Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Robert Larsson

Registrerad: 29 dec 2011 10:17 Senaste besök: I går 23:27 Online: Nej

Robbanlasse

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Xenogears – En hyllning och en sågning

Robert Larsson18 jun 2017 13:251150 visningarKommentera: 5 !



EN HYLLNING

1998 var ett spännande spelår för anhängare av japanska rollspel. Squaresoft hade året innan lagt världen framför sina fötter med kioskvältaren som stavades Final Fantasy VII och nu var de redo att ta genren ett steg längre.

När Xenogears exploderade på scenen för snart tjugo år sedan vände det upp och ner på min värld. Det var ett svindlande äventyr som tog ordet skala till en helt ny nivå, som ställde frågor om ämnen jag knappt ens visste existerade och som förstärkte min kärlek för denna underbara genre.

Xenogears besitter idag legendstatus. Många rollspelsentusiaster anser det vara Squaresofts definitiva magnum opus. Men hur väl håller det upp idag, nära på två decennier senare? Är statusen rättfärdigad eller har tiden smulat sönder även den här klassikern?

Introsekvensen sätter stämningen direkt. Ett gigantiskt rymdskepp tornar upp sig i det kolsvarta, oändliga universum som sakta breder ut sig framför mina ögon. En nödsituation uppstår på skeppet där någon, eller någonting, har tagit över farkosten och försöker förstöra den. Monitorer blinkar i hetsiga ljusscheman, signalhorn tjuter febrilt och desperationen hos kaptenen skenar snabbt. I ögonen på honom reflekteras det ett kyligt mantra som upprepas på de digitala skärmarna som finns i skeppets kabin.

You shall be as gods, you shall be as gods, you shall be as gods...”

Kaptenen vet vad det är som händer och vad det är som fraktas. Detta något, har fått ett självmedvetande och försöker bryta sig ut. Enda utvägen är att själv spränga rymdskeppet i bitar. Han plockar fram en bild på sin fru och sin dotter. Ett sista farväl. Sen trycker han på den röda knappen.

BOOM!

Nostalgin kickar in direkt när jag ser den här sekvensen. Jag vet vad jag har att vänta mig och det spritter i kroppen som om det vore första gången jag sitter med spelet. Manuset till Xenogears är av modell XXL och berättar ett invecklat narrativ som inte räds att ställa komplexa frågor och utmana spelaren. Den religiösa symbolismen är väl påtaglig under många kapitel och har varit föremål för en del kontroverser under lanseringen i USA.

I centrum står Fei Fong Wong, en man med minnesförlust som dras in i ett hårresande krig mellan två stridande nationer. När hans hemby bränns ner till grunden blir Fei så svårt chockad att en ny personlighet inom honom väcks till liv, en identitet han inte riktigt kan kontrollera. I samma veva får han också tillgång till en avancerad mecha vid namn Weltall och genom den tar hans liv en farlig och oväntad riktning som förändrar honom från grunden. En annan viktig komponent i hans liv är flickan Elly. Hon är först allierad med fienderna, men inser snart att hon är förenad med Fei genom ödets hand vilket gör att hon ansluter sig till hans kamp mot det onda.

Xenogears är väldigt indragande och merparten av äventyret ligger på nagelbitarnivå. Det behandlar teman som för mig känns relativt outforskade i genren och den intrikata handlingen träffar alla kännbara punkter i kroppen. Science fiction-elementet bidrar till en spännande inramning och upplägget med striderna mot både mänskliga motståndare och mechas bidrar till en spelmässigt stor variation.

Trots att karaktärgalleriet är imponerande i sitt omfång och figurerar minst ett dussin charmiga och intressanta individer är det Fei och Elly som sticker ut mest i hela äventyret. Square har också fingertoppskänslan att lyckas väva in de båda i en otroligt fin kärlekshistoria som spänner över tid och rum. Deras öden är det som står i fokus och det är vackert och välskrivet, ibland till och med lite tårdrypande, och det är få spel som lyckas att leverera en sådan passion som den Fei och Elly delar.

