Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Robert Larsson

Registrerad: 29 dec 2011 10:17 Senaste besök: I går 19:58 Online: Nej

Robbanlasse

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

DET – Bästa filmatiseringen av Stephen King?

Robert Larsson 1 okt 2017 16:35723 visningarKommentera: 3 !



Stephen King är en av världens mest populära författare. Hans böcker har sålts i mångmiljonupplagor och hans namn är vida världskänt, framförallt i skräcksammanhang då han i ett tidigt skede av sin karriär snabbt fick fotfäste som en knivskarp rysarberättare. Filmbranschen har inte varit sena på att göra adaptioner av hans mest omtyckta böcker, något som har lett till att hans namn har sträckt sig utanför litterära kretsar och gjort honom mer folkkär än vad han annars skulle ha varit.

Tyvärr har många filmatiseringar av Stephen King varit under all kritik. Det är bara ett fåtal som är värda att nämnas, resten kan gott och väl förpassas till glömska och aldrig mer nämnas. Bland dom mer lyckade anpassningar som gjorts är Stanley Kubricks väldigt omtalade och högt ansedda version av The Shining, Rob Reiners tolkning på Lida (där Kathy Bates vann en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll), Stand by Me, Jurtjyrkogården och Nyckeln till Frihet (som just nu ligger etta på IMDb Top 250).

Litteratur och film är två medier som är väldigt olika, ändå gifter sig båda i en frekvent takt tack vare deras kärlek för berättelser och narrativa samhörighet. Men där film tar avstamp från det visuella, förlitar sig litteraturen på läsarens egen fantasi och någonstans här krockar dom med varandra. En stor del av detta beror på att film bara kan visa en utgångspunkt gällande det visuella, något som kanske skär sig med det läsaren hade i åtanke. Det gäller också att veta vad som ska kapas och vad som ska läggas till, speciellt när det kommer till Stephen King som kan sväva iväg i väldigt abstrakta och overkliga tankegångar, och det som fungerar i boken fungerar nödvändigtvis inte i filmen.

DET är förmodligen Stephen Kings allra mest ambitiösa roman. Den består av blygsamma 1138 sidor, en längd endast slagen av Pestens Tid på 1153 sidor, och handlar i stora drag om sju individer som tar upp kampen mot ett intergalaktiskt rymdväsen som gillar att skrämma upp barn och sedan äta dom till middag. Den här utomjordingen kan också anta skepnaden av sina offers största rädslor och använda det emot dem, och favoritskepnaden den använder för att lura barnen är en clown. Boken spänner över två tidsåldrar och är en tung, hård och mödosam historia att slutföra.

Det är ett äventyr olikt något annat, inte bara för de bisarra och ibland fullständigt hårresande skräckinslagen, utan för den noggrant utstuderade vänskapen som bildas av de här sju människorna och hur de formar ett band tillsammans som är så starkt att de kan besegra DET, och på köpet övervinna sina största rädslor.

Att föra över den här mastodontromanen till celluloid har inte varit det lättaste. Första försöket gjordes 1990 när DET släpptes lös på TV i form av en tre avsnitt lång miniserie. Resultatet var av en blandad karaktär. Väldigt mycket innehåll fick skrivas om, kortas ner eller rent av utelämnas och det grisiga våldet fick tonas ner på grund av begränsningarna som televisionen drogs med på den här tiden. På det stora hela är det ändå en ganska trogen filmatisering där höjdpunkten är Tim Currys numera legendariska tolkning på Pennywise, den fruktade clownen som terroriserar de stackars barnen på daglig basis.

27 år senare är det nu dags för en proper filmversion av berättelsen som skrivit in King i historieböckerna. DET har gjort succé på biograferna världen runt och är årets stora snackis i filmkretsar. Jag själv tyckte väldigt mycket om den trots att den tar sig stora friheter med källmaterialet, mer så än vad jag faktiskt trodde. I det här avseendet är miniserien mer trogen förlagan, men filmversionen uppdaterar boken på bästa tänkbara sätt samtidigt som den ringar in det som utgör kärnan i DET, vänskapen mellan barnen och deras starka samhörighet med varandra.

Barnskådespelarna har en underbar kemi tillsammans och det märks att de har haft roligt på inspelningen och att detta smittat av sig på det färdiga resultatet. De är filmens starkaste kort och många scener var både rörande och roliga. Jag var inte beredd på att humorn skulle vara så framträdande men det fungerade otroligt bra och avväpnande mycket av filmens mer intensivare scener. Ungarna har en naturlig framförhållning och bra dialog, och det i sin tur gör berättelsen så mycket mer levande och organisk, något som står i bra kontrast till alla övernaturliga element.

Det största frågetecknet för mig, och säkerligen många andra, har varit huruvida Bill Skarsgård skulle fungera som Pennywise. Karaktären är en ”make it or break it” och hela filmen hade kollapsat om Skarsgård hade misslyckats med att göra honom rättvisa. Jag var extremt skeptisk vid utannonseringen men lyckligtvis visade sig alla farhågor vara obefogade.

Bill gör helt enkelt en Heath Ledger. Han tar en ikonisk karaktär som varit förknippad med en enda skådespelare i nära tre decennier och tar det till en helt ny nivå. Subtila detaljer som dreglandet, hans irreguljära beteende och ögonen som pekar åt olika håll gör att det finns någonting därinne som signalerar att detta inte är en mänsklig varelse. Jag önskar att Bill hade fått mer utrymme för sitt skådespel för han stal alla scener han var med i, framförallt i mötet med Georgie och sammandrabbningen med Losers Club på Neibolt Street. Nu vart det ett par scener för mycket där Pennywise var datoranimerad istället och det störde mig lite.

