Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Robert Larsson

Registrerad: 29 dec 2011 10:17 Senaste besök: I dag 13:13 Online: Ja

Robbanlasse

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

15 år senare och Irreversible träffar lika hårt

Robert Larsson22 maj 2017 02:091662 visningarKommentera: 2 !



Människan kan vara en väldigt kall varelse många gånger. En destruktiv kraft som livnär sig på andra människors misär, som genom våld mot sina medmänniskor föder ännu mer våld tills cirkeln är sluten och kvar finns bara hat, hämnd och ilska. Hur skulle man egentligen reagera om man fick reda på att någon i ens närhet blivit våldtagen och misshandlad så mycket att dennes liv svävade i fara? Skulle man ens tänka klart? Är det ens möjligt att reagera som en nykter individ, helt fri från hämndlust och irrationella beslut?

Det är 15 år sedan Gaspar Noe´s Irreversible såg dagens ljus. Filmen utlöste ramaskri på de flesta filmfestivaler den visades på och folk stormade ut från biograferna i ren avsky. En del till och med svimmade av filmens ultrarealistiska våldsscener. Idag rankas den som en av världens mest kontroversiella filmer. För min egen del blev jag totalt golvad när jag såg den första gången och det chockerande innehållet som visades upp brände sig fast på näthinnan för all framtid.

Tiden förstör allt.

Kaoset som inleder Irreversible symboliseras i den roterande kameran som snurrar i alla möjliga och omöjliga vinklar. Den vrider sig kring sin egen axel, svävar tyngdlöst i luften och smeker väggar och tak i ett försök att frambringa svindel hos åskådarna. Kameralinsen kan inledningsvis närmast betraktas som ett spöke från andra sidan som iakttar den pågående konflikten, en teknik som Gaspar Noe tog till sin fulla spets i Enter the Void.

Efter den förvirrande inledningen dyker kameran neråt och fäster sig på två individer, Marcus och Pierre, som stormar in på en suspekt bögklubb som kallas för Rectum. Obehaget växer allt mer och mer, och när Thomas Bangalter´s kusliga ljudbild börjar knorra i allt högre volym övergår ovissheten till en gastkramande vandring som bäst kan beskrivas som en resa genom helvetets alla nio cirklar. Interiören i Rectum verkar bestå av ett labyrintliknande system av olika våningar där den enda vägen som finns är ner.

Marcus går allt hetsigare in mot klubbens bottenskikt. Han söker med ljus och lykta efter någon som heter Le Tenia och det är tydligt att Marcus inte är ute efter honom för någon artighetsvisit. Det osar tjockt av en fientlig atmosfär, det är smutsigt, det är rått och kallt och man vet inte riktigt vad som väntar en därnere vid vägs ände. Klumpen i halsen har fastnat sedan länge och det enda man kan göra är att försöka stå ut, trots illamående och yrsel och gud vet allt. När Marcus tillslut når sista planet på klubben ser han två män stå och diskutera med varandra. Han konfronterar bägge två, och frågar vem av dem som är Le Tenia.

Vad som händer sedan är något av det mest brutala jag sett i filmväg. När jag såg detta för första gången fick jag styra undan blicken både en och två gånger och då ansåg jag mig ändå vara ganska härdad när det kom till våldsamheter porträtterade på film. Det är otroligt välgjort och så pass detaljerat att det är oundvikligt att man ryggar tillbaka i ren fruktan för det som sker.

Den mest omtalade scenen i filmen är dock inte den föregående som jag berättade om, utan våldtäkten på Marcus flickvän Alex som utförs av filmens antagonist Le Tenia. Och den scenen är ingenting annat än en kniv i magen. Det är tio minuters oklippt tortyr, en sekvens så elak att det inte går att sätta ord på det, och det finns inget man kan göra mer än att titta på hemskheterna. Noe placerar nämligen kameran i ett statiskt läge precis framför oss och låter den stå där genom hela incidenten. Det är sådana här scener som föder mardrömmar och som får en att inse vilka otroligt vidriga människor det finns som lever på den här planeten. Noe böjer sig inte för att visa den osminkade verkligheten och det är en sannerligen magstark nihilism man får bevittna. Det är utan tvekan det absolut värsta jag sett på film. Om djävulen blivit fångad på film är det Le Tenia som är dess skepnad.

