Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Robert Larsson

Registrerad: 29 dec 2011 10:17 Senaste besök: I dag 16:20 Online: Nej

Robbanlasse

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

GTA made me do it

Robert Larsson14 dec 2014 17:47542 visningarKommentera: 4 !

Grand Theft Auto 5.

Vilket fantastiskt spel.

Så äkta. Så realistiskt. Så inlevelsefullt.

När jag glider omkring i Los Santos känns det som att jag är där, som att det är jag som åker runt i den stulna bilen och orsakar allt kaos. Våldet är så närgånget, så rått och smutsigt att min hjärna omöjligt kan separera det från verkligheten. Karaktärerna använder narkotika. Krockar med bilar in i lyktstolpar och klarar sig utan en skråma. Hotar och rånar folk.

Jag blir rädd. Jag känner hur spelet griper tag i mig och börjar kontrollera mig på ett skrämmande sätt. Konstiga känslor börjar bubbla upp till ytan. Spelet talar till mig.

Vad är det som händer?

Under mina 25 år som spelare har jag aldrig upplevt något liknande. Jag har aldrig blivit influerad på det här sättet. Spel är bara fiktion. Jag borde veta det. Jag är en god medborgare.

Skötsam.

Förståndig.

Rationell.

Över 18 år.

Jag plockar upp telefonen och ringer en gammal bekant. Han blir förbluffad när han hör vad jag vill ha. Men han förstår mig och lovar att fixa det. En timme senare levererar han det till min dörr. Jag öppnar lite halvt skakis.

”Varför?” är det första han frågar när jag tittar på honom lite svagt i dörrgläntan. ”Du har aldrig tagit någonting i hela ditt liv. Inte ens en huvudvärkstablett.”

”Ge mig det jag vill ha annars skär jag av dig armen!”

Min vän tittar förstummat på mig. Stämningen är tryckt.

Vad fan är det jag säger? Det där lät mer som något Trevor skulle ha sagt. Håller jag på att bli galen? Min vän ger mig påsen med det vita innehållet. Han säger ingenting utan går bara därifrån. Jag förstår ingenting. Jag tittar mig själv i spegeln.

Är det verkligen jag? Eller är det någon annan?

Jag häller ut amfetaminet på köksbordet. Jag plockar fram en hundrasedel och rullar ihop den. Svetten tränger ut ur mina porer och formas till små pärlor som rinner nerför min kind. Jag är nervös. Jag har aldrig provat något sånt här förut. Inte ens en huvudvärkstablett har jag svalt.

Jag samlar mod. Kan dom göra det i spelet kan jag göra det här.

Är det inte så det funkar?



Jag drar in allting i ett svep. Det flyger in i näsan med våldsam kraft och SATAN vad det bränner. Det smakar skit.

Kemiskt.

Syntet.

Föroreningar.

Först känner jag mig äcklig. Ångesten börjar spridas ända ut i fingertopparna för att sen landa i tårna.

Vad har jag gjort?

Men det dröjer inte länge innan det släpper. Jag känner att någonting börjar hända inom mig. Någonting tar över. Mina sinnen vidgas. Pupillerna blir stora som tefat. Hjärtat rusar i 180.







Jag känner mig bäst i världen. Det finns ingenting som kan stoppa mig nu. Ingen femstjärnig skala i världen kan hindra mig från att utföra mina uppdrag. Det är jag mot världen. Jag ringer min vän och frågar han om han har några jobb till mig. Han slänger på luren.

Fan.

Jag måste ha en bil. En snabb bil. Ett riktigt jävla vrålåk. Men vart ska jag hitta en sådan? Jag antar att det bara är att gå ut på vägen och ta en. Kan dom göra det i spelet kan jag göra det här.

Är det inte så det funkar?

Jag tar på mig en jacka och går utanför dörren. Solen bländar mig. Jag får ont i ögonen. Jag har inte sett solljus på flera år. Jag slänger en blick på de stängda gardinerna som påminner mig om varför. Framför mig står en röd Toyota Corolla. Den känns bekant. Kan inte riktigt placera den dock. Varför står den här på min garageuppfart? Är det ett tecken?

Jag förstår nu. Jag ska stjäla den. Det är nästan för enkelt. Precis som i spelet får man bilar serverade på löpande band. Jag behövde inte ens gå en meter. Jag rycker i framdörren. Den är låst. I spelet är bilarna aldrig låsta. Skit också, vad gör jag nu?

Jag går in igen och letar efter någon användbart att bända upp dörren med. Jag hittar ingenting. Antar att den kriminella banan inte varit någonting jag förberett mig för. Men skam den som ger sig. Jag rotar igenom min verktygslåda och hittar en skruvmejsel.

