Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Robert Larsson

Registrerad: 29 dec 2011 10:17 Senaste besök: I dag 04:04 Online: Nej

Robbanlasse

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Dark Souls 2 – En magnifik uppföljare

Robert Larsson27 mar 2014 13:151582 visningarKommentera: 3 !

Både Demon´s Souls och Dark Souls hör till några av mina absoluta favoritspel. Det är unika, utmanande äventyr vars upplevelser är både säregna och spännande. Men det tog lång tid för mig att bli kär i dom här spelen.

Demon´s avskydde jag inledningsvis. Jag tyckte det var så dåligt, så otillgängligt och så plågsamt uselt att jag tog en paus på nära en månad innan jag startade upp det igen med en ny gubbe. Efter det började kärleken sakta komma. Och vilken kärlek det var sen.

Dark var inte lika illa. Där visste jag vad som väntade mig. Det var stämningsfullt redan från början men ändå kände jag en initial besvikelse som jag hade svårt att skaka av mig. Jag gillade inte det nya upplägget och jag hade svårt att leva mig in i världen som målades upp. Men några timmar in lossnade det och efter det började kärleken sakta komma. Och vilken kärlek det var sen.



I Dark Souls 2 hinner jag inte längre än till Majula innan jag kapitulerar fullständigt. Kontrasterna mellan ettan är slående och där föregångarens inledning var olycksbådande och dyster, är den här upplyst och hoppfull. Det här soldränkta lilla samhället är spelets mittpunkt, ett vattenhål där jag kan spendera själar på erfarenhetspoäng, uppgradera mina vapen, köpa rustning och tillbehör samt frottera med byns invånare för välbehövlig information.

Stämningen är välbekant men ändå annorlunda. Det känns inte riktigt lika mörkt och farligt. Jag känner mig stark och välmående. Jag misstänker att det är solens gassande sken som ger mig styrka. Men allt det här är bara en fasad. För så fort jag lämnar Majulas trygga gränser väntar ett nytt äventyr som är lika hårt, lika farligt och lika frustrerande som sina yngre syskon. Men också precis lika bra.

From Software har gjort sitt bästa för att förändra konceptet utan att rubba den centrala spelmekaniken. Eftersom Dark Souls i grund och botten är briljant designat så får minsta lilla reform en enorm betydelse och i tvåan gäller det att snabbt anpassa sig till de nyheter som har lagts till. Exempel på dessa är att utrustningen går sönder mycket snabbare vilket leder till att jag måste växla mellan mina vapen oftare. Går det långt mellan lägereldarna (där utrustningen repareras automatiskt) så kan det leda till att mitt svärd eller spjut blir obrukbart och då ser det inte ljust ut. Detta är särskilt problematiskt vid långa bossmöten.

Det är också svårare att farma själar och föremål eftersom fienderna slutar att komma tillbaka efter ett visst antal gånger. I början blev jag förvirrad och undrade varför de inte dök upp igen men efter ett tag trillade polletten ner och jag började gilla det. Är området för tufft så har man vetskapen med sig att det går att ta sig förbi det genom trial and error. Det är också skönt att kunna utforska ett område ifred utan massa jobbiga fiender som stör. Dessutom så brukar jag oftast söka igenom banor vid ett senare skede och då är jag ändå alltid för stark för fienderna så varför inte ta bort dom helt? Dessutom går det att kringgå farmningen genom att köra co-op eftersom det alltid finns fiender och bossar kvar att dräpa hos andra spelare.



Den största nyheten är att hälsomätaren sjunker för varje gång man dör. Detta var väldigt irriterande inledningsvis och byggde upp stress och ilska. Det går att motverka den här effekten genom så kallade human effigys men dessa små ting är sparsmakade i spelets första akt. Döden blir dock lättare att hantera när man hittar en ring som motarbetar det här och det är först då jag inser att det här systemet är en sorts baklängesvariant från det som fanns i Demon´s Souls.

Det jag älskar mest med Dark Souls 2 är känslan av att ge sig ut på ett äventyr. Tematiken kring döden och livet är bättre framförd än i ettan och jag kämpar för kung och fosterland för att överleva dagen. Jag straffas hårt om jag dör och detta väcker kamplustan i mig. Atmosfären ligger tät som tjock dimma över spelet och From Softwares känsla för att bygga intrikata världar är häpnadsväckande. Bandesignen är lika snillrik som jag vant mig vid och förståelsen för detaljer hjälper till att öka inlevelsen. Från Majula finns det flera stigar att välja på och resan känns inte lika linjär som sin föregångare. Valmöjligheterna kring vägarna är något som också fortsätter och överallt finns det nya spår att utforska, där alla leder till något intressant såsom ett hemligt föremål eller en alternativ boss.

