Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Robert Larsson

Registrerad: 29 dec 2011 10:17 Senaste besök: I går 16:24 Online: Nej

Robbanlasse

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

PS2 – Dreamcastdödaren som blåste ut lågan för mitt spelintresse

Robert Larsson29 okt 2017 18:10941 visningarKommentera: 12 !



Playstation 2. Vart ska man börja? Uppföljaren till den nästan lika framgångsrika PSX, som förädlade varumärket och tog det till helt nya nivåer, är den mest sålda konsolen i historien. Slår man upp ordet Playstation 2 i ordboken får man fram synonymer som ”framgångsrik”, ”hyllad”, ”uppskattad” och ”Dreamcast, LOL”.

Alla gillar PS2. Om du inte gör det har du spetälska och döda kattungar i frysen. Ken Kutaragi finslipade sin vision om den perfekta underhållningsmaskinen som kunde göra allt, från äkta känslor via Emotion Engine till att avfyra missiler, och släppte ett vidunder till konsol som jämnade konkurrensen med marken. Fråga bara Sega vad dom tycker om PS2. Ledningen där är säkert jätteglada och dansar på bordet varje gång någon nämner dess namn.

Jag har själv inte mycket till övers för Playstation 2. Jag äger alla konsoler som Sony producerat – från nummer 1 till nummer 4, och tvåan är den som får minst kärlek hemma. Varför? Utbudet är det mest varierade någonsin med tusentals spel i alla möjliga olika genrer. Det finns något som borde tilltala alla, från den hårdaste hardcore-liraren som spelar alla sina spel med ögonbindel och utan minneskort, till den blygsamme spelaren som knappt greppat en handkontroll och hellre tittar på en DVD-film än spelar.

PS2 är mångsidig som få andra konsoler, och det var just att den var så framstående på så många olika områden som bidrog till dess popularitet. Så varför sveptes jag aldrig med i hajpen? Varför känner jag ingen nostalgi över den idag? Varför sitter jag här och skriver ett bittert blogginlägg om en konsol som släpptes för 17 år sedan?

Min största beef med PS2 är att den dödade Dreamcast. Sega var på toppen av sin karriär och producerade den mest revolutionerande konsolen i historien. Det var en maskin som andades framtid, som tog arkadspelen in till vardagsrummen, som öppnade upp för onlinespelande, som alstrade enorma mängder underhållning i precis varje spel som släpptes. Sega gick ALL OUT.

Jag var så nöjd med mitt inköp av Dreamcast. Jag tittade inte ens på Playstation 2, brydde mig inte ett skvatt om prestationen och alla lovord, och då var PSX min favoritkonsol från föregående år. Nej, jag var så glad att Sega var tillbaka i rollen som demonproducenter och att de spottade ut klassikers på löpande band. Jag tillhörde Sega-lägret i mina yngre dagar och efter misslyckandet med Saturn var jag naturligtvis överlycklig när det visade sig att Dreamcast levererade med råge.

Soul Calibur, Crazy Taxi, Resident Evil: Code Veronica, Shenmue, Jet Set Radio, Chu Chu Rocket, Phantasy Star Online, Power Stone, Samba de Amigo, Grandia 2, Ikaruga. Mjukvaran var av konstant hög kvalitet och Sega höll ett vansinnigt tempo på releaserna. Framtiden såg ljus ut. DC var eld och lågor och det verkade som att Sega skulle lyckas.

In kliver Playstation 2. Om Dreamcast var eld och lågor så var PS2 ett jävla vulkanutbrott. Inte ens ett ruttet lanseringsfönster och högt pris kunde stoppa den här pansarvagnen att mala ner allt som stod i dess väg. Sony slog en homerun x10. Sega fastnade på fjärde basen och blev bränd. De blev förnedrade både på hemmaplan och i väst och började sakta avveckla Dreamcast. Slaget var förlorat.

Där satt jag med en död konsol och undrade vad som hände. Vreden började sluka mitt inre allt mer. Sony a.k.a Judas, detta satans korrupta företag som gled runt med sin höga svansföring och trodde dom ägde världen kunde fara åt helvete. Men som den spelfantast jag var fick jag krypa till korset och införskaffa en PS2. Det var ju trots allt spel jag var ute efter och eftersom det inte kom några fler till Dreamcast fick jag helt enkelt svälja min stolthet och sponsra Sony.

