Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Lewis Carolls galna berättelse om Alice och hennes resa till Underlandet har tolkats en mängd olika gånger, genom en mängd olika medium. Under åren som gått har hennes eskapader skrivits om och reviderats fler gånger än vad som går att räkna, och idag har nog de flesta bekantat sig med en eller annan form av hennes historia.

För mig representerar Alice i Underlandet fantasi, originalitet och eskapism. Det faller sig då naturligt att det skär sig väldigt illa när jag upptäcker att utvecklarna Spicy Horse har lindat in sina visioner i ett fantasilöst och icke originellt gameplay som rakt av är kopierat från plattformare som gjort det mycket roligare, mycket bättre och framförallt mycket mer exaktare, något som gjorde att det emellanåt var en ren pina att ta reda på hur djupt kaninhålet egentligen var.

Narrativt sett är Madness Returns en ojämn historia. Spicy Horse presenterar Underlandet genom olika hallucinationer som Alice får och försöker därigenom kombinera verklighet med rena fantasier. Att försätta skådespelet till en mentalt störd yngling som försvinner in i sitt eget huvud för att rädda Underlandet, och därmed sig själv, är en bra utgångspunkt för att lägga fram galenskaper, men jag känner ofta ett svårt engagemang för berättelsen eftersom den försöker så hårt med att vara just galen, och tillslut känns Alice och hennes kamp mer som en tröttsam schablon som gömmer sig bakom referenser till ursprungsmaterialet.



Det oinspirerade upplägget hjälper till att ställa många frågetecken, varav ett av dem är varför det inte finns någon variation i bandesignen. Att återskapa någons mentala ohälsa i form av fantasifulla banor borde vara en dröm för utvecklarna, men istället för att ta två steg fram tar de fem steg bak. Den första nivån är i mångt och mycket likadant uppbyggd som den sista och Spicy Horse verkar så upptagna med att kalkera konkurrenterna att de glömt bort att åtminstone försöka designa en rolig bana som särskiljer sig lite från resten av gänget.

Istället bara maler de på utan någon efterliggande tanke, och striderna och plattformandet är så tröttsamt att i slutändan går allt på ren rutin. Utöver detta så samlar jag på minnen, flaskor, rosor och tänder utan att något av det fångar min uppmärksamhet. Då och då dyker det upp tröga minispel som är tänkta att spetsa upp tillvaron men som istället sänker humöret eftersom de är ogenomtänkta och tråkiga.

Den slarviga programmeringen från Spicy Horse bidrar också till en oprecis upplevelse, där det sladdriga hoppandet mellan olika plattformar oundvikligen leder till döden. Kameran vill ständigt bråka, och i kombination med det tveksamma lock-on systemet leder det till en hel del irritation. Ibland buggar det ur, och Alice blir då stelfrusen och fastnar i väggar eller mitt i en strid vilket spär på den redan stora frustrationen.



Att dyka ner i någons skruvade hjärna borde ge bra förutsättningar till ett skrämmande epos, men i fallet Madness Returns genererar det bara en beige skräcksaga utan sting. Det hålls så hårt i tyglarna på det mörka och vuxna temat att bägaren rinner över av svarta färger. Det finns ingen charm, ingen värme och ingen humor. Det enda som finns kvar är en blek protagonist vars resa genom Underlandet blir ett minne jag snabbt vill glömma.Taggar: alice madness returns, PS3, Spicy Horse, Skräck, underlandet