Xenogears lyckas också skarva in existentiella frågeställningar som drar inspiration från kända filosofer som Friedrich Nietzsche, Sigmund Freud och Carl Jung. Teman som löper igenom berättelsen fokuserar kring undringar om vilka vi är, vart vi är på väg och vad syftet med vår existens är. Det här är en aspekt av historien jag gillar skarpt och som alltid varit en av spelets stora behållningar för mig, och det gör också att det distanserar sig från många verk och levererar någonting djupsinnigt och unikt.

Med det sagt lider inte Xenogears på brist av lättsamma inslag. Det finns många sekvenser som får mig att dra på smilbanden, bland annat är referensen till den gamla animerade och kulförklarade tv-serien ”Voltron” ett klockrent exempel på skön humor från utvecklingsteamet.

De robotar som alla karaktärer får tillgång till i spelet, så kallade ”Gears”, spelar en väldigt stor roll i Xenogears. Inte bara har de förärats namn från den nordiska mytologin, de är också instrumentala i jakten på framgång. Striderna tar också en helt annan utveckling när man hoppar in i sina respektive robotar och många delar av historien utspelar sig genom visiret på dessa. De bidrar till den höga underhållningsfaktorn och adderar samtidigt variation till spelsystemet då detta element förändras till ett mer taktiskt upplägg. I övrigt är stridssystemet smidigt och påminner lite om ett beat ´em up, där olika knappkombinationer måste tryckas in för att få till bästa resultat.

Sist men inte minst, det som vidare höjer Xenogears över samtida verk är Yasunori Mitsudas välkomponerade musik. Han har en imponerande resumé och för mig är Xenogears en av hans bästa produktioner. Här visar han en sällan skådad bredd och hans skickliga kompositioner förhöjer stämningen för alla sorters scener, oavsett vilken sinnesstämning de än väljer att befinna sig på. Speciellt stridstemat lägger sig på minnet och demonstrerar en tyngd och intensitet som känns i magen när det vankas bossar.

EN SÅGNING

Hjärnan bakom Xenogears är Tetsuya Takahasi. Det är svårt att inte imponeras av det hantverk han visar upp här. Det är ett rollspel som står i klar kontrast till Final Fantasy VII och som på många sätt trumfar det spelet i fråga om målsättning, teknisk framåtanda, innovationer och galna idéer. Den storslagna visionen blir dock Xenogears akilleshäl och tyvärr krossas mycket av det komplexa omfånget under sin egen ambitiösa tyngd.

Handlingen är en snårig djungel och det krävs att man är ständigt på alerten för att överhuvudtaget hänga med i vad som händer. Inledningsvis är det inte svårt att följa den röda tråden, men det dröjer inte länge innan berättelsen eskalerar till episka proportioner som gör att jag blir mer förvirrad än fascinerad. Det är väldigt mycket dialog som ska bearbetas, platser att besöka och människor att träffa och då hjälper det inte att många scenarion som avhandlas är abstrakta och svåra att få grepp om.

Mycket av spelets handlingsmässiga problem reflekteras som bäst i den ökända, andra skivan. Här har spelupplägget komprimerats till en sorts interaktiv roman, där mängder av skriven text läggs fram för att knyta ihop den komplicerade säcken. De filosofiska undertonerna som från början kittlade mitt känslomässiga jag, trängs snart undan i rad efter rad av förklarande exposition. Det finns spelbara sekvenser, men de är få till antalet och väger inte upp för den tid det tar att läsa igenom all dialog som ska framföras innan den stora avslutningen. Den andra skivan sänker spelets tempo rejält och skär sig ordentligt med det bitvis grandiosa äventyret som första skivan består av.

Det som har fått ta mest stryk genom åren är dock det visuella. Xenogears använder sig inte av statiska och förrenderande bakgrunder som exempelvis Final Fantasy VII gjorde, utan går full 3D med kantiga polygonlandskap och ställbar kamera som följd. Idag ser det inte vackert ut. För sin tid var grafiken mäkta imponerande, men idag misshandlar det gräsliga utseendet mina ögon så svårt att jag måste ta långa pauser mellan varje sittning. Det förtar en stor del av inlevelsen och stämningen uteblir många gånger på grund av detta.

