Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Musse Pigg är utan tvekan Disneys mest kända ansikte. Han är också företagets mest utnyttjade karaktär, och gång på gång har de profiterat sig på den stackars gnagaren genom olika sorters ändamål, ända sedan han lämnade ritbordet 1928. Den här effekten har tyvärr bidragit till att han har fått medverka i en mängd mediokra plattformsspel genom åren.

När jag var yngre förflyttade jag mig mer än gärna till hans tvådimensionella plattformseskapader, äventyr som han ofta delade med sina nästan lika berömda kamrater, och vid den här tidpunkten i livet var ens orutinerade ögon inte mogna för kritisk granskning. World of Illusion, Magical Quest och Mickeys Wild Adventure var den heliga trilogin för mig, och illusionen av att träda rakt in i en tecknad film orsakade ett lätt sus av glädje, när jag svepte förbi som en vind genom färggrant målade och magiska världar.



När jag återvänder till Musses strapatser idag sparkas jag i ansiktet av hur dåligt de har åldrats, och hur tråkiga vart och ett av spelen faktiskt är, och förmodligen alltid har varit. Kärleksrötterna till mina högt värderade äventyr rycks upp med smärtsam kraft när jag styr Musse genom dåligt designade plattformspassager, och inte ens den trivsamma och behagliga grafiken förmår hålla mitt intresse uppe. Mickeys Wild Adventure är tematiskt sett det mest intressanta, där igenkänningsfaktorn är hög med banor som hämtar inspiration från klassiska filmer, men min uppmärksamhet svalnar snabbt när jag inser att varje nivå kalkylerar den nästa, och att variation har ersatts av upprepning och bristande fantasi.

World of Illusion, Magical Quest och Mickeys Wild Adventure är alla stöpta från samma ljus, tre likriktade spel som enbart lever på Disneys rika uppsättning karaktärer och världar, men som kollapsar på grund av dess sköra fundament. Exploateringen av den här mysiga musen visste vid den här tidpunkten inga gränser, och den bleka tvådimensionella eran var länge ansedd som höjdpunkten för Musses karriär inom spel.


Musse planerar för hämnd för att han inte får vara med i bra spel

Det känns som att Musse aldrig har fått någon ärlig chans att medverka i ett bra spel. Istället verkar hans högt ansedda varumärke krocka med ambitionerna av att skapa ett underhållande verk, vilket lett till att han enbart blivit ett affischnamn i hopp om att sälja en undermålig produkt. I den tredje dimensionen har hans potential inte heller riktigt utnyttjats, och även om Musse besitter en del skavanker som karaktär så är han charmig och karismatisk, och hans godhjärtade natur borde kunna förvaltas bättre. I Kingdom Hearts-serien får Musse ta plats i baksätet i en anonym biroll till förmån för de mer komiska alternativen i Kalle och Långben. Epic Mickey har jag inte spelat, men av uppfattningen jag fått så har mottagandet världen över varit minst sagt svalt, men detta verkar mer bero på tekniska brister än att Musse i sig har blivit misshandlad.

I november är han dock tillbaka, uppbackad av inte mindre än två spel där det ena är uppföljaren till Epic Mickey, nu med undertiteln ”The Power of Two”, och Warren Spector har lovat att rätta till bristerna som återfanns i originalet. Hos Spector verkar det finnas en genuin känsla för karaktären, en kärlek i att vilja använda honom till något bättre, till något mer än att bara dra nytta av hans kommersiella dragningskraft. Jag hoppas verkligen att det stämmer.

Taggar: Musse Pigg, Disney, tråkiga plattformsspel, Epic Mickey, revansch