Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Robert Larsson

Registrerad: 29 dec 2011 10:17 Senaste besök: I dag 00:19 Online: Nej

Robbanlasse

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Min kärlek till Final Fantasy VII har äntligen dött ut

Robert Larsson27 okt 2013 02:181854 visningarKommentera: 12 !



Jag var blott sexton år när Final Fantasy 7 släpptes. Vid tidpunkten för releasen var spelet så fruktansvärt efterlängtat för min del att känslan inte gick att beskriva med ord. Jag försökte förklara för mina vänner och familj hur mycket det här spelet skulle betyda för mig men de besvarade aldrig mina känslor, istället förringade de storleken på mina orimligt ställda förväntningar, ett uttryck som jag idag kan förstå uppstod från dåtidens ointresse för spel.

Ibland händer det att jag funderar på om jag någonsin kommer att få uppleva den typen av eufori som Squares titel sköt in i mig 1997 och varje gång kommer jag fram till att svaret är nej. För jag var blott sexton år då Final Fantasy 7 släpptes och hade slaviskt följt Super Plays noggranna marknadsföring av spelet i tidningen jag läste som det vore bibeln.

Min bekantskap med serien var ytterst vag innan media (Super Play) nämnde sjuan, jag hade hört talas om Final Fantasy 6 och läst recensionen i vad som då hette Super Power, men jag lade ingen större vikt i hyllningarna som sjöngs ut likt sirener som försökte locka sina beten med förtrollande skönsång.

När ryktet kom att Final Fantasy 7 (som då kallades Final Fantasy 4) var på gång till Playstation blev jag nyfiken för det huserade i en genre jag inte kände till sen tidigare. Jag blev eld och lågor över de första bilderna som publicerades och efter det längtade jag varje dag efter att sätta mina fötter i den numera beryktade reaktorn som första uppdraget utspelar sig i. I skolan satt jag och ritade bilder på logotypen och drömde mig bort till fjärran världar, långt bort från människors oförståelse för den här typen av konstform.



För att förbereda mig inför det som jag upplevde som ett mastodontäventyr som man absolut inte kunde träda in i som nybörjare så beställde jag Suikoden efter tre månader av sparande, och efter det var det schack matt för min del för där och då såddes fröet till det som senare blev min ultimata kärleksförklaring till japanska rollspel.

Introt till Final Fantasy 7 fick klassikerstatus i samma stund som jag bevittnade den. De gröna ögonen från Aeris som lyste upp den svarta himlen fick mig att le försiktigt och när de åtta reaktorerna snabbt glimtade förbi innan jag tog kontroll över Cloud Strife, spelets hjälte som dras in i en kamp större än allt annat som producerats vid den här tiden, fick jag en rysning i mig som satt i flera dagar efteråt.

Jag var på väg in i den reaktorn som jag längtat efter i flera år.

Inledningen var utan tvekan det mest rafflande jag tagit del av, och jag blev nervös av den enorma skalan som spelet antog redan i början. Suikoden startade relativt sakta och dikterades av ett tempo som byggde upp sina poänger i en långsam takt medan Final Fantasy 7 rivstartade med ett dödsföraktande uppdrag där Nobuo Uematsus pumpande musik välte omkull mig både en och två gånger. Och så fortsatte det hela spelet igenom.

Jag älskade vistelsen i Midgar och under de tre timmar som äventyret pågick i den fördömda staden så trodde jag på allvar att hela spelet skulle utspela sig där. När jag tog klivet ut på världskartan efter en hisnande flykt från det elaka syndikatet Shinra brast jag ut i ett glädjevrål över hur stort spelet verkade vara. Och det var stort. Det var femtio timmar ren magi. Magi som både fascinerade och plågade mig i många, många år framöver.

Final Fantasy 7 satte en orimligt hög ribba för spel, i synnerhet för japanska rollspel, och det synsättet slog över till många negativa upplevelser för mig. Jag jämförde precis allting med Squares mästerverk och det fanns ingenting som kom i närheten av att vara lika engagerande som Final Fantasy 7. Och när åttan kom visste besvikelsen inga gränser. Jag förstod inte hur Square kunde förvandla någonting så vackert som sjuan, till någonting så fult som åttan.

Men jag var för ung för att förstå vad serien handlade om. Jag var för ung för att förstå ambitioner, visioner och en vilja att förändra rådande konventioner. Allt jag såg var Final Fantasy 7 och alla de timmar jag lagt ner som säkert var miljoner. Jag färgades av framgångarna som sjuan drog med sig och inte ens mitt älskade Suikoden (eller det fenomenala tvåan) kunde stå emot min besatthet av Final Fantasy 7. Jag har klarat spelet mer gånger än vad jag kan räkna, och skulle det ha funnits troféer i det skulle detta ha varit min första (och kanske enda) platinum.



