Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Robert Larsson

Registrerad: 29 dec 2011 10:17 Senaste besök: I dag 02:56 Online: Nej

Robbanlasse

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Världens mest otillgängliga spel

Robert Larsson15 okt 2017 19:331642 visningarKommentera: 3 !



I dagens moderna spelande är det ingen som längre höjer ett ögonbryn när det kommer till handhållande. Utvecklarna försöker strömlinjeforma sina spel så att alla kan spela, gamla som unga, dumma som smarta, katter som hundar. Textrutor dyker upp som berättar vilka knappar vi ska trycka på, vilket håll vi ska gå åt och vilken sten vi ska lyfta på för att hitta den där hemligheten.

Det är normen för spelande idag. Det ger en känsla av trygghet. En känsla av utveckling och bekräftelse på att du faktiskt avancerar vidare i spelet, att du faktiskt är bra på spelet, istället för att sitta fast i ett hörn och koka över av frustration och ilska.

Det finns valbara svårighetsgrader.

Easy – Super Easy – Adventure Mode – Story Mode – Lägg handkontrollen på bordet och bara titta på skärmen så klarar du spelet- mode.

Det finns en uppfattning idag om att alla spel måste vara för alla. Det måste vara tillgängligt. Alla spelar. Ingen behöver vara utanför. Det finns en upplevelse här för dig, skräddarsydd efter dina behov, efter din förmåga. Det finns krav på försäljningssiffror, på Metacritic-betyg, på förväntningar och maximal utdelning. Det finns kalkyler och fokusgrupper som pekar på de senaste trenderna, på de hetaste genrerna och på den viktigaste och köpstarkaste demografin.

Konsensus: Det finns inga utrymmen att skrämma bort spelare och deras morföräldrar längre, för ALLA SKA OCH KAN SPELA.

Sen finns La Mulana EX. Den totala motsatsen av handhållande. Motståndaren. Bakåtsträvaren. Medborgaren som vägrar anpassa sig till dagens moderna samhälle. Antikrist.

La Mulana EX är ett plattformsbaserat actionäventyr i 2D som pekar finger åt dig redan från start. Versionen som jag har spelat är en remake på det ursprungliga La-Mulana som släpptes till datorer 2005. Utvecklarna Nigoro verkar ha konstruerat spelet kring fyra ledord; Omständligt, otillgängligt, komplicerat och svårt.

La-Mulana EX är ett försök att emulera det gamla goda 80-talet, där benhårda plattformare och obegripliga äventyrsspel dominerade hushållen. Grafiken är sådär charmigt retroinspirerad och upplägget doftar Metroidvania. Huvudpersonen är en sorts Indiana Jones-karikatyr och syftet är att upptäcka dolda skatter och försvunna reliker.

Med sin trogna piska i högsta hugg gäller det att döda monster och lösa pussel på löpande band. Kontrollen är felfri, med tajta plattformsinslag, tät atmosfär och ett medryckande soundtrack. Inledningen ger bra vibbar, och ett löfte om ett storslaget äventyr som breder ut sig vid horisonten.

Men allt är bara en ulv i fårakläder. La Mulana EX tar inga fångar.

Vill du ha en förklaring till hur spelet fungerar ligger ansvaret på dig, och det är upp till din egen slutledningsförmåga och näsa för detaljer som avgör huruvida du tar dig vidare i spelet eller inte. Man måste vara nyfiken och tålamodskrävande, man måste våga testa nya saker och tänka utanför boxen. Det finns obskyra pussel och hemligheter i varje hörn, och desto djupare man gräver desto mer oförklarligare och vagare blir det.

La-Mulana EX är också väldigt svårt. Bossarna, vars slogan är ”Guaranteed to seriously fuck you up”, kräver skickliga fingrar och uthållighet. De är påhittigt designade, stora som hus och väldigt underhållande att möta. De är utan tvekan spelets stora höjdpunkt. Om man nu ens tar sig fram till någon av dom vill säga.

Nivådesignen är enhetlig och funktionell, men samtidigt väldigt invecklad och svårbegriplig. Det är lätt att gå vilse och det är lätt att fastna, ofta helt utan ledtrådar att komma vidare. När man börjar få grepp om en bana, när man löst ett krångligt pussel och äntligen kan färdas framåt, tar det inte mer än några minuter innan man får en spark i ansiktet och skickas tillbaka till ruta ett.

Och så fortsätter det, om och om igen. Nästan ingenting förklaras. Det känns ibland som att det vore lättare att dansa balett sittandes i en rullstol än vad det är att förstå det här jävla spelet. Och det är just den här aspekten som är så fascinerande.

Utvecklarna vet redan från start att deras spel inte kommer vara omtyckt av den stora massan. Det är ett medvetet designval. Många kommer se förbi spelet, avfärda det som svårt, tråkigt och konstigt. De kommer tappa lusten när dom inte kommer någonvart och sen fortsätta till nästa upplevelse, en upplevelse som förhoppningsvis inte trycker ner dom i skorna.

