Jadu, här satt jag och tyckte det var trist att vi inte fick så mycket individuell feedback på våra texter och så visar det sig att jag fått ett helt blogginlägg tillägnat min.
Men jag tycker du tar saker och ting på allt för stort allvar. Jag vet inte vad du överskattar mest, min inledning som skribent eller tyngden i min text.
Självklart ser jag problem med att uttala sig om saker som man inte upplevt till fullo. Därför var jag mycket tydlig med att påpeka just detta. Men saker bör ses ur den kontext som den presenteras i. Hela idén med att önska livet ur en spelserie är ganska löjlig och trivial, men framför allt enkel - för det är ju bara att välja något som man inte gillar. Därför ville jag prova på något annat och lite mer udda, ett experiment om du så vill (vilket jag också påtalade i textens inledning). Tanken var att göra det roligt och med glimten i ögat. Att det skulle vara att "begå harakiri på en en hel karriär" (snällt av dig att kalla den lysande), ja jag vet knappt vad jag ska säga. Tack?
Men med det sagt så står jag fast vid att Kratos, framför allt med senare delar i åtanke, inte framstår som något annat än en löjeväckande ursäkt för att motivera osmakligt innehåll. För det som visas från spelen bara blivit mer och mer vålds- och sexexploaterande. Vissa scener från serien är inte, som jag ser det, försvarbara på något sett, oavsett kontext. Och Kratos presenteras utåt på ett sätt som gör att jag nu inte skulle vilja röra något av spelen överhuvudtaget. Så den "visionen" drar jag gärna undan mattan på. Där du ser en komplex karaktär ser jag bara en omogen spelstudio som gömmer sig bakom det mest uttjatade motivet av alla: hämnd.
Nej, jag har inte spelat det, men att några få isolerade klipp kan leda till att jag inte ens vill spela det – trots hyllad spelmekanik – visar likväl på ett problem. Och det problemet kan bara tillskrivas Kratos (eller mig, beroende på hur man ser det).
Slutligen vill jag bara säga att om man ser Vincent Cassels karaktär från Irreversible som ett föredöme så blir jag orolig. Fast vad vet jag, jag har inte sett den filmen heller.
Robert Larsson
Vetlanda
Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg
Att döda en spelserie man aldrig har spelat
Loading-redaktionen presenterade i dagarna sina egna åsikter kring vilka spelserier de helst skulle vilja se avlivas. Jag ser inget fel i att gå vidare i livet med nya ambitioner kring högt uppsatta mål som skakar om spelvärlden, och på så sätt oss spelare, men det var en krönika som fick mig att rynka på näsan vilket var Christoffer Holmbäcks väl valda ord kring God of Wars hämndfixerade huvudperson Kratos.
Han attackerar inte spelserien per se, utan huvudrollen, och menar på att Kratos är en löjeväckande och endimensionell karaktär som enbart blir ett förlöjligande ämne i hans ögon på grund av sina överdrivet våldsamma karaktärsdrag.
Vad jag inte förstår i sammanhanget är hur man kan vilja avliva en spelserie baserat på ett ytligt förhållande kring en karaktär vars mål och motiv har format en hel spelserie? Kratos drivs av hämnd, en känsla som är en av de mest reaktiva och straffande en människa någonsin kan uppnå. God of Wars existens byggs upp kring denna känsla, vilket i sin tur utvidgar den symbios där huvudpersonens inre drift blir det unika ögonblicket i God of Wars gameplay.
Har man inte spelat en enda minut av någon av delarna kan man omöjligen förstå hur exklusiv Kratos blir i förhållande till sin egen spelserie. Hur kan man ta dess narrativ på allvar, om man aldrig ägnat spelet och dess huvudperson en chans?
Att försöka forma en uppfattning kring ett sådant komplext och beskyllande ämne som hämnd, utan någon kunskap i serien, är i min mening att begå harakiri på en i övrigt lysande skribentkarriär. När det sedan dras paralleller till Michael Bay, i ett försök att slå in hyfsade spikar i en redan dåligt lagd poäng, är som att dra undan mattan på Santa Monica och deras visioner.