Men jag fastnade aldrig för PS2. Under hela första året var det snustorrt på spelfronten. Inte förrän Silent Hill 2 dök upp höjde jag mina ögonbryn. Och visst var GTA 3 imponerande när det kom. Och grafiken i Final Fantasy X var ögonorgasm i dess ädlaste form. Men någonting saknades. Den kändes så opersonlig. Så tråkig. Så mainstream. JRPG-genren som jag vurmar mycket för frodades som aldrig förr, men jag kände aldrig någon riktig extas över detta.

Jag tappade sakta spelintresset under den här perioden. Jag var likgiltig inför nya releaser och hittade aldrig något bättre än Silent Hill 2 (som är ett av världens bästa spel enligt mig, så svårt att toppa det). Det stannade där. Med tiden använde jag PS2 mest som filmspelare. Någon gång ibland startade jag upp ett spel men det där brinnande intresset jag hade när Dreamcasten fanns, eller för all del PSX, hade slocknat. Det kunde gå veckor, månader innan jag rörde ett spel.

PS2 är en besvikelse i mina ögon. Den är överskattad och uttryckslös. Det fanns ingen riktig gnista i den, åtminstone inte för mig. Jag kunde verkligen inte förstå hur den kunde dominera så mycket som den gjorde. Jag vet att den är vida populär och Sony ska ha cred för att ha breddat spelintresset och gjort det än mer accepterat än vad det var tidigare. Deras marknadsföring var spot on och skapade ett genomslag som aldrig existerat tidigare.

Mitt spelintresse kickade inte igång förrän Resident Evil 4 släpptes. Jag hade bytt över till Gamecube och trots den korta livslängden skänkte Nintendos lilla kub mer spelglädje än vad Sony någonsin lyckades framkalla med sin PS2.

När jag är sugen på retro slår jag aldrig på PS2. Maskinen existerar knappt i mitt huvud. Den finns bara där under teven som ett bevis på en era där mitt spelintresse höll på att sjunka under isen. Det tog flera år innan det kom tillbaka. Idag är spelintresset på topp igen och både PS3 och PS4 har varit nummer ett för mig under de senaste åren.

Generationen med PS2 innehåller mestadels bara dåliga minnen, från misslyckandet med Dreamcast till ett svalnande spelintresse, och jag är glad att den tiden är förbi sedan länge.

PS2 är död – Länge leve PS2.Taggar: PS2, dreamcast, Sony, Sega, spelintresse

« Till bloggen

Kommentarer

Tobias Söderlund30 okt 2017q

Har aldrig fastnat för PS2.

Ogillade hur konsolen dräpte Dreamcast, trots ett inledningsvis inte speciellt fett spelutbud som grafiktekniskt inte ruckade nämnvärt på Dreamcast.

Störde mig mycket på hur allt skulle vara 50 Hz, när Dreamcast omfamnade 60 Hz.

Även om jag inte var mycket online med Dreamcast kändes konsolen framtid med dess onlinefunktioner, DLC och interaktiva VMUs... där PS2 mest kändes som en fetare PS med DVD-spelare.

Utbudet till PS2 blev FÖR STORT för mig. Det är i sig inte en dålig sak, men många av superklassikerna föll utanför min intressesfär (vet inte hur många påstådda skitbra spel jag spelade aom gjorde mig besviken, men rätt många blev det) och att jaga alternativa upplevelser av kvalite trots bredbandsuppkoppling och ständig tillgång till internet var inte riktigt lika lätt som idag. Det kändes alltid lättare att vända sig primärt till Dreamcast eller Gamecube, och fylla i eventuella hål med hjälp av PS2.

Kemapp 2 nov 2017q

Jag spelade på och ägde samtliga konsoler den generationen, dvs Dreamcast, PS2, Xbox och GameCube. Älskade Dreamcast och har några av mina starkaste spelminnen från Shenmue, Skies of Arcadia och Phantasy Star Online (PSO var mitt liv under ett lång period).

Ändå är det PS2 som ligger mig varmast om hjärtat och är även den konsol jag börjat retrosamla lite smått till. Så mycket kvalitet samlat under en konsol och är ännu ej överträffad imo.

Jag och hoppas och det känns som att PS4 kan bli den sanna tronföljaren. Det ser bra ut så här långt.

Kemapp 2 nov 2017q

Jag håller inte med er helt enkelt 🙂

Minns dock att jag köpte på mig en extra DC så fort nyheten gick ut att de skulle tas ur produktion. Visade sig vara ett klokt beslut för min äldsta packade ihop och den andra tuffar på sist jag kollade.

Fridell 4 nov 2017q

Fint skrivet.