Och det är där jag ställer frågan.

Finns det en gräns för hur otillgängligt ett spel kan vara? Vill man inte som utvecklare att alla spelare ska kunna ta del av det man producerat? Eller är det viktigare att hålla fast vid sin vision och integritet och löpa linan ut, fast då med risk att alienera ett stort antal spelare? Är det bra design när man som spelare tvingas ta till Internet för att förstå hur saker och ting fungerar, för att förstå hur man kommer vidare?

Jag vet inte, jag har inga bra svar på det. Men det jag däremot vet är att jag är glad att spel som La-Mulana EX produceras. Jag blir glad när utvecklare tar risker och försöker gå emot strömmen, som försöker ge en upplevelse som inte strävar efter att stryka mig medhårs vid varje givet tillfälle.

Spel kan inte, och ska inte, vara för alla. Det ska inte gå att klara alla spel. Det måste finnas spel som är svåra, otillgängliga, frustrerande och jobbiga. De ska inte anpassas bara för att vissa människor inte orkar investera den tid det krävs för att slutföra det. Det måste finnas en kontrast, en motpol mot dagens strömlinjeformning.

Och det är där La Mulana EX befinner sig. Det är ett spel som fullständigt skiter i om det blir uppskattat eller inte, om spelarna älskar det eller bara hatar det av hela sitt hjärta. Och för det har det min fulla respekt.

Landskapet för spel har skiftats drastiskt genom åren och bara det faktum att det här spelet ens existerar är en fantastisk bedrift i sig. Indiescenen och digital distribution har gjort det möjligt för små, nischade spel att göra entré i en bransch där bara de största och starkaste överlever. Det bevisar att det finns en marknad för svåra spel som kräver ansträngning från spelarna. Som kräver full koncentration. Som varken nedvärderar eller vattnar ur upplevelsen med onödigt handhållande.

Ibland går det vägen och det blir en hejdundrande succé, och ibland skjuter man snett och glöms bort. Det viktiga är ändå att sådana här spel produceras, för utan dom skulle spelindustrin vara en så mycket tråkigare plats att vistas i.Taggar: La mulana, Nigoro, plattform, Indiana Jones, Svårt

« Till bloggen

Kommentarer

Tobias Söderlund17 okt 2017q

Jag hade så tråkigt att jag ruttnade från insidan och ut när jag spelade La Mulana senast. Var tvungen lägga det åt sidan och hoppades på att jag skulle bli inspirerad igen någon gång eller annan.

Har jagännu ej blivit.

Men, dess kompromisslöshet är fascinerande och som en frisk fläkt.

Det skiter ju, som du säger, fullständigt i vad jag tycker. Det är vad det är. Och för det har det min fulla respekt och lite mer därtill.

Skrotbert18 okt 2017q

Originalgrafiken som var så läcker, vad har de gjort?

Men ja. Hatten av för La Mulana, men det är ändå svårt att inte önska att det var lite mer inbjudande. För rackarns så trevligt det hade varit då. Antun hade nog inte hållit med.

Bitbox18 okt 2017q

Asså, jag tycker generellt att det är bra med tillgänglighet i spel, alla ska ju kunna spela spel. Nu jobbar jag iofs också med att göra spel mer tillgängliga för folk med funktionshinder, och det finns definitivt en hel del jobb kvar att göra där för boy oh boy är vissa spel otillgängliga när det gäller det.

Med det sagt så ska jag försöka förklara hur jag ser på saken utan att det låter fel. Jag tycker det är najs att tillgänglighet är norm, men jag förstår att man kan tycka om när spel är skitsvåra och krångliga om det liksom sätter en atmosfär eller vad det nu kan göra. Och såklart det ska få finnas såna nischade spel, så länge det är poängen med spelet. Men vad jag inte kan göra är att hoppa på bandvagnen om att klaga på att spel är för tillgängliga eller att man har tillgång till att spela spelet på väldigt lätt svårighetsgrad. Om man vill att det ska va svårt så är det ju bara att välja en svår svårighetsgrad.

Jag skulle gärna vilja se att dom flesta spelen har massa tillgänglighetsalternativ, men att om utvecklaren har en vision om spelet som inkluderar hur svårt och utmanande eller krångligt det ska va, så kan dom ju ha en uppsättning options som kanske heter "Developer's intentioned experience" eller nåt. Det är en fin kompromiss tycker jag.

Som sagt, det ska få finnas svåra och krångliga spel, men det ska inte vara normen. Och jag vill inte föda någon jobbig gamernorm om att "games should be hardcore or you should gtfo ur not a gamer wääh" för det exkluderar så jääävla många som ba vill vara med i gemenskapen.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.