Hämnd är en människas rätt.

Irreversible berättas i ett baklängesscenario, en metod som populariserades av Christopher Nolan´s Memento, och varje sekvens börjar där den senaste slutar. Sakta men säkert skalar Noe av lager på lager av handlingen där han blottar anledningen till Marcus och Pierres handlingar. Strukturen i inledningen är medvetet anarkisk, det är total oreda där vi som åskådare lämnas med en fruktansvärd utsatthet, precis som Marcus och Pierre när de får beskedet att Alex blivit våldtagen och misshandlad till oigenkännlighet.

Under första halvan av Irreversible attackerar Gaspar Noe precis alla sinnen som finns. Han har beskrivit den desillusionerande stämningen i början som ett uttryck för sinnesförvirringen som sker hos Marcus, hur han styrs av sin hämndlystenhet och en vilja att ta lagen i egna händer

Under andra halvan skiftas det gradvis över till ett lugnare tempo och ju längre filmen fortskrider desto ”stabilare” blir det. Kameraarbetet blir mindre frenetiskt, stämningen blir mer rofylld, färgerna förstärks och innehållet förvandlas sakteligen till mer sansade och vänliga proportioner. Vi får se Marcus och Alex som ett lyckligt och kärleksfullt par, som ligger i sängen och myser och är intet ont anande om vad som kommer att ske. Att berättelsen spelas upp baklänges gör att Irreversible ironiskt nog slutar lyckligt. Det är svårt att säga om det är genialiskt eller bara en spark i ansiktet. Kanske är det båda delar?

Trots det makabra innehållet är det svårt att förneka de artistiska ambitionerna som Gaspar Noe visar upp. Hans gedigna kameraarbete är ganska häftigt, tagningarna är långa och väldigt komplexa där noll klipp förekommer i vissa scener och dramaturgin är en berg- och dalbana utan dess like. Skådespelet från Vincent Cassel, Monica Bellucci och Albert Dupontel är så gott som klanderfritt där mycket av dialogen är improviserad. De beter sig som naturliga och riktiga människor, långt bort från påklistrad sentimentalitet eller falska känslor.

Irreversible känns många gånger genuint äkta, från det ultrarealistiska våldet till kärleken mellan Marcus och Alex. Det visar upp både upp den fula naturen som människan ibland hyser samtidigt som man skönjar det vackra och omsorgsfulla. Det visar hur en händelse kan slå sönder tillvaron på blott några ynka minuter, bara för att man var på fel plats vid fel tidpunkt. Det är starka kontraster, det är starka scener, det är en stark film.

Våld föder hat. Hat föder våld.

Hur mycket vi än drivs av viljan att ställa saker och ting till rätta när våldet kommer knackandes på vår dörr, viljan att skipa rättvisa med våra egna händer, att ta det öga för öga, tand för tand, så kommer vi aldrig undan den hårda, men enkla sanningen.

Våld löser ingenting.Taggar: Irreversible, gaspar noe, vincent cassel, monica bellucci

« Till bloggen

Kommentarer

Simon Liljedahl22 maj 2017q

Måste ta mig i kragen och se om denna någon dag. Har inte sett den sen den var färsk men bog slog den hårt alltid.

Vill minnas att jag fann den urtråkig under en period innan slutet men drt kan mer ha varit jag som var för rastlös också.

Thomas_8723 maj 2017q

Jag har hört den här filmen nämnas och tänkt att jag ska se den, men det har inte blivit av. Men det ska det fan i mig bli.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.