Kristen is longing for what we in Sweden call a "dubbelmacka"

Plats 5993: On the Road
2012, USA, 124 min, 6.4@IMDB

Jag borde egentligen tycka om den här filmen. Sam Riley var fantastisk i Control och förlagan har en egen piedestal i mitt hem. Men nu gör jag ju inte det.

...

Jag älskade att åka bil när jag var liten. Ju längre resor desto bättre tyckte jag. Timmarna flög förbi, sittandes bredvid min far medan familjens Volvo puttrade igenom Sverige. Jag satt med en bilkarta i högsta hugg och ropade ivrigt ut vilken stad vi härnäst skulle passera, oftast tiotals mil i förväg.

"Nu är vi snart i Örebroooooo! 12 mil kvaaar!"

Resten av familjen delade inte min entusiasm. För mig var bilåkandet alltid semesterns högpunkt. Att träffa släktingarna, bada, äta glass & fånga maneter var bara sekundärt. Allt som låg mellan platsen man började på och platsen man skulle till var by default mycket intressantare. Det var outforskat. När man tittade ut genom bilfönstret undrade man alltid vad som fanns bakom kullen eller hörnet.

Lite som i spelens värld. Jag brukade alltid spendera hejdlöst många timmar åt att försöka ta mig ur varje nivås inskränkta område. I Super Mario Sunshine, i Tony Hawk, i Halo.

Av någon konstig anledning så var McDonalds i Skara alltid mycket bättre än McDonalds hemma i Sundsvall också.

I takt med att jag blev äldre blev också antalet bilresor färre. Släktingar dog, ozonlagret blev farligt tunt (enligt min mor) & somrarna spenderades istället med att svettas på ett sommarjobb för att få ihop lite pengar. Tillslut blev jag också ersatt av en GPS. Jag kände att min tid i framsätet var till ända och förpassade mig till baksätet.

...

Och filmen då?

Kristen Stewarts Marylou har i filmatisering förvandlats till en nympho som tillber kuken som Kanye West tillber Kanye West. Filmen är i stora drag Kungarna av Tylösand på hjul, för ett halvt sekel sedan.

+ Det är ju roligt att åka bil.

- Att man tror att man ska lyckas göra en värdig film av det hela. Eller tror man egentligen det?

Rekommenderas till: Jockiboi

Betyg: D-Taggar: bästa filmer, 6000, on the road, i lift

6 bast och redan bättre än Taco

Plats 5994: Fimpen
1974, Sverige, 89 min, 5.3@IMDB

Fimpen är en film om en värld som inte längre existerar. Om ett Sverige som i skottlinjen mellan USA och Sovjet finner tröst hos en 6-åring till bollkonstnär under Kalla kriget.

Vi får i filmen följa Johan, eller "Fimpen" som han kallas, på en fantastisk resa. Från en alldaglig vardag som ett barn bland alla andra i ett grådaskigt Sverige, till internationell världsstjärna och underbarn. Under resans gång skymtar inte bara en rad kända svenska idrottspersonligheter förbi, utan också giganter som Ernst-Hugo och Monica Zetterlund.

Allt är dock inte bara frid och fröjd. Widerberg vinklar snyggt sitt förstoringsglas mot den svenska undervisningsformen. När Fimpen upptäcker vikten av en utbildning och de negativa effekter som ett liv som professionell fotbollsspelare har på skolgången misslyckas skolan & lärare helt att uppmuntra och stötta Fimpen. Han tvingas till slut att välja mellan att lära sig läsa och skriva & att spela fotboll, allt på grund av det stela svenska skolsystemet. Fantastisk samhällskritik av den gode Widerberg.

Mot slutet av filmen vänder det sig sedan i magen. Fimpen bestämmer sig för att spela en sista match med landslaget innan skorna temporärt förpassas till hyllan. Mot Sovjetunionen. Här märks det vilken sida Widerberg ställer sig på i maktkampen mellan Öst och Väst, och med en 6-åring som omslagspojke för kapitalism och kromade bildelar. I Moskva slår Fimpens gäng Sovjet, och Brezjnev tar sig mot hjärtat. Där får filmen också ett icke-neutralt och olustigt skimmer över sig.

+ Ernst-Hugo är med. Vila i fred.

- När man vaknar imorgon är Hamrén fortfarande tränare för landslaget. Bättre var det på Åbys tid.

Rekommenderas till: Landslaget

Betyg: D-Taggar: bästa filmer 6000, filmer, lista, 420 blaze it bo widerberg

"..och sen fick vi dom idioterna att gå med på att göra en uppföljare! Haha!"

Plats 5995: Charlie's Angels: Full Throttle
2003, USA, 106 min, 4.7@IMDB

Fan. Då var det dags igen. För änglarna alltså, men först en anekdot.

När mina föräldrar skaffade parabol och tv-tittandet inte längre var begränsat till grundutbudet (under 90-talets första hälft) öppnades en ny värld för mig. No more helgmålsringning och Harald Treutiger,

Fox Kids, Nickelodeon, Cartoon Network. Amerikansk barnteve rakt in i hjärnan.

På veckomornarna innan skolan gick jag upp extra tidigt för att hinna kolla på tecknat. Efter skolan sprang jag hem för att sedan sitta som klistrad fram till klockan sex.

Tom och Jerry. Scooby Doo. Cow and Chicken. Katthund. All That. Ed, Edd & Eddy. Courage the Cowardly Dog. Dexters laboratorium. Rugrats. Top Cat. Familjen Flinta. SWAT Cats. Kenan & Kel. Power Rangers.