Det var inte bara jag som älskade Final Fantasy 7. Alla andra gjorde det också. Det uppstådde en kollektiv kärleksförklaring och Square såg givetvis till att utnyttja detta. De började släppa olika sidorelaterade spel som alla tog avstamp i det klassiska rollspelet, och min första riktiga knäpp på näsan om att sjuan inte är det mästerverk jag en gång hyllade det som stavades Advent Children. Här avslöjar Square sina riktiga intentioner och när masken trillar av från de begränsningar som Playstation satte blev jag uppriktigt glad att Final Fantasy 7 inte producerades med den tekniken i åtanke. Karaktärerna kommer till liv på ett onaturligt sätt och framställs inte alls som jag föreställde mig dem i mitt huvud.

Regissören Tetsuya Nomura har svårt att distansera sig från uppenbara Matrix-komplex i sina försök att tillfredsställa oss fans med en förlängning av spelets handling, och den ljuvliga musiken av Uematsu har remixats om med elgitarrer som främsta grund för sin tonsättning. Advent Children förringade inte på något sätt min syn om vad sjuan är, men det rubbade ändå lite på grunden av det som spelet cementerade fast i mig. Jag är övertygad om att Square siktade på en sådan här design om bara tekniken funnits.

Square fortsatte mjölka sjuan med mediokra produkter som följd, och mitt intresse för spelet tog allvarligt med stryk när jag växte upp och smärtsamt fick bevittna att det inte längre lyckades hålla kvar glöden som så länge brunnit. Strukturen i spelet är väldigt ojämn, och det är faktiskt bara spelets första parti, jakten på Sephiroth, som verkligen är engagerande. Resten är för ryckigt, för fragmentariskt och rent ut sagt för tråkigt för att på något plan väcka ett intresse i mig igen. Alla brister som jag tidigare inte såg har nu vuxit fram och blottat sig på ett ytterst otrevligt sätt.

När kärleken för Final Fantasy 7 äntligen började tunnas ut lyckades jag till slut se andra rollspel för vad de faktiskt var. Jag öppnade upp mig för genren på allvar och slutade göra meningslösa jämförelser med sjuan. Det var ett frigörande som stärkte min relation till JRPG, eftersom jag då kunde sätta varje spel i den kontext de förtjänade utan att ställas sida vid sida mot ett spel som egentligen aldrig tävlade inom samma regelverk.



Final Fantasy 7 var så långt före sin tid, så revolutionerande i sitt sätt att förmedla vad spel kunde vara att jag ärligt kan säga att jag faktiskt aldrig upplevt någonting liknande än idag. Jag må ha blott varit endast sexton år, mitt synsätt må ha varit förvrängt av en ung människas brinnande längtan efter någonting unikt, och mitt hjärta må ha satts i brand av en fantasi som egentligen endast var en illusion men jag är oerhört tacksam över att min väg korsades med detta spel, för var det gjorde med min kärlek till spel går inte att underskatta.

Därför är det extra skönt att jag nu äntligen har släppt mina relationer med sjuan. Att en gång för alla kunna se spelet genom ett kritiskt öga och fortfarande uppskatta det för vad det är, och för vad det gjorde, är underbart. Jag förblindas inte längre av arvet utan jag ser bara fördelarna med vad spelet åstadkom.

Idag väljer jag Suikoden framför Final Fantasy 7 alla dagar i veckan men jag vet ändå innerst inne vilket minne som för mig är det allra viktigaste.Taggar: final fantasy 7, kärlek, square, död men inte begravd

« Till bloggen

Kommentarer

Freddedron27 okt 2013q

Jag förstår inte hatet som finns för Advent Children. Jag blev helt blown away av både musiken och berättandet som gav mig möjlighet att få se världen från FFVII igen och få fördjupa mig i den. Få reda på vad som hände efter att man besegrat Sephiroth och stoppat Meteor.

