Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

I fiktionens underbara värld så har jag alltid varit fascinerad av folk som blir jagade. Jag tycker exempelvis det är väldigt spännande med filmer där folk ständigt är på flykt, och som hela tiden måste röra på sig för att överleva eftersom deras motståndare helt enkelt är för starka.

Bland filmer jag gillar som omfamnar detta tema så finner vi Terminator-filmerna, där de första tre är en enda lång kamp för överlevnad. En annan fin film är The Fugitive, där Harrison Ford måste fly undan lagens långa arm för ett brott han inte begått. Och så har vi Point Break, där en av världens bästa jaktscener finns med och som skildras genom skakig handkamera och hetsigt tempo.

Att bli jagad i spel är därför något av det roligaste jag vet. I spelindustrin har jakttemat ofta förpassats till skräckscenen och för mig var Resident Evil 2 det första spelet som tog det här med att bli jagad till en helt ny nivå.



Jaktelementet hade förekommit i tidigare spel, som i exempelvis Another World där det också uppstod ständiga känslor av att vara jagad, men det var med RE 2 som Capcom verkligen visade upp ren och skär terror genom att introducera Mr X, en ostoppbar varelse som kunde dyka upp när som helst. Han hoppade flera våningar högt, slog sönder väggar och skapade sådan ångest att varje gång han dök upp så frös mitt blod till is.

Jag har inte upplevt sådan intensiv spänning i ett spel sedan dess, och jag ber till högre makter varje dag att Capcom ska ta sig i kragen och göra om tvåan i samma stil som de gjorde om ettan. Scenerna med Mr X blev det mest populära inslaget i Resident Evil 2 och Capcom var inte sena med att bygga uppföljaren helt kring jakttemat.

I Resident Evil 3: Nemesis måste Jill Valentine fly från en livsfarlig tyrant som hela tiden ligger hack i häl på henne. Monstret visar upp enastående intelligens och har bättre spårsinne än en blodhund, och nästan varje scen är ångestframkallande just på grund av att man vet att Nemesis ligger någonstans i buskarna och häckar. Tyvärr blir det i slutändan alldeles för repetitivt och långdraget att bli jagad hela tiden och här vann tvåan på devisen ”less is more”.

Det ordspråket var inget Capcom var intresserade av då det inte dröjde länge innan företaget formade ett helt nytt spel kring det här med att bli jagad. I Haunting Ground drar de verkligen allting till sin spets och gör själva jagandet till en så stor central del att det i slutändan blir något av det mest psykiskt påfrestande jag någonsin har upplevt i ett spel.



Själva ramberättelsen är ganska ruggig och förtäljer historien om Fiona som finner sig själv tillfångatagen och fängslad i ett stort slott. I det här slottet bor det några riktigt mentalt störda individer och dessa vittrar ditt blod konstant. Inledningsvis möter man den handikappade Debilitas och varje gång han närmar sig Fiona så förvandlas hennes närvaro till en färglös feberdröm som hon knappt kan ta sig ur. Samtidigt så spelas det upp någon sorts sjuk musik och svetten fullkomligt dryper när man måste lägga sig under en säng eller gömma sig i en garderob för att undkomma sin baneman. Haunting Ground är för det mesta väldigt jobbigt och nervpirrande, och ju längre in man kommer i slottet desto läskigare blir jakten.

I Resident Evil 6 ser jakten ut att återkomma. I Jakes och Sherrys kampanj kan man skymta att de blir jagade av en stor monstruös best och sådant väcker många av mina panikkänslor till liv. Jag hoppas innerligt att det blir en jakt helt i stil med det som gamla Resident Evil erbjöd.Taggar: jagad, resident evil, Haunting Ground, psykisk terror