God of War drivs tills sin spets av överdrivet våld, på grund av att karaktären kräver det, och i detta läggs grunden för spelmoment som annars aldrig hade kunnat genomföras. Hur kan öga för öga, tand för tand, här ses som en enkel och mekaniskt bunden känsla medan det i exempelvis filmer som Irreversible ses mer som ett naturligt grepp på den mänskliga individens rätt till hämnd? Är Kratos mer löjlig för att han förekommer i ett spel, medan Vincent Cassel ses på med otvungna ögon som ett föredöme i hur man tar våld genom egna händer? Holmbäck menar på att Kratos har haft ”otur”, och försöker vara ”tuff” och ”farlig”, när det i själva verket är helt andra emotionella känslor som styr honom.
I oseriösa ögon är God of War säkert meningslös och banal underhållning, men jag förespråkar ändå för att man bör ha spelat spelen i fråga för att få en uppfattning om varför vissa drivs till deras handlingar, om varför karaktären ståtar med drag som i oupplysta ögon framstår som skissartade, och hur hela denna karaktär i sin tur kan påverka hela spelmekaniken och dess syfte.
Han attackerar inte spelserien per se, utan huvudrollen, och menar på att Kratos är en löjeväckande och endimensionell karaktär som enbart blir ett förlöjligande ämne i hans ögon på grund av sina överdrivet våldsamma karaktärsdrag.
Vad jag inte förstår i sammanhanget är hur man kan vilja avliva en spelserie baserat på ett ytligt förhållande kring en karaktär vars mål och motiv har format en hel spelserie? Kratos drivs av hämnd, en känsla som är en av de mest reaktiva och straffande en människa någonsin kan uppnå. God of Wars existens byggs upp kring denna känsla, vilket i sin tur utvidgar den symbios där huvudpersonens inre drift blir det unika ögonblicket i God of Wars gameplay.
Har man inte spelat en enda minut av någon av delarna kan man omöjligen förstå hur exklusiv Kratos blir i förhållande till sin egen spelserie. Hur kan man ta dess narrativ på allvar, om man aldrig ägnat spelet och dess huvudperson en chans?
Att försöka forma en uppfattning kring ett sådant komplext och beskyllande ämne som hämnd, utan någon kunskap i serien, är i min mening att begå harakiri på en i övrigt lysande skribentkarriär. När det sedan dras paralleller till Michael Bay, i ett försök att slå in hyfsade spikar i en redan dåligt lagd poäng, är som att dra undan mattan på Santa Monica och deras visioner.
God of War drivs tills sin spets av överdrivet våld, på grund av att karaktären kräver det, och i detta läggs grunden för spelmoment som annars aldrig hade kunnat genomföras. Hur kan öga för öga, tand för tand, här ses som en enkel och mekaniskt bunden känsla medan det i exempelvis filmer som Irreversible ses mer som ett naturligt grepp på den mänskliga individens rätt till hämnd? Är Kratos mer löjlig för att han förekommer i ett spel, medan Vincent Cassel ses på med otvungna ögon som ett föredöme i hur man tar våld genom egna händer? Holmbäck menar på att Kratos har haft ”otur”, och försöker vara ”tuff” och ”farlig”, när det i själva verket är helt andra emotionella känslor som styr honom.
I oseriösa ögon är God of War säkert meningslös och banal underhållning, men jag förespråkar ändå för att man bör ha spelat spelen i fråga för att få en uppfattning om varför vissa drivs till deras handlingar, om varför karaktären ståtar med drag som i oupplysta ögon framstår som skissartade, och hur hela denna karaktär i sin tur kan påverka hela spelmekaniken och dess syfte.
Kommentarer
Robert Larssonq
“
text
Jag tackar för ditt svar. Det var givande och sakligt, och ställde ditt inlägg i ett nytt ljus vilket jag uppskattar.
q
Det är tur att jag vet vad jag gillar, och att jag inte är lättpåverkad. Samt att jag inte har ett behov av att försvara det jag gillar.
Kommentera
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Voxbrallan • 3 jun 2012 0q
Hur kan man ta dess narrativ på allvar
Jadu, det är den stora frågan
Hämnd är den minst komplexa av känslor, Kratos den minst komplexa av karaktärer, och spelen de minst komplexa av spel.
och det är okej det med.