Jag tyckte ganska illa om PS2 inledningsvis men FFX fick mig att skaffa den. Sen flöt det på. Jag har mycket fina stunder relaterat till mina PS2 konsoler jag ägt och äger.

Hans Li Engnell 5 nov 2017q

Jag har ett liknande förhållande till PS2. Gick från Dreamcast till Xbox och köpte även Gamecube, men hoppade helt över PS2. Har alltid tyckt att den känts helt opersonlig och karaktärslös. Trots att jag ju vet att det finns många bra spel till den.

När Dreamcast hade onlinespel hade PS2 ingenting. När Xbox hade en inbyggd hårddisk hade PS2 ingenting. Och när Gamecube hade en ny och häftig handkontroll körde PS2 med DualShock igen. PS2 var aldrig spännande för mig.

Med allt detta sagt inser jag samtidigt att jag förstås missat en hel del guldklimpar. Lyckligtvis släpps vissa av dem nu till PS4.

Cappuccino 6 nov 2017q

50hz var ju enbart ett problem för de som inte köpte en RGB-kabel istället för att köra med standard-scarten. Skillnaden i flyt och grafisk skärpa var som natt och dag för en hundralapp. Shadow Hearts 3 var ju baskemig snyggare än några av releasetitlarna till PS3 och 360.

Tobias Söderlund 6 nov 2017q

50 Hz var ett problem oavsett man körde via RGB eller ej. Även med RGB spelas 50 Hz-spelen i 50 Hz.

Cappuccino 7 nov 2017q

Tobias Söderlund:

50 Hz var ett problem oavsett man körde via RGB eller ej. Även med RGB spelas 50 Hz-spelen i 50 Hz.


Nu när du säger det så får jag erkänna att jag mindes fel. Jag var ju en sån som körde chippat och spelade importspel, som den JRPG-fantast jag på den tiden var, så PAL-restriktionerna gjorde sig sällan påminda.

Fridell 8 nov 2017q

Cappuccino:

Jag var ju en sån som körde chippat och spelade importspel, som den JRPG-fantast jag på den tiden var, så PAL-restriktionerna gjorde sig sällan påminda.


Jag känner igen det där!

Novistador10 nov 2017q

PS2 är även för mig en konsol jag har ett dåligt förhållande till.
Jag var inte mer än 6 år när PS2 kom ut och 8 när GC kom ut (senare än vad jag minns).

Fram tills PS2/XBOX/GC-generationen var det bara Nintendo jag kände till. Tanken av företag, konkurrens, utveckling med mera fanns inte i mitt huvud. Bara nöje. Och det var någonting jag och andra barn samlades kring.

Sen en dag så diskuterades det i klassrummet om TV-spel. Men det var varken Pokemon, Mario eller TLoZ. FPS-spel, filmlicenser och GTA. Vad fan hände? Jag visste några utav vilka spelen var, men det var inte ett snack om Nintendo längre. Och om det blev, så var det inte annat än hånande man fick. Det var dags för alla att bli vuxna. Våld, prostitution, vapen, droger...

Efter något år införskaffade min bror ett PS2 och körde MGS2, som till och med fångade min uppmärksamhet och gav ett bra intryck. Men skivläsaren gick i graven den dagen jag skulle försöka ge konsolen en chans.

Generationen efter det så hade Nintendo återhämtat sig från Gamecube-floppen (personligen den bästa konsolen). Och jag fick för mig att skaffa 360 och PSP. Och samma människor ur samma skola kom man åter i kontakt med och snackade om TV-spel. Nu var jag inte löjlig enbart för att jag körde Nintendo, utan även PSP. Jag behövde helt enkelt hänga med i tiderna och spela på en iPhone istället. Tack och lov att jag inte började med det.

Novistador10 nov 2017q

Och förlåt, blev ett helt blogginlägg av mig. :S

HackSiegfried12 nov 2017q

Dreamcast var den första Sega konsolen jag någonsin sett och spelat. Trodde Sonic bara fanns som tv serie när jag var liten. Fick testa dreamcast första gången 2002 tror jag och trodde den var samma generation som N64a och PS1. Fick en GC 2003 när elgiganten sålde dom för 999kr när deras butik öppnade här i ystad.

Spelade sönder och samman Soul Calibur. Power Stone 2, Crazy Taxi, Marvel vs capcom 2, Cannon Spike spelades massor. Shenmue körde jag också med kom aldrig någonstans så det slutade med att vi spelade Hang och Space harrier i arkadhallen hela tiden. PS2 har jag aldrig hållit nära. Bara Vice City fick mig att köpa den.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.