållande och mer stämningsfullt äventyr än de två senaste inkarnationerna (som för all del också var väldigt bra). Men Square Enix märkte av fansens blodsprängda ögon och sotsvarta hat och bestämde sig raskt för att producera en uppföljare som var mer lättillgänglig och öppnare än föregångaren, och i ett försök att rädda sitt varumärke från att krossas under fötterna av alla de fans som tror sig veta hur ett ”klassiskt” Final Fantasy ska vara, proklamerade producenten Kitase stolt att Final Fantasy XIII-2 skulle vara ”vårt” spel. Det gick väl sådär.

XIII-2 tar avstamp i kritiken mot originalet redan i inledningen. När jag tar kontrollen över Serah, Lightnings syster och tillika en av våra protagonister, i den lilla byn New Bodhum springer jag omkring och gör lite småuppdrag i en förhållandevis öppen tillvaro. Kort därefter ansluter sig Noel Kreiss, tidsresenären och allas vår manliga hjälte som ska eskortera Serah tillbaka till hennes syster som befinner sig i Valhalla med hjälp av tidsportaler som jag korsar tid och rum med. Berättelsen vi får ta del av spinner vidare på universumet som föregångaren byggde upp, och många karaktärer och platser återkommer i förändrade former. Square Enix har satsat på ett mer lättöverskådligt narrativ men tack vare tidsresorna blir storyn ändå i slutändan något osammanhängande och ofokuserad, även om jag är förvånad över hur förvånansvärt bra de knyter ihop vissa scenarion. Storyläget har av professionella kritiker avhandlats som banalt och totalt nonsens och även om jag i viss mån håller med om detta finns det faktiskt flera trådar i historien som hade potential att träffa ett flertal beröringspunkter, men Square Enix är så fokuserade på att tillfredsställa fansen på andra aspekter att de glömmer bort att utveckla de mer intressanta infallsvinklarna som präglar historien.

Ett exempel på detta är skurken Caius Ballad, som känns outvecklad och framstressad enbart för att tillgodose vårt behov av en färgstark antagonist, något som många saknade i originalet, och även om Liam O´Brien gör en anmärkningsvärd insats så faller Caius platt i många avseenden. Hans relation med Noel petade på något spännande, men mynnade senare ut i outforskat territorium och ostiga dialoger, ett numera känt signum som ständigt kopplas samman med genren. Här märker jag också av första flörten med sjuan, då Caius är ständigt närvarande i hjältarnas perifer, precis som Sephiroth var under stora delar av sjuan.



Grafiskt blandar Square Enix högt med lågt, och precis som med tidigare delar gillar de att korsa högteknologiska vidunder med prunkande sagoskogar och ödsliga stäppmarker. Den här märkliga fusionen tycker jag inte funkar särskilt bra här, eftersom platserna man besöker fungerar mer som banor och tidsresandet skapar ett fragmentariskt intryck som förstör helheten när man utan problem hoppar mellan futuristiska staden Academia till förhistoriska Archylte Steppe. Ett annat orosmoment är att de bästa platserna i tvåan, är de som återvunnits från ettan, vilket säger en del om de nya miljöerna som Square Enix byggt upp. Absolut värst är de Tron-inspirerade banorna som utspelar sig i Augusta Tower. Square Enix stannar dock inte enbart vid att återanvända gamla platser, de har även en funktion som gör att man kan ”stänga” portalerna man reser igenom vilket gör att man måste spela om vissa partier en eller två gånger för att på så sätt ta del av allt innehåll som finns att tillgå, ett enligt mig billigt sätt att öka längden på spelet.

Paradigmsystemet är tillbaka i all sin glans, men Square Enix har vässat det lite i kanterna för att göra det ännu lättare för de stackare som även här klagade högljutt. Problemet är nu att systemet tappar lite av sin kraft eftersom motståndet inte börjar tugga på förrän efter man bevittnat slutet och kan ta sig an de olika superbossar som strösslats ut lite här och var. Ibland växlade jag knappt mellan mina olika paradigms, utan malde ner mina fiender med i stort sett samma uppsättning hela spelet igenom, medan jag i ettan laborerade friskt mellan olika tekniker för att på så sätt kunna vinna mina strider. De monster som finns att tillgå är roliga i början, men när man väl hittat sin favorit och levlat upp honom blir adderingen av monster en snabb parentes, såvida man inte har samlarblodet i sig och ”gotta catch em all”. Det finns heller inga roliga vapen att använda, ej heller några tillbehör eller rustningar som gör det värt ens skattletande. Det enda man söker upp är olika fragments och många av dessa mynnar tyvärr ut i tråkiga ”fetch quests”.

Final Fantasy XIII-2 är en kompromiss i alla avseenden, ett efterspel som konstruerats tack vare att gapiga fanboys skrikit sönder serien med önskemål av alla dess slag. Vi hittar inslag från många tidigare delar, insatta för att lugna ner det kokande missnöjet som just nu infiltrerat serien. Serendipity är en billig version av Gold Saucer, där Chocobo-race åter finns att roa sig med, Caius är en svag kopia på Sephiroth, fragmentsamlandet liknar skattjakten i nian, tidsresandet bär spår från Chrono Trigger och så fortsätter det. Square Enix lovade också städer och byar men detta är en sanning med modifikation. Det finns städer, men de är inte många och de är inte särskilt utforskarvänliga. Att prata med NPC:s ger visserligen uppdrag men utöver det är informationen de säger helt menlös. Butikerna är ersatta av Chocolina, som är fruktansvärt irriterande och en av de värsta karaktärerna jag stött på i serien.



Final Fantasy XIII var en mycket mer underhållande och mer koncentrerad upplevelse, medan tvåan spretar så mycket att det blir tröttsamt. Själv finner jag Final Fantasy mycket mer givande när Square Enix följer sina egna visioner, men samtidigt förstår jag om de är oroliga för att fansen inte gillar deras nya satsningar. Det är ett svårt dilemma för Square Enix som förmodligen kommer att gå ut över Final Fantasy så länge serien fortsätter att existera.

5/10Taggar: recension, final fantasy 13-2