Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

'Man, I must have been trippin' balls when I wrote this shit. This shit cray.'

Plats 5997: Renaldo and Clara (1978, USA, 292 min, 6.4@IMDB)

Ibland får människor hybris och försöker sig på saker som dom nog i backspegeln skulle låtit bli. Bob Dylans film Renaldo and Clara är nog en sådan film.

Det är [ospecificerat årtal i mitten av 70-talet] och Bob Dylan ser ännu en gång på filmen Les Enfants du Paradis. Han verkar tycka om filmen. Väldigt mycket. Så mycket att han på sin nästföljande turné bestämmer sig för att spela in en egen film.

Filmen är väl, milt sagt, lätt inspirerad av Les Enfants. Problemet ligger i att Bob Dylan, liksom de flesta andra skådespelare, aldrig sysslat med film förut, utan är musiker. Skapandeprocessen är som sådan att Dylan plitar ned lite repliker och scener på papper mellan stoppen på turnén, plockar sedan fram en kamera och filmar helt sonika detta. Han samlar ihop högar med material, dels vanliga spelscener samt rent konsertmaterial. Det tar nästan tre år att klippa ned allt till en någorlunda sammanhängande film. 1978 har Renaldo and Clara premiär på bio efter att Dylan klippt ned allt till en nästan fyra timmar lång bioversion.

Filmen är ingen jättesuccé och efter några veckor slutar de flesta biografer visa filmen. I Europa visas filmen i alla fall en gång på tv, för någon person lyckas spela in den. Denna inspelning kopieras och cirkulerar sedan runt bland samlare.

Vi spolar fram till 2009. Renaldo and Clara är fortfarande, 30 år senare, inte officiellt utgiven. Inspelningen cirkulerar fortfarande runt och här lyckas jag äntligen få tag på ett exemplar.

Efter närmare 16 månaders sökande har jag äntligen fått tag på filmen. Ren eufori. Via andra Dylanologer har jag (med en liten summa pengar) lyckats få händerna på en smutsig dvd-skiva som dimper ned i brevlådan, postad från andra sidan Atlanten.

Några timmar senare vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Att filmen är fruktansvärd är ingen överraskning. Har man hängt på Dylan-forum som jag gjort har man hört talas om Renaldo and Clara. Då har man också hört att filmen är dålig.

Renaldo and Clara är dock inte bara dålig. Den är konstigt dålig. Allt från kameraarbetet till skådespelarinsatser till handling. Det är hybris.

Av filmens alla spelscener är det en som stannar kvar. Bob Dylan och Joan Baez är ute och går i ett vinterlandskap och håller om varandra. Dom kommer upp till en lada och träffar på några människor med en häst. Dylan bestämmer sig då för att byta Baez mot hästen och rider sedan bort mot horisonten.

En del av mig älskar dock filmen, och det på grund av konsertmaterialet. Bland all skit har vi faktiskt en artist som är en naturkraft på scenen. En shaman. Titta bara.




A master of his craft.

+ Dylans hatt.
- När Dylan byter bort Baez mot en häst. Det hade jag aldrig gjort.

Betyg: ETaggar: bästa filmer, 5997, 6000, världshistoriens, bästa filmer 6000