Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Alejandro Soler

31 Registrerad: 14 sep 2012 13:07 Senaste besök: 6 okt 2017 07:14 Online: Nej

Uppsala Carbonara86

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Killing our darling: eller om Nintendo och våra helt orimliga förväntningar

Alejandro Soler14 apr 2014 08:002460 visningarKommentera: 13 !

Vad gör man när självbilden man har över ett spelföretag är en helt annan mot verkligheten? