Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Jag är en person som sällan rycks med i hypemaskinernas väloljade kugghjul. Istället står jag vid trottoarkanten och låter den första vågen av entusiasm lätt segla förbi mig, så att jag ensam och utan påtryckningar kan bilda mig en uppfattning som inte är påverkad av yttre omständigheter.

Mass Effect-serien är en av den här generationens mest omtyckta franchises, och är dessutom en av de högst rankade serierna rent betygsmässigt där tvåan och trean snittar hela 96 respektive 93 på Metacritic.

Onekligen imponerande siffror, och i och med att jag bara hört gott om Mass Effect så lät det som att snittbetyget i det här fallet faktiskt reflekterade sanningen. Seriens närmast unika universum skulle vara den mest episka spelvärlden någonsin, med actionsekvenser så täta att man själv skulle huka bakom soffan och där valmöjligheterna var i stort sett oändliga. Superlativen som omgärdade recensionerna ville aldrig ta slut. Betygen präntades in bakom ögonlocken så när jag gick och la mig för att sova lös dem upp som rosa neonskyltar.

10/10

100/100

Nu är jag klar med Mass Effect 2 och kan enkelt konstatera att inga av betygen speglar sanningen. Det är ett bra spel, inget snack om saken, men att det skulle vara en fullpoängare och ett av världens bästa spel går bortom mitt förstånd. Tänker recensenterna ens efter när de plitar ner ett betyg eller är det bara ”OMFG, RYMD, SCI-FI, SKJUTA;” Jag får Donkey Kong Country-vibbar av den här betygshetsen, ett godkänt plattformsspel som rakade hem full pott när det kom, men som senare föll tillbaka i skalan till lite mer sansade poäng.

Det som slog mig när jag klarade Mass Effect 2 var att Bioware försöker sälja in en illusion. Spelet har skyhöga produktionsvärden, välskrivna dialoger och är stort i skala. Men under dess välklädda yta finner man en tämligen oengagerad rymdsåpa som aldrig riktigt når några storslagna höjder, trots att Bioware tar i ända från tårna i sin vilja att presentera en vuxen och respektabel historia. Men deras berättargrepp är diffust och skapar ett fragmentariskt intryck av huvudstoryn eftersom merparten av äventyret handlar om att rekrytera olika figurer till ett livsfarligt uppdrag som Shepard måste genomföra för att kunna konfrontera ett ondskefullt hot. Rekryteringen upprepas in absurdum och presenteras ofta på ett likvärdigt sätt vilket gör att hela den här processen snabbt blir repetitiv och långtråkig, samtidigt som den avslöjar vilket lövtunt manus Bioware egentligen har skrivit.

Fokus ligger istället på karaktärerna och här tycker jag att Bioware lyckas bättre. Det är ambitiöst att ge alla en värdefull bakgrund, bra dialoger och intryck som överlag förvandlar dem till individer av kött och blod, och även om jag inte hittade så många personliga favoriter står det ändå klart att mycket av arbetet ligger i dessa varelser. Det är uppenbart att Bioware försöker skapa en personlig länk mellan spelaren och dessa soldater, eftersom deras betydelse är av yttersta vikt senare i spelet, men detta är något jag inte tycker överfördes särskilt väl trots att man utforskar varje individ på ett mer personligt plan för att på så sätt få dennes lojalitet. Miranda gillade jag bäst, hennes tragiska historia hade potential men Bioware envisades med att dra ner spelet till en förödmjukande nivå genom att fokusera på hennes bröst och rumpa varje gång hon drog en känslomässig anekdot. Tali var också bra, sympatisk och lätt att tycka om. Jag lyckades till och med vinna hennes hjärta.

Var gäller själva actionmomenten så är det inget som får mig att ramla av stolen. Sedan Resident Evil 4 revolutionerade genren står tredjepersonsskjutaren och trampar vatten, och Mass Effect 2 är ingalunda spelet som ändrar på det här. Ibland är det är även svårt att särskilja det från andra rymdkonkurrenter som Dead Space, då vissa banor är ruskigt lika i atmosfär och upplägg. Bandesignen är dessutom ofta förutsägbar och känns inte mer rafflande i struktur än en valfri paintballbana. Endast två uppdrag fick mig att verkligen känna extas, och det var under Project Overlord där man ska stänga ner en AI-kontrollerad enhet och Shadow Broker, där striderna tar plats på en enorm rymdkryssare. Resten av uppdragen var gäspframkallande, och särskilt de inledande faserna i och kring Omega.

Dialogträdet är intressant, jag gillar att man får välja att utforska saker och ting efter eget behov och det är där och då man får en större inblick i de olika raserna och världen som de lever i. Men utöver detta är rollspelselementen närmast obefintliga, level up-systemet är värdelöst och några spännande attiraljer eller krafter finns knappt att tillgå. Och minispelet som går ut på att suga ut andra planeters tillgångar måste vara det mest meningslösa och tidskrävande påhitt jag någonsin sett.

Spelmedia måste ta ett steg tillbaka och rannsaka sig själva. De måste lära sig att inte singla ut tior så fort ett storspel dimper ner i deras brevlåda. Mass Effect är inte det enda exemplet, det finns gott om sådana ute och det bekymrar mig att betygen skjuter i höjden så lättvindigt. En hundragradig skala är ännu värre att gå efter, då allt under 90 är rena skiten. Vem minns inte Super Plays skala där 80 motsvarade ”ett hyfsat spel”?Taggar: Mass Effect 2, obefogade betyg, 7/10