Trots att Tetsuya Takahashi och hans team verkar besuttit en målmedvetenhet lika vass som Clouds Buster Sword, och en vilja stöpt i passionerat stål i ett försök att skapa något tidlöst, så faller tyvärr Xenogears offer för tidens obarmhärtiga tand. Det bubblar över av tankegångar som slår krokben för sig själv vilket gör att intresset dalar lagom till andra akten. Det finns plattformsmoment som är galet frustrerande. Andelen slumpmässiga strider är alldeles för hög. Spelet är för långt. Tekniken håller inte längre måttet.

Den här insikten är en smärtsam uppenbarelse. Det finns många goda kvaliteter kvar hos Xenogears, men alla negativa delar tar över för mycket och svärtar ner helhetsupplevelsen. Det är inte lika bra som jag minns det. Det har en hel del problem som jag inte längre har överseende med.

Xenogears har betytt väldigt mycket för mig, det går inte att komma ifrån. Återgången till detta var dock inte det jag hoppades på. Kanske är det bäst att bara låta vissa saker lämnas ifred? Kanske är det bäst att bara bevara det förflutna som ett vackert minne för vad det en gång var och stod för?

Xenogears var en milstolpe, ett mäktigt verk som definierade en hel genre och som fortsatte bygga på utvecklingen av spel som mer än bara simpel underhållning. Jag är glad att jag kom i kontakt med det här spelet och fick uppleva det när det var som störst. Det är en resa jag aldrig kommer glömma. För mig räcker det med den vetskapen, även fast jag aldrig mer kommer besöka den här världen.Taggar: Xenogears, Squaresoft, retrospekt, tidens tand, jrpg, PSone, hyllning, sågning

« Till bloggen

Kommentarer

Redfoxe18 jun 2017q

Hoppas kunna sätta mig igenom det en dag.
Älskar soundracket.

_V53r18 jun 2017q

Sjukt bra skrivet. Läs texten med detta i bakgrunden för maximal effekt: https://www.youtube.com/watch?v=BA6HpFfsFxY&list=PLCB5EC0C5E...

Karl Hungus19 jun 2017q

Min bror fick det i julklapp 1998, alltså året efter FFVII. Det kändes finfint att ännu en jul få ett nytt rollspel att spendera jullovet med. Xenogears var i mångt och mycket en fantastisk upplevelse. Alla sekvenser med Grahf och Id var så coola att vi häpnade. Det vilade något ödesmättat och storslaget över hela spelet. Jag minns t ex när man skulle upp för Babels Tower. Musiken där var extremt bra och tornet gav verkligen intrycket av att vara ofattbart stort, med tanke på att ens gears var så små, så små. Handlingen må vara snurrig och inte alltid lätt att förstå sig på, men vi sögs ändå med och spelet innehöll fantastiska sekvenser och händelser. Det jag hade problem med redan då var att tempot kändes frustrerande långsamt emellanåt och att det så klart var extremt mycket strider. Och sedan kom vi till skiva 2......... Herregud. Vad hände där? Vår besvikelse var så enorm. Vi hade spenderat så många fantastiska timmar med skiva 1 och så kom det här. Jag har fortfarande inte riktigt smält det.

Jag gick tillbaka till spelet igen för kanske 10-15 år sedan och redan då var det i princip ospelbart. Vågar inte tänka på hur det skulle upplevas nu. Vissa spel har åldrats sällsynt dåligt. Samma sak med FFVII ju.

Fridell19 jun 2017q

Älskar spelet! Trist med bristerna. Man måste verkligen ha flera sparfiler ifall man spara fast sig också. Disc 2 är helt ok men såklart hade den maximala effekten varit att slippa att den var som den är.

Johan Lorentzon23 jun 2017q

Älskar det här spelet och håller det nog högt över de flesta FF-spel. Bara musiken i spelet står i en klass försig och storyn har ett djup som var rätt ovanligt på den tiden.

Dock så blir problemen i spelet som du skriver, spelet tenderar till att bli mer en interaktiv roman där man lotsas fram via text varvat med lite spelmoment. Det påminner lite hur de värsta delarna i MGS-serien berättas där man satt mer tid i codec-samtal än spela själva spelet.

Men underbart spel och bra reflektioner,

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.