Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Det finns få upplevelser som varit lika traumatiska för mig som The Adventures of Yogi Bear. Vid den här tidpunkten i mitt liv satt jag ofta för mig själv och filosoferade över livets mening. Anledningen till min ensamhet var att min mor bestämde sig för att flytta ihop med sin nya kille till en sömnig ort utanför metropolen där jag växt upp, vilket resulterade i att jag helt enkelt fick följa med och anpassa mig till ett liv ute på landet.

För att få tiden att passera spelade jag frenetiskt de få spel jag lyckades komma över under det här skedet av mitt liv. Ett av dessa spel var The Adventures of Yogi Bear. Jag vet inte hur det här spelet hamnade i min ägo, eller varför jag ens brydde mig om det. Jag har aldrig varit intresserad av Yogi Bear. Men ibland behöver udda fenomen inte någon förklaring. De bara existerar.

Yogi Bear existerade. Och han gav mig ångest.

När jag blundar idag kan jag se hans suddiga ansikte bakom ögonlocken. Det finns ingen riktig kontrast på det, bara hans smetiga ansiktsdrag och hans gälla skrik som utbrister:

”HERE COMES YOOOGI!”



Det vilar en mycket olustig känsla över The Adventures of Yogi Bear. Det är utformat som ett klassiskt plattformsspel, med noll tendenser till överraskningar, men bakom den simpla ytan döljer sig ett finurligt försök till ren hjärntvättning.

Yogi Bears agenda var att radera min humanitet och försätta mig i ett hypnotiserat tillstånd där allt som betydde något var att spela Yogi Bear. Jag insåg inte att bakom den barnvänliga attityden fanns det ett monster som arbetade upp ett otäckt obehag, ett obehag som infann sig varje gång jag började spela.

Spelet opererar i ett omsorgsfullt och noggrant tempo för att inte avslöja sin sanna identitet, och därför var det så lätt för mig att hamna i en ond spiral där psykisk misshandel var en stor del av spelupplevelsen.

Kontrollen var precis så väl avvägd att den vaggade in mig i falska förhoppningar om succé, och i symbios med den transliknande loungemusiken steppade jag mig enkelt fram genom Yellowstone Parks alla banor. Men allt var en skenmanöver, och det dröjde inte länge förrän min skärpa försvann och snabbt ersattes av bortdomnad slummer, där jag sakta duperades av Yogi till att försvinna in i hans vilseledande värld.

Yogi Bear gjorde så att jag utvecklade ohälsosamma OCD-tendenser i min strävan efter att hoppa på varenda matlåda, plocka varenda klocka och trampa på varenda fiende. För varje gång jag misslyckades så kunde jag höra hans hånfulla skratt. Till sist utvecklade jag ett svårt beroende och var besatt av att klara spelet.

Men jag gjorde det aldrig.

För Yogi Bear tillät det inte. För varje gång jag närmade mig slutet, för varje centimeter närmare befrielsen, för varje gång Yogi lurade mig själv att tro på lycka, så tvingade han mig till misstag som gjorde att jag fick börja om från början.

The Adventures of Yogi Bear hade tagit över mitt liv.

Jag kunde höra den klämkäcka musiken ständigt rotera i mina öron likt tinnitus. Jag kunde stanna upp i panik när jag tänkte på spelets inledande mardrömsnivåer, och hur jag redan på förhand visste att jag skulle misslyckas med att klara spelet.

Och för varje gång detta hände, så såg jag alltid hans fula, skrattande ansikte.

Taggar: yogi bear, dåliga spel, hjärntvätt