Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Robert Larsson

Registrerad: 29 dec 2011 10:17 Senaste besök: I dag 02:20 Online: Nej

Robbanlasse

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Souls gjorde mig till en bättre spelare

Robert Larsson21 mar 2017 23:142050 visningarKommentera: 3 !

Jag började spela ganska tidigt i livet. NES var konsolen som introducerade mig till kulturformen som sedermera skulle komma att bli mitt favoritintresse. Vid den här tiden var spel ganska tidigt in i sin linda och det experimenterades ganska mycket med olika typer av genrer. Dessutom kämpade utvecklarna med många begränsningar som gjorde att designen var väldigt mycket annorlunda mot hur spel exempelvis ser ut idag. Spel var oftast väldigt korta, och eftersom möjligheten att spara var närmast obefintlig blev resultatet att svårighetsgraden sköt i höjden på väldigt många spel. Utvecklarna gjorde helt enkelt spelen medvetet svåra för att öka livslängden och omspelningsvärdet.

Det var så det såg ut på den här tiden. I begynnelsen, i början, när spel bara var en nischad produkt för ett fåtal dedikerade människor. Spelen var svåra som satan. Och för en liten parvel med bristande kunskaper i engelska kunde det ibland vara ett jävla aber att klara dom få spelen man hade möjlighet att sätta tänderna i.

Jag var ändå helt okej med det här. Utvecklarna förväntade sig detta av mig och eftersom jag inte hade något att jämföra med såg jag det som en naturlig grej. Jag var helt enkelt tvungen att bli duktig på spelet för att kunna klara av det. Och jag var tvungen att spela om långa sektioner och banor ifall jag dog. Det fanns liksom inga andra genvägar att ta för att kunna komma till slutet.

All den här träningen gav någonting tillslut. Glädjen att klara ett svårt spel, en svår boss eller en svår passage var fantastisk. Efter alla timmar man spenderat med att memorera alla banor, alla kniviga hinder och diaboliskt utplacerade fiender var lyckoruset på topp när eftertexterna väl rullade. Känslan av triumf var maximal.

Med tiden så utvecklades spelen. Grafiken blev snyggare. Ljudet och musiken fick en mycket högre kvalitet. Kontrollen blev komplexare, med fler knappar att trycka på, och nya avancerade mekaniker blev standard. Spel började nå ut till fler och fler människor. Spel hade gått och blivit mainstream.

Det här fenomenet bidrog till att spelen blev mer strömlinjeformade, mer lättillgängliga och bättre balanserade. Plötsligt fanns det en ny publik att ta hänsyn till, vilket givetvis innebar att det fanns mer pengar att tjäna. Olika svårighetsgrader tillkom. Kartor. Checkpoints. Tutorials. Möjligheten att spara när du ville.

Det var inte längre speciellt svårt att klara ett spel. Åtminstone om du inte själv aktivt sökte det. Och det gjorde jag inte. Jag blev bekväm. Jag moderniserades och anpassade mig efter nya regler och cruisade mig oftast igenom spelen på Normal, ibland till och med på Easy beroende på dagsform och humör. Jag hade inte tålamod längre att sitta och nöta samma passager om och om igen och dog jag och skickades tillbaka mer än fem minuter i spelet blev jag förbannad. Att ta en platinum existerade inte ens på kartan.

”Klara spelet på Hard?” I helvete heller.

Alla mina färdigheter som jag byggt upp genom åren var helt försvunna. Jag gillade inte längre när det blev för svårt. Normal var smärtgränsen för svårighetsgrader och allt över det gick bort direkt. Jag var ganska casual och trivdes faktiskt väldigt bra med det. Det var vad jag inbillade mig i alla fall.

2010 importerade jag Demon´s Souls. Eftersom jag älskar actionrollspel över allt annat så hade jag naturligtvis snappat upp det lite på min radar. Det hade fått fina omdömen och bra betyg, men jag var ändå lite tveksam då många recensioner skvallrade om att det skulle vara rätt svårt. Jag bestämde mig ändå för att ge det en chans. Hur illa kunde det vara? Det var ett rollspel så om det blev för svårt så kunde jag bara grinda bort utmaningen som med alla andra RPG-spel.