Jag gillar också att Souls-spelen alltid är öppna för tolkningar. I tvåan finns det flera referenser till ettan (och även Demon´s Souls) och ju längre in jag kommer desto tydligare blir kopplingarna till dom spelen. I föregångarna antyddes det vagt om jättarnas framfart och hur de förstörde världen. Nu gör From Software en djupdykning i deras krig mot människan och i Forest of Fallen Giants syns påtagliga spår från jättarnas våldsamheter. Estetiken är underbar och när jag promenerar upp för ett gigantiskt svärd som penetrerat en krigshärjad borg ryser jag av obehag. Den här typen av detaljer finns överallt och jag känner mig som en liten mask på en stor krok när jag vandrar runt och bevittnar förödelsen som skett.



Miljöerna i Dark Souls 2 är väldigt varierande och varje nytt område väcker en stor upptäckarlust. From Software växlar mellan ljusa och mörka färger, och jag kan gå från ett soldränkt område till ett becksvart på bara några minuter. Jag traskar runt i ödelagda ruiner, genom träskmarker och bland förtrollade sagoslott, hela tiden med en nyfikenhet över vad som kan tänkas finnas runt hörnet. Det är ett stort äventyr som aldrig ger sken av att ta slut.

Något som inte är av lika hög klass som ettan är bossarna, i alla fall under första halvan av spelet. Souls-spelen för mig kännetecknas av kreativa bossmöten men här känns många som ren utfyllnad och det smutsar ner helhetsintrycket lite. From Software borde ha varit mer restriktiva här och satsat sin energi på att designa färre, men mer fantasifullare kreatur. Mot andra halvan av resan höjer sig dock kvalitén avsevärt och börjar mer och mer lägga sig på den nivån jag förväntar mig.

Det jag har haft allra roligast med i Dark Souls 2 är onlineläget. I Demon´s och Dark var jag sent ute och spelarna lyste med sin frånvaro. Jag fick kämpa mig igenom bägge spelen nästan helt solo och det var ytterst få gånger jag kunde åkalla någon för hjälp. I tvåan är jag med från början och jag har nog aldrig haft så kul i co-op som här. Det fungerar nästan smärtfritt att hoppa in i andras äventyr och hjälpa till, något som var frustrerande jobbigt i ettan, och jag utnyttjade detta till min fördel. Delad glädje är dubbel glädje.

From Software har även arbetat fram ett bättre system för de pakter man kan ingå i, så kallade covenants, och med hjälp av enkla dialoger integreras de bättre i spelet vilket gör att jag nu äntligen förstår varför de finns, och varför jag ansluter mig till dom, något som inte alltid var en självklarhet i ettan.



På det stora hela är Dark Souls 2 smidigare, bättre och framförallt mer funktionellt än tidigare spel i serien. From Software har tagit det bästa från Demon´s och Dark och sen slagit ihop det till en imponerande helhet som fängslar mig redan från start. Det är ett storslaget hantverk som trots att det gjorts lite mer tillgängligt aldrig förlorar sin mystik eller integritet. Svårighetsgraden är bättre balanserad, spelmekaniken är vässad till sitt yttersta och världen är mer grandiosare och farligare än någonsin. Nästan varenda aspekt av spelet känns genomarbetad där ingenting har lämnats åt slumpen.

Dark Souls 2 är ett mästerverk och en av de bästa uppföljarna som någonsin gjorts. Det är ett viktigt spel som behövs mer än någonsin i det här spelklimatet och jag hoppas att From Software fortsätter leverera med lika noggrann precision i framtida delar.Taggar: Dark Souls 2, Uppföljare, mästerverk

« Till bloggen

Kommentarer

biva8127 mar 2014q

Kul att läsa, då jag snart ska slänga mig in i detta ljuvliga helvete. Är nyfiken på estetiken då någon recensent här var besviken.

CloudsNow27 mar 2014q

Mmm, när man kom ut till Majula första gången...
Samma effekt som när man lämnade Kokiri Forest för Hyrule Field i OoT, eller som när man blev bländad i Fallout 3 då det var tid att ta adjö av valvet. Dessutom alla meddelanden överallt som skvallrade om den kollektiva lyckan som bubblade hos alla äventyrare. Praise the sun, 500 i ratings, och det var omöjligt att inte fånle. :)

Libeck28 mar 2014q

Håller helt med dig här :)

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.