Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Robert Larsson

Registrerad: 29 dec 2011 10:17 Senaste besök: I dag 11:27 Online: Ja

Robbanlasse

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

The Last Guardian är ett unikt (och tålamodskrävande) mästerverk

Robert Larsson12 aug 2017 15:56340 visningarKommentera: 4 !



Genom blott två spel har Fumito Ueda etablerat sig som en av dom riktiga stora auteurerna i spelindustrin. Ico och Shadow of the Colossus nämns ofta i sammanhang där spel försöker legitimeras som en erkänd kulturyttring, en konstform som har sin självklara plats i samhället bredvid musik, film och litteratur. Hans särpräglade minimalism som genomsyrar hans verk har studerats, kopierats och diskuterats i snart två decennier.

Kort sagt; Fumito Ueda är en stor inspirationskälla för många av dagens ledande spelutvecklare.

Hans tredje spel, The Last Guardian, utannonserades först till PS3 på E3 2009 men försvann kort därpå från radarn för att inte återuppstå förrän 2016, och då till en helt ny plattform. Ryktena gjorde gällande att spelet hade lagts ner, att det var vaporware och att Fumito Ueda knappt jobbade på spelet längre. Det var en problematisk utveckling och jag kan tänka mig att det måste varit tufft för alla inblandade att läsa skvallret och missnöjet som omgärdades kring det här spelet.

Nu är alla bekymmer och problem ett minne blott och The Last Guardian finns tillgängligt för alla med en PS4. Och efter att ha spelat igenom det kan jag konstatera att det är Fumito Uedas bästa spel hittills.

Det är en resa som är svår att sätta ord på. Det är en resa som letar sig in i mitt allra innersta, som både får mig att skratta av glädje och skrika i frustration. Det är en resa som förmedlar någonting helt annat än vad gemene spel idag ens förmår uttrycka. Det är en resa som ger rysningar i kroppen långt efter att eftertexterna har slutat rulla.

The Last Guardian målar upp med väldigt små medel en bild av ett storslaget äventyr. Det märks direkt att det är ett spel från Fumito Ueda, hans fingeravtryck finns med på varenda bildruta och det andas både Ico och Shadow of the Colossus i fråga om design och utförande. En liten pojke allierar sig med en mytologisk best kallad Trico, en stor fågel med kattliknande drag, och tillsammans ger de sig av för att fly från de mystiska ruiner de befinner sig i.

I grunden är det ett pusselspel och man måste lösa väldigt många kluriga problem för att kunna avancera vidare. Det är också i alla pussel som karaktärsutvecklingen sker och ju längre in i spelet man kommer desto starkare gemenskap känner pojken och Trico för varandra.

Deras växande vänskap är hjärtat i spelet. De håller om varandra, står upp för varandra och slåss för varandra, något som också gör att de kommer närmare varandra hela tiden. Ett fint exempel på detta stärkande band är när man måste dra ut spjuten som borrat sig igenom Tricos päls när han varit i slagsmål mot väktarna som stryker omkring bland ruinerna. Sådana subtila exempel på karaktärsutveckling finns överallt.

The Last Guardian är dock inte utan problem. Det finns ett par irriterande inslag som kastar några mörka fläckar på spelet. Det första är handhållningen i form av små hjälprutor som dyker upp. Att de visas i början för att guida spelare i vilka knappar som ska tryckas på säger jag inget om, men att de fortfarande envisas med att poppa upp mot slutet av spelet är en tråkig aspekt av spelet. Det tar bort en stor del av inlevelsen och atmosfären när hjälprutor ständigt är närvarande och det går dessutom inte att stänga av dom. Finner det också märkligt att det görs så här extremt, när Fumito Ueda i princip alltid använt sig av en minimalistisk design som aldrig förklarar något för sin publik.

Det andra är frustrationen med Trico och hans artificiella intelligens. Det är beundransvärt att Ueda & Co har försökt återskapa honom som ett naturtroget djur med en egen personlighet och drifter, men det blir rätt drygt när man inte lyckas få honom att förstå de enkla kommandon man försöker ge. En del pusselsekvenser kunde dra ut på tiden väldigt mycket, just för att Trico inte kopplade instruktionerna eller för att AI:n inte fungerade som den ska. Så det gäller att ha mycket tålamod när man sätter sig ner med det här.

Det här är dock bara nitpicks i det stora sammanhanget. Som helhet är det inget som förstör eller på något sätt tar ifrån The Last Guardian den magin som det besitter. Men de finns ändå där som en liten nagel i ögat och det går inte att komma ifrån.

Fumito Ueda använder sig återigen av sin oefterhärmliga stil som han gjort sig ett namn på. The Last Guardian är lika säreget och excentriskt som sina föregångare. Det vilar ett speciellt lugn över spelet, det finns inga grandiosa actionsekvenser och tempot är långsamt och avskalat. Det händer helt enkelt inte så mycket. Ändå griper det tag i mig, just för att det är så enkelt i sin natur, för att kontrasterna mot dagens moderna spel är så slående.

Det finns inget annat på marknaden som liknar The Last Guardian. Att det ens överlevde sin tuffa utveckling och inte blev nerlagt är ett tecken på att Fumito Ueda är en kraft att räkna med. Hans röst behövs mer än någonsin, framförallt i en cynisk värld där försäljningssiffrorna formar utbudet.Taggar: The Last Guardian, Fumito Ueda, Gen Design, Sony, Pussel, Trico, katt, fågel, Ico, Shadow of the Colossus

« Till bloggen

Kommentarer

Simon Liljedahl14 aug 2017q

Jag måste verkligen sätta mig ned igen och försöka formulera en text om detta spel. För mig är det ett unikt (och tålamodskrävande) skitspel. Det är det närmsta jag kommit till att gilla djurplågeri.

Mycket bra text, som alltid, men jag är helt oförstående inför vad folk fann för nöje i detta, annat än en del snygga vyer.

Ett fall av där allt det dåliga dränkte det lilla jag fann bra.

SlimKrim14 aug 2017q

Håller (tyvärr) helt med Simon här. Allt det dåliga, framförallt kontrollen på pojken som var bland det värsta jag varit med om i spelväg, överskuggar allt som ju faktiskt är unikt och bra med spelet. Tricos AI ser jag inte som något stort problem. Pojken var sju resor värre. Och kameran. Att ett så trasigt spel kommit fått komma ut, speciellt med tanke på utvecklingstiden, är mycket märkligt. Och då var som sagt en del stunder bland det finaste och bästa jag sett i ett spel på väldigt länge.

biva8114 aug 2017q

Tack för fin text Robert. Jag håller med dig om det mesta!

Jag har alltid tyckt om den lite klumpiga kontrollen, ända sen Ico. Hatar "moderna" kontroller där allt går "auto". Kameran är inte så trasig som många tror. Det handlar en del om att det är trånga utrymmen och man har en jätte med sig. Finns ingen enkel lösning där, men man får ha lite tålamod ibland, ja. Tricos AI hade jag aldrig problem med, för jag såg Trico som ett djur, inte ett fordon man kunde styra hursom.

Kleti19 aug 2017q

Läser (tyvärr) konstant "The Last Guardian är ett unket (och tålamodskrävande) mästerverk"

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.