Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Robert Larsson

Registrerad: 29 dec 2011 10:17 Senaste besök: I går 23:18 Online: Nej

Robbanlasse

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Silent Hill 2 och psykisk ohälsa

Robert Larsson20 nov 2017 14:09615 visningarKommentera: 9 !



Det är ytterst sällan spel kommer med någon form av budskap. Majoriteten av spelutvecklare vill underhålla och roa sin publik, inte få dom att reflektera och grubbla över komplicerade ämnen. Det finns dock ett spel som tar upp det kanske viktigaste växande samhällsproblemet av alla, nämligen psykisk ohälsa.

Silent Hill 2 vandrande en väg få vågar beträda. Konami öppnade locket kring svåra och tabubelagda ämnen och presenterade ett spel med djupt traumatiserade karaktärer, alla med varsin enkel biljett till helvetet. Många av oss kan relatera till de här människorna på ett personligt plan, och tematiken som omgärdar spelet är mer relevant idag än någonsin tidigare.

Psykisk ohälsa är ett brett begrepp som står för många olika tillstånd. Det kan vara alltifrån depression och ångest till ätstörningar och psykoser. Även djup sorg och stress kan vara exempel på psykisk ohälsa. Oroväckande rapporter om ökad frekvens på självmord för barn och ungdomar dyker upp i statistiker varje år. Sjukskrivningarna blir fler och fler och den förebyggande vården har varken resurser eller kapacitet nog att kunna ta sig an detta på ett omfattande och konstruktivt sätt.

Protagonisten i Silent Hill 2, James Sunderland, personifierade depression och ångest, någonting som många av oss lever med dagligen. Han reste till Silent Hill för att ta sitt eget liv, vilket han också gör i ett av de många sluten man kan få i spelet. Utvecklarna försökte belysa ett alarmerande tillstånd, och vävde in det skickligt i spelet genom smarta metaforer och allegorier.

För 14 år sedan tog en vän till mig livet av sig. Nyheten kom som en fullständig chock då jag tidigare betraktat honom som en väldigt glad och utåtriktad person. Men det var inte bara jag som blev tagen på sängen av hans självmord, många i hans närhet blev obehagligt överraskade när de fick reda på att han avslutat sitt liv. Det var första gången som jag på allvar insåg hur pass skickliga människor kan vara på att skådespela, som gör allt för att dölja sina psykiska problem för omgivningen.

På begravningen satt jag och tänkte på Silent Hill 2. Jag tänkte på James Sunderland, på ångesten, depressionen, självplågeriet och hans självmord. Där och då förstod jag hur långt det spelet gick för att berätta någonting för mig, någonting otroligt viktigt som få spel, varken förr eller senare, vågat kasta ett ljus över.

Psykisk ohälsa.

En tid efter min väns självmord märkte jag en sak. Ingen ville prata om det som hade hänt. Vi gick vidare som vanligt, ville glömma allt och bara låtsas som ingenting. Självmord är tabu. Uppfattningen om att det är en skamsen och feg handling perforerar fortfarande vårt synsätt kring denna tragiska gärning, och gör oss ovilliga att diskutera det.

Det råder fortfarande tabu kring psykisk ohälsa. Bristande kunskaper leder till stigmatisering och få av oss vågar vara öppna om vårt mentala välbefinnande. Det här gör att vi sluter oss alltmer, oförmögna att bryta oss loss från den ångestfyllda våndan som har sönder våra hjärnor.

För snart fem år sedan bröt jag ryggen i en hemsk olycka på jobbet. Jag var sjukskriven och nästan helt ur spel i sju månader, och under den här tiden brottades jag med många negativa känslor kring mitt tillstånd. Det var en otroligt frustrerande händelse och jag låg sömnlös många nätter där jag undrade: Varför just jag? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Jag kastades in i en situation jag inte var beredd på och mitt psyke tog väldigt mycket stryk på grund av det. Jag kände hela tiden att jag var på väg att tappa greppet, men jag vägrade visade det. Jag ville inte visa mig svag, aldrig visa att det går utför. Istället begravde jag alla mörka känslor längst in i det djupaste hålet av mitt inre. Jag ägnade mig sedan åt intensiv rehabilitering i flera år. Jag började träna. Motionera. Sluta röka.

Fysiskt sett var jag på toppen.

Psykiskt var jag på botten.

