Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Kärlek i spelsammanhang används ofta som ett verktyg för att porträttera mänskliga tragedier. Kärlek, som är tänkt att vara den livsviktiga essensen, det avgörande nödvändiga, skrivs om som en felande apparat som får våra bultande hjärtan att explodera av ångest och evigt lidande. I rätt händer kan dock en ömt vårdad relation bli det första trappsteget till en upplevelse som går bortom den centrala kärnan jag först letar efter i ett spel.



I Resident Evil: Code Veronica går Capcom in under skinnet på sin egen series identitet i ett försök att placera dess narrativ i ett mer känslomässigt läge, till något som sträcker sig bortom de amatörfilmsdoftande inspirationer som lyst upp föregångarnas häftiga ljus. Genom Claires hoppingivande ögon målar Capcom upp en skitig existens, en dystopisk värld där Umbrellas virusinfekterade våldsspiral har spritt sig bortom all kontroll. I kaoset som råder stöter hon på den mystiske främlingen Steve Burnside, och tillsammans väljer de att slå sig ihop i ett sista försök att ta sig levande hem från en omöjligt svår mardröm.

Även om Code: Veronica söker efter mina känslor på ett något framtvingat sätt kan jag inte undgå det faktum att Claires och Steves relation är det perfekta pusslet i en värld där ens hjärtslag vibrerar ända upp till tänderna. Deras kärlek till varandra växer sig så stor att Code: Veronica i slutändan enbart handlar om två individer vars förälskelse försvagar spelets övriga komponenter. Men trots att relationen är av en klichéartad natur är det svårt att inte ryckas med av den mänskliga värme som dessa två personer hyser för varandra. De bildar en gemenskap, en förbindelse som jag engagerar mig i och som får Code: Veronica att växa till något mer än bara underhållning. Den största behållningen för mig är just att de hjälper och stöttar varandra genom ångestfyllda situationer, och att det därigenom planteras ett första frö av kärlek som sedan blommar ut till någonting vackert.



Tyvärr är kärlek något som har svårt att få fotfäste, både i verkligheten och i fiktiva sammanhang, och i en sista ansats att söka efter en reaktion väljer Capcom att slå sönder den finaste relationen som jag upplevt i spelväg. Efter att Steve blivit tillfångatagen i Antarktis injiceras han med Veronicaviruset, och när Claire hittar honom i en dunkel fängelsehåla förvandlas han till ett groteskt monster som försöker döda henne. Steve känner dock av de sista spåren av mänsklighet, och när hans kärlek till Claire visar sig vara starkare än viruset han infekterats av, lyckas han tillslut skydda henne från ett öde värre än döden.

Scenen är oerhört tragisk, men samtidigt oerhört effektiv i det att den skakade om mig så våldsamt när jag upplevde den för första gången att jag än idag önskar att det kunde ha slutat på ett annat sätt. Bakom draperierna på alla knepiga karaktärer och sjuka experiment, bortom all action och allt våld, stod två personer som tillsammans formade ett kärleksband så starkt att det skulle vara för evigt inom mig.



Trots sin vildvuxna natur och gröna lyster är framtidsvisionen som presenteras i Enslaved ofta färgad i svart. Undergångstemat ligger ständigt och lurpassar i periferin där hoppet om en bättre värld har ersatts av tomhetskänslor och en ständig kamp för att överleva dagen. Mitt i denna nedslagna oas återfinns en stark relation som genom sina obrytbara band förvandlar svårmodig stämning till försiktig optimism, och där sorgbundna hjärtan kan pulsera tillsammans i en fri värld utan slavar.

Ninja Theory är väldigt noggranna med sina karaktärer och det märks att de har jobbat extra hårt för att få till en trovärdig och levande inramning som förstärker känslan av samhörighet. Monkey och Trips relation är värdefull och givande, och att se dem växa tillsammans i sin kamp mot dödliga robotar är en fröjd för ögat.

Ninja Theory använder sig ofta av en lekfull regi, som tillsammans med det suveräna skådespelet gör att kärleksaspekten karaktärerna emellan ofta spelas ut som vag och oförutsägbar. Det antyds hela tiden om en annalkande affektion, men deras kärlek vågar aldrig riktigt ta det sista steget och expandera. Deras förhållande till varandra förstärks via subtila blickar och gester och detta är verkligen något som sätter eld på äventyret. Deras effektiva teater lurar min hjärna till att själv bygga upp erotiska tankegångar, men lyckligtvis infrias dom aldrig eftersom i slutändan är det inte målet i sig som ska uppnås, utan vägen dit. Tyvärr måste deras romans förtydligas för åskådaren genom att introducera Pigsy, och för ett kort ögonblick blir Trip ett föremål för två män att slåss om, något som tur är inte går längre än några scener.



Code: Veronica och Enslaved skildrar två relationer som jag verkligen fastnade för, och även om den ena slutade i tragedi och den andra i ovisshet, är det ändå fler sådana föredömliga förhållanden som jag vill se mer av. Där ingen av ens medarbetare är i vägen för att skapa irritation, utan för att skapa tillgivenhet och intimitet i en nattsvart tillvaro. Där samarbete växer till kärlek, och där själsfrändskap lyser igenom bildrutan på ett så fint sätt att jag inte bryr mig om hur ondskefull och våldsam världen utanför har blivit.Taggar: Enslaved, code veronica, kärlek, dystopi, samarbete