Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

När jag känner att mitt avtryckarfinger börjar svida som mest är några dagars semester det bästa sättet att ta igen sig på. Min destination för i år blir Himalaya, en plats jag förälskade mig i sedan förra gången jag var där och levde rövare med min vän Tenzin. Himalaya är en fantastiskt vacker plats, där vidsträckta vinterlandskap och gnistrande pudersnö ligger och väntar på mig. Har jag tur kanske jag återigen får chansen att träffa på något mytologiskt odjur. Jag hoppas i alla fall på möjligheten att få kasta några snöbollar på en Yeti.



Jag har bokat ett rum i den tibetanska by som jag sprängde halvt i luften senaste gången jag var där. Tyvärr kommer jag fortfarande inte ihåg namnet på den. Jag tror faktiskt inte ens att det finns något namn om jag ska vara ärlig. Byn blev ju världskänd när krigsherren Lazarevic och hans galna militärarmé invaderade den med hjälp av en pansarvagn i jakten på den heliga dolken som ledde till Shambhala. CNN, FOX, alla stora nyhetskanaler rapporterade efteråt om den otäcka händelsen som ledde till många civila dödsoffer.

Jag har lite ångest över det. Både för att byn blev förstörd, och för att den blev känd bland allmänheten. Turismen har ökat och många vill åka dit för att fotografera det numera legendariska samhället.

Men när jag pratade med Tenzin förra veckan (han har äntligen lärt sig lite engelska) så berättade han att byn lever och frodas. Återuppbyggnaden har gått relativt smärtfritt, och lokalbefolkningen har även beslutat om att expandera byn för att på så sätt kunna anpassa sig till den ökade turismen. Han påpekade dock att det är lite jobbigt med alla främlingar och deras frågor.



När jag anländer till Himalaya och den tibetanska byn upptäcker jag att jag har glömt mina skidor. Typiskt, jag som skulle glida nerför bergen tillsammans med Tenzin. Jag hoppas att han åtminstone har en pulka ståendes någonstans. Jag har lyckligtvis inte glömt att ta med mig varma kläder i alla fall. Förra gången hade jag bara en tunn skinnjacka och ett par jeans, och det var svinkallt när jag utforskade den där grottan tillsammans med Tenzin. Jag misstänker att han kommer ta med mig dit igen. Inte mig emot, jag älskar att hoppa och klättra över avgrundsdjupa klippsatser utan någon som helst säkerhet. Skulle jag halka, är Tenzin där med en räddande hand.

Tenzin möter upp mig vid ingången till byn och det är roligt att höra att han har förbättrat sin engelska avsevärt. Det var extremt jobbigt förra gången när vi bara kunde prata på varsitt språk, men på något magiskt sätt förstod vi ändå varandra, något jag aldrig reflekterade över vid just den tidpunkten. Han berättar för mig att han har blivit reseledare, och hjälper turisterna att komma tillrätta med olika aktiviteter som lokalinvånarna anordnar, bland annat en färd till den livsfarliga isgrottan jag nämnde tidigare.

När jag väl kommit tillrätta med mitt rum så visar Tenzin mig runt. Byn har blivit ännu vackrare än sist, och invånarna har gjort ett strålande jobb med byggnationen. Småbarnen vill fortfarande leka kurragömma med mig och givetvis ställer jag upp på en runda. Jag ville även klappa en av oxarna men den var aggressiv idag så jag lät bli. Vi besöker även Karl Schäfers grav, där vi har en tyst minut tillsammans.



Efter en måltid och lite löst prat med lokalinvånarna knoppar jag in tidigt så att jag är redo för nya äventyr imorgon bitti då det dags att besöka grottan igen. När vi kommer dit är den precis som jag minns den. Kall, storslagen och fullständigt ödesdiger. Jag förstår inte hur Tenzin vågar ta med sig turisterna hit och klättra vind för våg. En vacker dag kommer någon att ramla till sin död. Utan någon som helst fruktan hoppar vi över klippsatserna precis som under gamla tider. Det är säkert tusen meter ner till marken, och jag får en härlig känsla när jag hänger och dinglar i en istapp som är på väg att gå sönder vilken sekund som helst. Det är svårt att toppa sådana adrenalinkickar. Tråkigt nog stöter vi inte på någon Yeti.

Tyvärr går dagarna fort och lika snabbt som jag kom hit, måste jag åka hem. Semestern är över, plikten kallar och det är dags för nya äventyr och resmål. Jag tackar Tenzin för den trevliga vistelsen och önskar honom lycka till, och när jag sitter mig på planet hem brister jag ut i ett stort leende över vilket fantastiskt och händelserikt liv jag har, fullt av dödsföraktande ögonblick att minnas tillbaka till.Taggar: Nathan Drake, Uncharted, semester, himalaya, Bloggtema