För klockan sex slutade kanalerna sända. Fox Kids och Nick blev brus och på Cartoon Networks kanalplats började TCM sända svartvita filmer som inte ens morfar kände igen. Så gamla filmer.

Så vad gjorde man då?

Man tittade på TV3 såklart. Vid den här tiden hade kanalen ett fantastiskt passande programblock riktade mot 6-åringar.

Baywatch och Charlies Änglar-serien.

Jag förstod inte riktigt grejen med Pam Anderson i Baywatch, Dålig skådis tyckte jag. Det tog något år innan jag upptäckte tjusningen med den serien. Innan dess var det introlåten och vattenscooters som stod för hela behållningen.

Charlies Änglar å andra sidan. Den tyckte jag om direkt. Lite agentaction. Lite pangpang. Skoj och stoj.

Charlies Änglar 2 då. Det är ju bara skräp. Under skalet hittar man ingenting av värde, för det finns ingenting. Endast för de som är besatta av Lucy Liu/Cameron Diaz/whatsername.

+ Jag är 21 nu och kan uppskatta mindre klockrena rollprestationer till förmån för looks.
- Originalserien vänder sig i syndicationgraven.

Rekommenderas till: Dig som har tatuerat Cameron Diaz på bröstet och inte längre får befinna dig närmare än 100m från henne.

Betyg: E+Taggar: bästa filmer 6000

"Eat vegetables they said. It's good for you they said"

Plats 5996: Attack of the Killer Tomatoes!
1978, USA, 83 min, 4.4@IMDB

En del filmer orkar man helt enkelt inte lägga ner mer tid på än ansträngningen det tog att pina sig igenom den. På samma sätt som det går åt två kilo tomater till ett kilo ketchup så omvandlar man sitt sköra sinne till ett brutet sådant genom att titta på AotKT!.

Det finns säkert folk som finner glädje i den här filmen. Glädje i låga produktionskostnader, dåliga skådespelarinsatser och att barnen till de inblandade säkerligen tvingades göra tomater i papier-maché på bildlektionerna medan klasskamraterna gjorde dinosaurier och robotar.

- Snälla pappa! Kan inte jag få göra en dinosaurie på bilden istället?
- Nej, du måste göra en tomat. Minst 1½ meter i diameter, helst större. Chop chop, iväg nu.

+ Ketchup är ju faktiskt gott.
- Det finns fyra stycken filmer i serien.

Rekommenderas till: Er som är sjukt stenade.

Betyg: E

'Man, I must have been trippin' balls when I wrote this shit. This shit cray.'

Plats 5997: Renaldo and Clara (1978, USA, 292 min, 6.4@IMDB)

Ibland får människor hybris och försöker sig på saker som dom nog i backspegeln skulle låtit bli. Bob Dylans film Renaldo and Clara är nog en sådan film.

Det är [ospecificerat årtal i mitten av 70-talet] och Bob Dylan ser ännu en gång på filmen Les Enfants du Paradis. Han verkar tycka om filmen. Väldigt mycket. Så mycket att han på sin nästföljande turné bestämmer sig för att spela in en egen film.

Filmen är väl, milt sagt, lätt inspirerad av Les Enfants. Problemet ligger i att Bob Dylan, liksom de flesta andra skådespelare, aldrig sysslat med film förut, utan är musiker. Skapandeprocessen är som sådan att Dylan plitar ned lite repliker och scener på papper mellan stoppen på turnén, plockar sedan fram en kamera och filmar helt sonika detta. Han samlar ihop högar med material, dels vanliga spelscener samt rent konsertmaterial. Det tar nästan tre år att klippa ned allt till en någorlunda sammanhängande film. 1978 har Renaldo and Clara premiär på bio efter att Dylan klippt ned allt till en nästan fyra timmar lång bioversion.

Filmen är ingen jättesuccé och efter några veckor slutar de flesta biografer visa filmen. I Europa visas filmen i alla fall en gång på tv, för någon person lyckas spela in den. Denna inspelning kopieras och cirkulerar sedan runt bland samlare.

Vi spolar fram till 2009. Renaldo and Clara är fortfarande, 30 år senare, inte officiellt utgiven. Inspelningen cirkulerar fortfarande runt och här lyckas jag äntligen få tag på ett exemplar.

Efter närmare 16 månaders sökande har jag äntligen fått tag på filmen. Ren eufori. Via andra Dylanologer har jag (med en liten summa pengar) lyckats få händerna på en smutsig dvd-skiva som dimper ned i brevlådan, postad från andra sidan Atlanten.

Några timmar senare vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Att filmen är fruktansvärd är ingen överraskning. Har man hängt på Dylan-forum som jag gjort har man hört talas om Renaldo and Clara. Då har man också hört att filmen är dålig.

Renaldo and Clara är dock inte bara dålig. Den är konstigt dålig. Allt från kameraarbetet till skådespelarinsatser till handling. Det är hybris.

Av filmens alla spelscener är det en som stannar kvar. Bob Dylan och Joan Baez är ute och går i ett vinterlandskap och håller om varandra. Dom kommer upp till en lada och träffar på några människor med en häst. Dylan bestämmer sig då för att byta Baez mot hästen och rider sedan bort mot horisonten.

En del av mig älskar dock filmen, och det på grund av konsertmaterialet. Bland all skit har vi faktiskt en artist som är en naturkraft på scenen. En shaman. Titta bara.




A master of his craft.

+ Dylans hatt.
- När Dylan byter bort Baez mot en häst. Det hade jag aldrig gjort.

Betyg: ETaggar: bästa filmer, 5997, 6000, världshistoriens, bästa filmer 6000