Jag ville inte ta itu med det. Jag orkade inte. Jag nonchalerade och trivialiserade det. Jag levde på som vanligt, jobbade heltid och träffade vänner. För att koppla bort från den jobbiga vardagen och alla negativa tankar som envisades med att bubbla upp till ytan tog jag hjälp av spelen. Det var en tillflyktsort jag kunde resa till när påfrestningarna från livet slukade mig alltmer. Spel är en kontrast mot den verkliga världen och för det är jag tacksam. Spel är dagdrömmeri i digital form, den ädlaste sortens eskapism.

Det pratas ofta om spel som underhållning. Det ska vara kul att spela, bekymmerslöst och friktionsfritt, långt bort från den trista verkligheten vi alla måste leva i. Det ska vara avkopplande helt enkelt. Silent Hill 2 är undantaget som bekräftar regeln. Återigen sökte mina tankar sig till det här spelet. Jag identifierade mig med James, Angela och Eddie som alla kämpade mot tunga psykologiska svårigheter, och som alla dukade under för de trauman de hade upplevt.

Jag kollapsade tillslut. Verkligheten hann ikapp mig. Alla tankar och känslor som dykt upp sen olyckan med ryggen och som jag hade struntat i att bearbeta och prata om letade sig ut ur det djupaste hålet av mitt inre. En panikångestattack bröt ut i full skala och det är, utan tvekan, det absolut mest intensiva och skräckinjagande jag varit med om. Min kropp och min hjärna stängde ner verksamheten totalt. Jag förlorade kontrollen över mig själv. Hjärtklappningar, skakningar, hyperventilering och dödsångest, allt inslaget i ett och samma paket. Det kändes som en gigantisk, elektrisk urladdning där enorma mängder energi bara sprutade ut ur kroppen på mig.

Efteråt när dammet hade lagt sig lade jag korten på bordet för mina föräldrar och erkände att jag utvecklat självmordstankar, att jag ofta funderade på att köra in min bil i ett träd för att få det att se ut som en olycka. Jag fick prata med psykologer och berättade där om händelsen med ryggen, att jag negligerat mycket av mitt psykiska välmående och att jag stoppat huvudet i sanden i förhoppningen om att allt skulle försvinna.

Mitt tillstånd beskrevs som PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Jag fick lära mig att svåra och allvarliga trauman i livet kan utlösa ångestattacker och depression flera år efter att det inträffat. Det var också här jag märkte hur skönt det var att prata av sig om allting. All jävla skit som legat och grott i flera år bara rann ur mig och åstadkom en form av katharsis.

Jag lärde mig begrepp som mindfulness, att leva i nuet och ta kontroll över mina känslor och tankar. Jag lärde mig att prata om mitt trasiga psyke och vara öppen med det mot människor i min närhet. Jag lärde mig också på ett personligt plan vilket tabu det är med psykisk ohälsa. Jag lärde mig om okunskapen och oviljan att lyfta fram problemet, hur lätt det är att gömma sig bakom en fasad av falsk konstruerad lycka och glädje. Jag lärde mig om stigmat som män måste dras med kring det här ämnet, hur vi ska vara tuffa och bara bita ihop när det blåser upp till storm.

Silent Hill 2 närmar sig allt det här obekväma utan att ta några genvägar. Istället för att sopa tabubelagda ämnen under mattan ville Konami ge oss en inblick i hur verkligheten kan se ut för många människor. Det är ett verk som går bortom det som spel generellt försöker säga, som tänker utanför ramarna och som tar pulsen på ett betydelsefullt och viktigt ämne.

När Silent Hill 2 lanserades fick en av producenterna bakom spelet frågan om det innehöll några lyckliga slut. Han gav ett kort och koncist svar.

”Nej, det gör det inte. Inte i det här spelet.”

Och så ser det tyvärr ut för många av oss. Det finns inga lyckliga slut. Vi går runt här på jorden som vilsna spöken med destruktiva tankar som tillslut äter upp oss inifrån. En del av oss tar sig ur det, men lika många fastnar och förgör sig själva. Jag fick hjälp med att prata om min situation, både från professionella och med människor i min närhet, och lyckades då vända allt det negativa till någonting positivt. Det har gjort att jag har kommit ut ur det här starkare än någonsin. Jag känner mig som en helt ny människa idag.

Min vän däremot led i det tysta och verkade inte se någon annan utväg på sina problem än att ta sitt eget liv. Han levde hela sin korta existens med ångest, inkapslad i ett hårt och tomt skal, utan någon att vända sig till. Jag är övertygad om att sådana incidenter hade kunnat desarmeras om vi bara vågade prata med varandra och vara öppna om vår psykiska ohälsa. Ibland är någon att prata med allt som behövs.