Jag kunde inte haft mer fel.

Demon´s Souls åt upp mig till frukost och spottade ut mig lika fort. Jag minns hur jag var lite kaxig efter att ha klarat den inledande banan där man lärde sig kontrollerna och tänkt att ”det här var ju inget svårt direkt”. Sen anlände jag till Boletaria och mardrömmen började sakta manifestera sig. Jag klarade inte ens första banan. Och för varje gång jag dog så slungades jag tillbaka till början vilket gjorde mig ännu mer förbannad. Jag kämpade och gnetade och svor av ilska. När jag klev igenom första dimdörren trodde jag att det var en checkpoint. Det var det inte. Det var bara From Software som jävlades med mig. Hela spelet jävlades med mig. Jag var så arg. Arg för att det visade mig hur dålig jag hade blivit på att spela.

Och jag avskydde det.

Jag avskydde det för att det var för svårt. För att det använde sig av en förlegad speldesign som jag tyckte hörde till det förflutna. Så här skulle inte moderna spel bete sig. Jag la spelet på hyllan och lovade mig själv att aldrig mer röra det. Alla de här negativa känslorna berodde dock på att jag inte förstod det. Att jag hade glömt hur dåtidens spel fungerade. Demon´s Souls ville ta mig tillbaka till en tid då spel inte höll oss i handen vid varje givet tillfälle, och det var något jag varken uppskattade eller var beredd på.

Flera år senare, närmare bestämt 2013, bestämde jag mig för att ge det en ny chans. Jag låg hemma och var sjukskriven och hade hur mycket fritid som helst. Jag var fast besluten på att ta mig igenom det, hur jävla svårt det än skulle visa sig vara. För jag ville verkligen ta mig igenom det. Det pratades så bra om spelet, det hyllades överallt och hade även fått en sorts spirituell uppföljare som var ännu bättre. Hela internet var eld och lågor över hur bra Souls var. Jag förstod att det måste vara fel på mig. Jag skulle tvinga mig igenom Demon´s Souls till varje pris för att kunna förstå storheten. Eller åtminstone kunna såga det på rättvisa grunder. Man kan inte avfärda ett spel som skit bara för att man inte har klarat första banan.

Den här gången gick det bättre. Det var fortfarande väldigt svårt, men jag lyckades hanka mig fram med nöd och näppe. Jag lärde mig sakta hur spelet fungerade och vad jag behövde göra för att överleva. Jag började minnas hur det var att spela förr i tiden när jag var liten, då jag lärde mig att avancera genom övning och repetition.

Tålamodet började växa. Jag blev mer självsäker. Bossarna som tidigare varit helt omöjliga gick tillslut ner, efter mycket kämpande och slit. Och det var någonstans här som det klickade för mig. Polletten trillade äntligen ner. Jag hittade tillbaka till glädjen, till tillfredsställelsen och känslan av triumf över att ha klarat en svår passage, en känsla jag säkert inte känt på över 20 år. Tillslut kom dagen jag aldrig trodde skulle komma. Jag klarade Demon´s Souls. Helt på egen hand. Jag var så glad att jag var i upplösningstillstånd. Jag hade tagit mig an en omöjlig uppgift och klarat den. Det var en fjäder i hatten och det bevisade att jag hade vad som krävdes.

Efter det fortsatte segertåget.

Jag tog mig igenom Dark Souls 1, 2 & 3 samt Bloodborne. Mitt självförtroende ökade för varje svår boss jag klarade. Jag upplevde hur jag utvecklades som spelare, som människa, och hur jag längre inte blev rädd för att ta mig an tuffa utmaningar. Det var otroligt stimulerande och jävligt häftigt att se sig själv förvandlas på det här sättet, att se sin smak och sin spelstil skifta mot en helt annan typ av spel som man tidigare inte var van vid. Jag började också intressera mig för trofésamlande för att på så sätt jaga nya utmaningar. Det ledde till att jag klarade av omöjliga uppgifter och tog platinums i spel som för bara några år sedan hade varit helt otänkbart. Det gav en helt ny dimension till mitt spelande.