Karl Hungus27 okt 2013q

Bra skrivet. Jag hade exakt samma känslor för Final Fantasy VII och inget spel har påverkat mig mer eller gett mig större spelupplevelser än det. Inget spel någonsin kommer heller att kunna komma i närheten av mina upplevelser av och med Final Fantasy VII. I retrospektiv är spelet inte så bra, vilket jag märker vid de gånger jag försökt spela om det. Jag har bestämt mig för att aldrig spela det igen, för att inte förstöra minnena av när jag spelade det 1997. En remake av Final Fantasy VII vill jag av samma anledning heller aldrig se; det skulle inte gå att återskapa magin hur mycket Square än skulle ansränga sig.

farbrorbla27 okt 2013q

Jag satte mig ner med spelet för ett år sedan och även om det ÄR ett av de bästa spelen som släppts så måste jag säga att jag nog aldrig skulle ta mig igenom det idag. Grafiken sticker i ögonen som det mesta från PS1-eran och det som brukar dra in mig JRPG idag. nämligen samlandet av saker och de oftast övermäktiga tiotusentals olika saker man kan levla vid sidan om finns ju knappt i VII. Att grinda i 3 timmar för att levla en "magisk boll" är inte alls lika lockande som det var då man var tidig tonåring.

ZidaneIX27 okt 2013q

Karl Hungus:

I retrospektiv är spelet inte så bra, vilket jag märker vid de gånger jag försökt spela om det. Jag har bestämt mig för att aldrig spela det igen, för att inte förstöra minnena av när jag spelade det 1997. En remake av Final Fantasy VII vill jag av samma anledning heller aldrig se


Håller inte med. Tycker fortfarande att spelet hamnar på topp 10 över bästa spel någonsin. Skulle inget hellre än att se remaken som aldrig kommer.
Det här spelet tillsammans med IV, VI och IX är det spel som representerar FF magin bäst (fortfarande), önskar att Sqeenix kunde något liknande på dagens konsoler.

Robert Larsson27 okt 2013q

Freddedron:

Jag förstår inte hatet som finns för Advent Children


Hat är ett starkt ord, men som film sett är Advent Children ett misslyckande för mig eftersom Nomuras brister som filmregissör lyser igenom allt för tydligt. Han verkar inte bry sig om varken berättelsen eller karaktärerna utan satsar istället på att dra upp coolhetsfaktorn till elva och tro att det ska hjälpa att maskera filmens brister. Förutom det visuella är det en otroligt platt upplevelse och innehåller ingredienser jag på inget sätt associerar med Final Fantasy 7. Det är fanservice på sämsta tänkbara nivå.

Jag ställer mig också undrandes till varför man valde filmformatet som ett sätt att fortsätta sjuans berättelse istället för ett spel. Square är inga filmproducenter, de är spelutvecklare och bör därför satsa sina resurser på det istället. Det går inte att rättfärdiga en fortsättning på ett femtio timmar långt äventyr med en två timmar lång film, särskilt inte när handlingen är komprimerad till tjugo minuter för att resten av filmen enbart är tänkt som en uppvisning i vad Squares grafiker kan trolla fram för actionsekvenser.

Karl Hungus:

det skulle inte gå att återskapa magin hur mycket Square än skulle ansränga sig.


Precis. Final Fantasy 7 var en produkt av sin tid som där och då var det största och bästa som någonsin hänt. Det skulle aldrig gå att återskapa det igen. En remake är inte lösningen för att den gamla "FF-magin" skulle komma tillbaka och jag tror inte det skulle vara i närheten av att bli så populärt och framgångsrikt som sjuan blev då det begav sig. Det var andra tider då, genren mottogs på ett helt annat sätt än vad den gör idag och varumärket Final Fantasy har förändrats på både gott och ont.

Karl Hungus27 okt 2013q

Problemet är väl hur remaken skulle göras. Grafiken behöver ju rustas upp, men försvinner magin då? Musiken behöver också piffas upp, men då riskerar den också att bli mer slätstruken. Och ska stridssystemet göras om i så fall? Osv.

Jag håller fortfarande FFVII som det bästa spelet någonsin, vill jag tillägga. Och jag kommer nog alltid att ranka det som mitt favoritspel.

Alianger27 okt 2013q

Skulle gärna se en remake, men ska det gå i samma visuella riktning som t.ex. FFXIII så krävs ett omskrivet manus, kanske från någon som inte var med och skapade originalet och som kan skriva för vuxna. Många scener (och hela idén med Cait Sith, t.ex.) är så taffligt gjorda att de bara funkar med abstrakt/tecknad grafik och en god dos inlevelseförmåga från spelaren. Vill även se att det blir ett svårare och mer taktiskt djupt spel, men är nog inte lönt att gå och hoppas på det.
Nu väntar jag på en nyöversättning av fans och ska sedan sätta mig med ett hard mode-hack. Blir nog sista gången jag spelar FF7 på ett bra tag.