Jag är inget stort fan av jump scares men i DET fungerar de faktiskt väldigt bra. Mycket av det beror på att de går hand i hand med Pennywise som karaktär, han är en sorts ”gubben i lådan” som poppar upp lite varstans men också för att skrämselinslagen är välorkestrerade och knöts ihop med barnens rädslor. Jag skulle inte säga att filmen är speciellt läskig, det är inget som direkt kryper under skinnet, men den har en suverän atmosfär som accentueras av den obehagliga naturen som kommer från förväntningen av att Pennywise ska dyka upp.

På minuskontot tycker jag att Henry Bowers slarvades bort totalt. För att vara en så prominent karaktär i boken kändes han här väldigt slätstruken. Även Patrick Hockstetter var helt meningslös och hans död har ingen som helst emotionell påverkan på Bowers och hans gäng. Han är bara en referens från boken och ingenting annat, långt ifrån den vrickade och störda figuren han är i romanen.

En annan sak jag störde mig på är att man inte integrerade tidsåldern bättre med de olika skepnaderna DET antar. En stor grej i boken är att DET skiftar form till många klassiska filmmonster från 50-talet (boken utspelas till stor del år 1958) som Frankensteins Monster, Skräcken från Svarta Lagunen, Dracula och Varulven från Ung Desperado i hopp om att skrämma sina offer.

Jag förstår att man ville uppdatera det här och göra något nytt och fräscht, men i filmen ser man massor av referenser till klassiska 80-talsrysare som Terror på Elm Street, Gremlins och Beetlejuice och ingen av dom dyker upp på scen. Freddy Krueger, som är lite av definitionen på 80-talets klassiska filmmonster, hade ju varit ett fantastiskt inslag här. I min mening är det tjänstefel och bortkastad potential att inte ha med honom som en av skepnaderna från DET.

DET kan bäst beskrivas som en berg- och dalbana i ett spökhus. Man skriker och skrattar stup i kvarten, och filmen avverkas i ett högt tempo som aldrig riktigt släpper taget om en. Regissören Andy Muschietti har fört över Stephen Kings original på ett väldigt bra och finurligt sätt och det märks hur mycket kärlek som lagts ner på den här filmen. Trots sin ringa budget känns den påkostad, med snygga effekter, ett riktigt läckert foto och superbra skådespelarprestationer.

Om det är den bästa filmatiseringen av Stephen King är svårt att sia om, det kanske går att avgöra när hela filmen är färdig, men den ligger definitivt i toppen. Den har ett stort hjärta, är välgjord som få andra skräckfilmer och tappar aldrig siktet i det den vill vara. Förhoppningsvis är andra halvan precis lika välgjord, men det får vi reda på först 2019.Taggar: det, Stephen King, Skräck, Pennywise, Film, andy muschietti, bill skarsgård

« Till bloggen

Kommentarer

Batsugun 2 okt 2017q

Att barnskådespelarna gör ett fantastiskt jobb håller jag med om.

Och om det inte vore för att en fruktansvärt kass skräckfilm kom i vägen så hade filmen varit fantastisk.

Det filmen gör bra kan jag tänka mig att Cary Fukunaga (True Detective) hann att bidra med innan han hoppade av.

Gubben i lådan-jump scares var femte minut, överanvändandet av cgi och det här med att visa alldeles för mycket istället för att hålla igen och låta fantasin göra jobbet förstörde filmen för mig.

"hela filmen hade kollapsat om Skarsgård hade misslyckats med att göra honom rättvisa."

Bill var väl knappt med i filmen? Pennywise var ju cgi i nästan alla scener.

Batsugun 2 okt 2017q

Bara det att Pennywise i stora delar av filmen ser så där barnsligt ond ut som han gör på bilden ovan är ju så fruktansvärt korkad så det finns inte.

Är inte hela poängen med att manifestera sig som clown att locka till sig barn? Lycka till med den nunan!

Oregondanne 9 okt 2017q

Hade sjukt höga förväntningar när jag satte mig i salongen och som oftast då är fallet lämnade jag den riktigt besviken. Det kändes som att Kings mästerverk fördummats för dagens tonårskids, med målet 100% yta 0% substans.

Håller med om att skådespelarprestationerna var bra, men jag saknar magin som uppstod mellan barnen i både Stand by Me och Stranger Things. Just i Det känns det dessutom som att 50-talet är vitalt för att skildra karaktärerna som barn och hur de skapade sina unika band till varandra. I den här filmatiseringen har skräckscenerna (med på tok för många jump scares) tagit alldeles för stor plats och karaktärsbygget på tok för liten. Det var länge sedan jag läste boken, men nog kände man för karaktärerna alltid. Det hann man aldrig riktigt göra här, trots att filmen är indelad i flera kapitel. Tror dessutom att den hade mått bra av att hoppa mellan tidsåldrarna likt boken i stället för att beta av hela barndomsbiten i den första filmen (men jag gissar att vi får se en hel del scener med dem även i del 2).

Kanske hade jag tyckt annorlunda om jag inte haft några förväntningar, men i min bok får Det sålla sig till skaran dugliga filmatiseringar. Bill Skarsgård var bra dock, så den ger jag dig.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.