Souls gjorde mig till en bättre spelare. Det förändrade mig från grunden och lärde mig vikten av att vara noggrann, ha stort tålamod och att aldrig ge upp. Att aldrig se sig själv som ett offer, att alltid pressa framåt hur motigt och svårt det än känns och att döden har faktiska konsekvenser, där det är upp till mig att dra lärdom från tidigare misstag. Det fina i kråksången är att allt detta går att applicera på det verkliga livet. Så värdefullt är den läxan som Souls lär ut.

Framgång och lycka serveras inte på ett silverfat, utan det måste man kämpa sig till för att uppnå.Taggar: From Software, Demon´s Souls, Dark Souls, svåra spel, easy, utmaningar, Normal

« Till bloggen

Kommentarer

Hellmountain22 mar 2017q

Känner igen mig i den här historien. En kompis försökte få mig att inse storheten i Souls spelen, vi satt och spelade DS tillsammans och byttes av. Jag fastnade inte.
Sen kom Bloodbourne, jag ville ge det en chans på egen hand och vad händer; jo jag fastnade. Sen dess har jag gått tillbaka och spelat andra Souls spel, klarade nyligen Nioh. Mekaniken i dessa spel är ruskigt beroendeframkallande! Känner mig som en bättre människa mentalt. :)

Bra skrivet!

Cappuccino23 mar 2017q

"Framgång och lycka serveras inte på ett silverfat, utan det måste man kämpa sig till för att uppnå."
Nja, nu var ju 9 av 10 av de som blev miljonärer förra året arvingar så helt sant är det inte. ;)

Bra blogg. Jag brukar ofta "fuska" mig igenom Souls-spelen första gången genom att öka mina hälsopoäng oförskämt mycket. Hur man bygger sin karaktär är verkligen otroligt mycket viktigare än vad folk verkar vilja inse. Men efter det brukar jag också köra ett eldprov i form av att klara ut spelet utan att levla upp, vilket gör att man verkligen måste lära sig alla bossar och inte bara kan köra en slentrianmässig slugfest.

Amanaman23 mar 2017q

Bra blogg inlägg. Påminner en del om mina egna erfarenheter av Souls spelen. Jag började dock med Dark Souls och kommer ihåg att jag försökte besegra Asylum Demon med endast det avbrutna svärdet som vapen, kände inte till den gömda porten bakom vaserna och hade ju hört att spelet skulle vara svårt och var därför helt säker på att det var det enda sättet att besegra den.

Jag höll på en hel kväll med det innan jag förbannade spelet och lade det på hyllan, i princip säker på att det inte var något för mig och svor åt From Software för att de hade skapat ett så masochistiskt spel.

Men jag hade fått spelet i present och visste att den jag fått det av skulle fråga mig hur det hade gått och om jag var duktig nog att klara av det beryktade svåra spelet, så dagen därpå gav jag mig på styggelsen till boss igen och råkade då helt slumpmässigt rulla genom vaserna och hittade porten, och resten är historia.

Har nu klarat av alla Souls förutom 3:an och Bloodborne som jag ännu inte haft tid att nöta mig igenom. Ser fram emot att knäcka dem och sen ge mig på Nioh som jag hoppas kan leverera en upplevelse av samma rang.

De här spelen fick mitt intresse för spel att blomma upp igen efter en tid då jag inte lade så mycket energi på spel och hade en känsla av stagnation och av att jag hade sett det mesta som mediet hade att bjuda på (detta stämde inte men jag hade helt enkelt blivit lite trött på spelandet och vad som kändes som en uppsjö av relativt likriktade titlar, men jag hade inte letat på rätt ställen skulle det visa sig).

Jag känner också igen det där med att man växer som spelare och att spelen har mycket att lära ut om vikten av tålamod, att lära av sina misstag och om att hårt slit och förfining av ens talanger till slut bär frukt, och att detta är något som kan appliceras även utanför spelens värld.

Däremot skulle jag inte rekommendera att rulla genom stora vaser irl. :)

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.