Bästa recensionen/kommentaren på FF7 förövrigt (obs, två timmar långt):


Att du föredrar Suikoden har jag svårt att förstå då det är stöpt i en mall som jag tycker är rätt ointressant idag och som hindrar det från att kännas som mycket mer än sin spelmekanik. Ser man bara till den så är det ändå mindre intressant än FF7, överlag. Sen minns jag knappt någon av karaktärerna bortom Gremio, Neclord och typ den franske generalen, medan även många av de mindre rollerna i FF7 fortfarande sitter.

Robert Larsson27 okt 2013q

Alianger:

Att du föredrar Suikoden har jag svårt att förstå då det är stöpt i en mall som jag tycker är rätt ointressant idag


Suikoden 1 & 2 rankar jag som två av mina absoluta favoriter inom genren. De har överlevt tidens tand mycket tack vare att Konami satsade på andra kvaliteter än vad Square gjorde med FF 7, som idag framstår som åldrat och utdaterat medan Suikoden-spelen fortsätter charma mig år ut och år in.

Karl Hungus27 okt 2013q

Suikoden 2 håller jag också som ett av de bästa rollspelen någonsin. Fantastisk story, många bra karaktärer och suveränt spelupplägg. Det var längesedan jag spelade det nu, men jag minns fortfarande många fantastiska stunder.

Alianger27 okt 2013q

Robert Larsson:

som idag framstår som åldrat och utdaterat


Okej, som vadå?

Bortsett från redan då trötta designval som de båda delar så kan jag ge dig att alla 'mini-spel' i FF7, när det försöker vara lite actionspel, känns primitiva jämfört med renodlade alternativ. La också märke till kameramissar och hur saker som summons drog ut på tiden senaste gången jag spelade, men tidstjuvar kan göras av med via emulering.

Mini-spel är ändå roligare än den förutsägbara monotonin i den traditionella JRPG-mallen. Storstrider och dueller hjälper lite i Suikoden, men är för ytligt för att bli intressant på riktigt. Speciellt om en spelat lite SRPG.

Har inte spelat speciellt långt in i Suikoden 2, så det kan jag inte kommentera.

Robert Larsson27 okt 2013q

Alianger:

Okej, som vadå?


På ytan är det ju grafiken som främst får det att se gammalt och slitet ut men det är egentligen inget jag lägger någon större vikt vid utan det är främst alla luckor i manuset, det knackiga tempot, den ojämna karaktärsdesignen och det rätt dåliga stridssystemet med materia som får mig att välja bort sjuan idag. De abstrakta tankesättet kring Lifestream och återvinningen av planetens livsformer känns inte lika spännande som när det begav sig, och när det börjar laboreras kring detta mer specifikt tappar jag all form av intresse för spelet.

Suikoden tycker jag har en långt mer fascinerande berättelse som engagerar på flera plan, som är jordnära och spännande och som dessutom har ett stabilt karaktärsgalleri trots den enorma mängden karaktärer som finns att tillgå. 2D-grafiken känns mycket fräschare idag än dåtidens 3D och det lugna, sävliga tempot bygger upp för ett starkare klimax.

Jag tycker överlag att Suikoden har en bättre presentation än FF 7 av den anledningen att spelets enkla inramning ger ett tydligare och rakare innehåll. FF7 byggs upp via en bombastisk och mörk domedagssetting med en onödigt invecklad historia samt höga produktionsvärden som inte längre håller måttet.

Thomas_8729 okt 2013q

Tycker jämförelsen mellan Suikoden och FF VII är lite konstig, då spelen vill helt olika saker. Suikoden 1 och 2 vill berätta en politisk story, en som inte har det klassiska goda/onda medan FF VII är en klassisk rädda världen-historia, om än med en liten tvist.

Med det sagt tycker jag fortfarande att FF VII är världens bästa spel, tycker faktiskt att både story och grafik håller än idag, och materia-systemet är fortfarande det bästa magi-systemet jag uppelvt. Känslan av att vara helt fri att välja vad ens karaktärer ska ha för abilities öppnar upp för så enormt mycket taktiska möjligheter som inget FF-spel kommer i närheten av. Ingen karaktär är låst till sin roll, vilket gör att du (för det mesta) får ha vilken karaktär du vill.

Och Aeriths död är fortfarande en av de mest traumatiska händelserna i ett spel. Musiken är fortfarande helt jävla outstanding och de flesta sidospåren är roliga (Utom att para chocobos, men det är å andra sidan inget man måste göra)

Däremot jämför jag inte alla rollspel med FF VII, jag är ganska medveten om att inget spel kommer att ge mig den upplevelsen igen, och det verkar dröja bra länge innan FF-serien ens är i närheten.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.