Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Robert Larsson

Registrerad: 29 dec 2011 10:17 Senaste besök: I dag 18:56 Online: Nej

Robbanlasse

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

En faders kamp för sin dotter

Robert Larsson 7 mar 2017 01:59872 visningarKommentera: 2 !



Nier Automata släpps den 10 mars och vad passar då bättre än att blicka tillbaka till det numera kultförklarade originalet.

Det sägs ofta att japanerna har haft svårt att anpassa sig till dagens konsolgenerationer när det kommer till att sätta sin unika och känslomässiga prägel på sina spel. Historieberättandet har halkat efter och på sikt skadat de djupa karaktärsskildringar och drivande narrativ som vi har varit vana vid, och då framförallt när det kommer till rollspel där dessa aspekter oftast brukar ses som en väsentlig och avgörande faktor till att spelet engagerar eller inte. Om detta är sant eller om det bara är kulturella skillnader som spelar in på detta faktum låter jag vara osagt, men det finns en titel under föregående generation som bevisar att japanerna är fullt kapabla att ge oss djupa och intressanta karaktärer, som tillsammans med ett engagerat berättande levererar på fler plan än ett.

Det som utmärker sig med Nier är den intressanta intrigen som skiljer sig en hel del från det vanliga tugget bland japanska rollspel. Den övergripande handlingen kretsar kring Nier och hans svårt sjuka och döende dotter Yonah. Nier är fast besluten om att hitta ett botemedel och gör allt han kan för att finna svar på varför hans dotter blivit infekterad med den mystiska sjukdomen The Black Scrawl. På vägen finner han tre kompanjoner, Kaine, Emil och Grimoire Weiss, och tillsammans ger de sig ut på en kamp som svallar över i märkliga känsloyttringar och uppoffrande kärlek.

Kommer man bara i kontakt med Niers yta finner man det nog tämligen ointressant. Många designbeslut skvallrar om tidsbrist, och grafiken når inte upp till den nivå som många spelare förväntar sig av från denna generation. Karaktärsdesignen är också annorlunda, och istället för androgyna hjältar får vi missanpassade individer som inte ser mycket ut för världen. Styrkorna ligger istället på insidan, och gräver man tillräckligt långt får man ett udda och originellt äventyr, där ett brett register av känslor ligger till grund för ett mörkt och dystert spel där man valt att sudda ut skiljelinjen mellan det goda och det onda.



Karaktärernas öden berör mig på ett sätt som jag inte upplevt tidigare, och alla har en egen personlig historia som är väl värd att berättas. Niers ömma relation med sin dotter är det centrala temat i historien, men när Kaine och Emil gör entré vänds historien upp och ner och uppmärksamheten dem emellan delas upp så att alla får sin beskärda del av rampljuset. Kaine är den karaktär som är mest intressant, och ser man bara bortom hennes lösaktiga yttre får man ta del av en plågad karaktär vars våldsamma vokabulär är en naturlig del av hennes personlighet. Hennes roll blir mer och mer utmejslad ju längre in i spelet man kommer, och tillslut får man sitta och läsa en halv roman om hennes tuffa uppväxt, mer välskriven än från vilken valfri fantasyförfattare som helst. Nier vänds även på sin spets under andra varvet då man får en större inblick och förståelse för den onda sidan. Här finns det några riktigt gripande scener som gör att man ifrågasätter allt dödande och om det verkligen är värt det för att uppnå sitt mål, eftersom man mår dåligt när man får ta del av de tragiska konsekvenser som det innebär att släcka ett liv.

Det är också omöjligt att prata om Nier utan att nämna det fantastiska soundtracket som förmodligen kommer att hamna bland historieböckerna i framtiden för sitt välkomponerande arrangemang. Melodierna som spelas upp förstärker dramatiken avsevärt, och kompositören Keiichi Okabe använder sig av en märkligt vacker sång i nästan alla låtar vilket spär på den sorgliga inramningen som omger Nier. Låtarna växer eller avtar beroende på situationen och oftast spelas de helt sömlöst genom stora delar av äventyret. Musiken är en bidragande faktor till att Nier känns så speciellt som det gör, och jag är övertygad om att ingen lämnas oberörd av den.



Nier skakade inte om spelvärlden på något sätt. Försäljningssiffrorna svek och utvecklarna Cavia lade ner sin verksamhet efter att spelet var klart. Tydligen fanns det ingen plats för ett äventyr som Nier i dåtidens spelklimat och det var lite tråkigt att se. Det är en omskakande upplevelse, som är både annorlunda och unik och spelet blandar hejdlöst olika genrer utan att tappa fokus på sitt centrala upplägg. Det visar upp flera lager som sträcker sig över alla delar av känslospektrat och när Niers kamp för sin sjuka dotter når sitt slut lämnar det mig i ett grubblande stadium där varken gott eller ont existerar, där sorg och avsked är naturliga ingredienser i en värld där många av ens frågor aldrig kan få ett svar.

Nu får Nier dock äntligen sin revansch när den efterlängtade uppföljaren når butikshyllorna den 10 mars.Taggar: nier, Nier Automata, Square Enix, Taro Yoko, Cavia, RPG, Action, en faders kamp för sin dotter

« Till bloggen

Kommentarer

Johan Lorentzon 7 mar 2017q

Angående karaktärsdesignen så är den ju annorlunda i Japan. Då var det en mycket yngre huvudkaraktär, med ja mer...androgyna drag. Story är också annorlunda då det är bror och syster, istället för fader och dotter. :)

Nier är långt ifrån perfekt, men ett av de mest unika rollspelen av sitt slag. Ett som står med fötterna både i väst och i öst. Verkligen glad vi fick en uppföljare, även om det spelet verkar väldigt annorlunda.

Robert Larsson 7 mar 2017q

Ja, Replicant-versionen verkar skilja sig en del från det vi fick i väst. Hade velat spela det nån gång. Verkar inte som att det görs något liknande med Automata, utan det är en version som gäller för alla..

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.