Jackpot!



Jag kör in mejseln i låset och börjar rota. Det borde fungera. Det har jag sett på film. Eller var det i ett spel? Fan, drogerna börjar göra mig riktigt snurrig. Var det film eller spel jag var påverkad av? Jag börjar tänka på Fast and the Furious.

Nej, fel.

Arnold Schwarzenegger?

Inte han heller…

Fredrik Reinfeldt?

Helvete, vad var jag någonstans nu?

GTA. Just det. Fokus nu. Bildörren går inte upp.

FAAAN!

Det här var svårare än jag trodde. Låset har gått sönder nu. Typiskt. Kanske om jag slår sönder bilrutan. Det skulle kunna funka. Jag testar. Jag plockar upp en sten som ligger jämte och slänger den rakt in i rutan som går i tusen delar. Så ska det gå till.

Jag sliter upp dörren och sätter mig i förarsätet. Nu jävlar är det plattan i mattan som gäller. Inga regler. Inga fartbegränsningar. Inga vägspärrar. Bara full speta i jakt på alla gömda hopp. Jag är odödlig. Vad kan hända?



Jag vaknar upp med en fruktansvärd huvudvärk. Jag kan knappt röra mig. Det känns som jag blivit förlamad. Jag försöker röra fingrar och tår men det går inte. Blodet rinner från pannan.

Vad hände?

Jag tittar mig omkring och upptäcker att jag ligger minst femton meter från bilen som är totalkvaddad. Långt borta hör jag sirener. Det är inte bra. Jag borde avlägsna mig. Känseln börjar komma tillbaka och jag klarar av att ställa mig upp. Skönt. Jag slipper rullstolen. Mörkret börjar falla på och det passar mig perfekt. Brott begås bäst när det är mörkt.

Jag smyger omkring i ett villaområde. Amfetaminruset går i taket nu. Det finns inga hämningar. Jag ser en kille stå och röka framför altanen på sitt hus. Jag tar fram en stor kökskniv som jag tagit med mig just för sådana här ändamål. Jag springer fram och skriker att han ska hålla upp händerna. Han tar fram sin plånbok. Situationen är under kontroll. Så enkelt. Innan han hinner vända sig har jag försvunnit från scenen.



Jag gömmer mig i en närliggande skog. Sirenerna börjar ljuda högt igen. Jag antar att den där killen ringt polisen. Huvudet börjar värka. Jag känner mig seg. Mår illa. Jag antar att ruset börjar avta.

Vart fan ska jag? Jag tittar ner i högra hörnet men det finns ingen karta. Jag hittar inget safe house.

Sirenerna hörs högre och högre. De är i närheten nu. Jag kan höra dom, höra hundarna gläfsa efter mitt sköra skinn. Jag springer. Hoppar. Springer. Fan vad segt det går. Det är bökigt. Känner mig klumpig. Om jag ändå hade en bil.

Till slut blir jag omringad. Jag är fast. Min fem stjärnor är förbrukade.



Jag vaknar upp i en cell.

Det är kallt.

Det är mörkt.

Det är ensamt.

Avtändningen från amfetaminet har precis kickat in och är – utan tvekan – det värsta jag varit med om. Det sliter mig i stycken. Till råga på allt får jag reda av polisen att jag gjorde inbrott i min egen bil, och tack vare kvaddandet av den är jag blåslagen ända in på skinnet. Dessutom var plånboken jag fick tag på från killen jag rånade tom på pengar, eftersom alla idag använder kreditkort istället för kontanter.

Varför kunde jag inte ha blivit influerad av Kirby istället?Taggar: Grand Theft Auto, GTA made me do it, parodi, satir, Humor

« Till bloggen

Kommentarer

Woosley15 dec 2014q

Om du hade trott att du var Kirby så hade du sprungit omkring och försökt äta upp folk till höger och vänster i tron att du kunde ta över deras förmågor. Din rampage skulle sluta då du jagad av uppretade människor tog ditt livs djupaste andetag och kastade dig utför ett stup för att med hjälp av luften i lungorna försöka sväva iväg som en ballong.

Så... Kirby skulle nog inte heller vara den bästa karaktären att tro att man var om man fick en psykos. :P

Robert Larsson15 dec 2014q

Hehe... ja, när du lägger fram det så inser jag att Kirby inte är den bästa förebilden.

Martin Barreby16 dec 2014q

Grymt kul! :)

Anonym20 dec 2014q

Bra bloggat! En bra bit utöver vad jag hade föreställt mig av en Grand theft auto blog.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.