Konami designade ett helt spel kring psykisk ohälsa. De vågade bryta normen för spel som underhållning och leverera någonting som kan hjälpa människor att identifiera sig med sina problem. Som de kan relatera till och känna samhörighet med, som gör att de kan överleva den hårda och kalla verkligheten.

På samma sätt måste vi stå upp och våga prata om psykisk ohälsa. Vi måste bryta tabut genom att öppna upp oss själva. Det borde vara lika lätt att prata om ångest som en tumör i bröstet. I takt med ökad öppenhet kommer också synen på psykiska sjukdomar att bli mer förstående och tolerant, och det i sin tur kommer att bli redskapet för att rädda människors liv.Taggar: Ångest, depression, självmord, silent hill 2, våga prata om psykisk ohälsa

« Till bloggen

Kommentarer

SlimKrim21 nov 2017q

Väldigt bra skrivet, Robert, om ett ämne som fortfarande väldigt få vågar röra vid. Silent Hill 2 är väl nästan unikt i det avseendet. Och se hur bra det blev. Jag önskar verkligen att fler spelutvecklare vågade behandla riktigt svåra ämnen som i detta fallet, utan att tramsa till det och skriva folk på näsan med det.

Isabell Rydén21 nov 2017q

Jag tycker Lewis Finch del i What Remains of Edith Finch tar upp psykisk ohälsa på ett bra sätt. Väldigt mörkt såklart. Även spelet Please Knock on My Door handlar om samma ämne.

Det var en väldigt berörande text!

pixel421 nov 2017q

Ypperlig text, Robert. Så som det brukar vara när du skriver. Tack, för att du delade med dig!

Fridell21 nov 2017q

Enormt bra. Känner igen mig i mycket av det du skriver och har också lidit av panikattacker, ångest etc. Skönt att höra att det dessutom gick bra för dig.

Och ja, Silent Hill 2 är ett av de bästa spelen som skapats.

Tobias Söderlund21 nov 2017q

Bästa jag läst här detta år. Något av det viktigaste, även, tillsammans med andra saker som lyfta upp av andra.

Att vara öppen med min psykiska ohälsa är en av de saker som hjälpt mig ha en någorlunda sund kontakt med verkligheten utanför min inre verklighet. När jag lärde mig kommunicera kring det hela utan att lägga över ansvar på andra blev det än mer hjälpsamt, men
det krävs dock att man befinner sig i ett mentalt tillstånd där man är kapabel att göra det... vilket man oftast inte är när man mår som sämst.

En av de absolut starkaste upplevelser jag hagt på denna front i samband med spel är den jag fick när jag spelade Another Code: R. Tyvärr var det dock ej spelets magnifika berättande och karaktärsporträtterande som triggade det hela... utan saker som trots dess naiva framställning råkade klaffa med mina funderingar kring livet justdå.

Spel kan absolut vara hjälpsamma i liknande sammanhang.

Karl Hungus21 nov 2017q

Bra text! Och herregud vilket bra, fruktansvärt, ont spel Silent Hill2 är. En av mina starkaste spelupplevelser någonsin.

Sceptitank22 nov 2017q

Håller med. Det var en träffande text för mig också. Ska inte gå in på det alltför mycket, men jag har också blivit duktig (förbannat jävla inbiten faktiskt) på att negligera och som du så fint skrev, trivialisera mitt välmående. Det blir väldigt energislukande i längden. Så tack för att du påminner en om att stanna upp och kolla till sig själv.

Woosley23 nov 2017q

Jag lever själv med en "skådespelare". Och trots att hon numera är öppen med måendet, har klivit ur "psykisk ohälsa-garderoben" och att vi har försökt sprida medvetenheten om det så mycket vi kunnat till omgivningen så är det otroligt hur ofta vi ändå slås av insikten om hur liten förståelsen ändå är. Även hos de närmaste och käraste som ändå har blivit mest insatta i det hela. Ibland känns det som att de inte vill lära sig och förstå fullt ut vad det handlar om. Jag tror att det förmodligen är det där gamla ingrodda tabut som lever kvar hos folk som en gäckande gammal skugga.

Woosley23 nov 2017q

Jag måste komplettera till ovanstående att vi inte kallar det för "skådespelande", för oss är det "masken". Att sätta på sig masken inför folk.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.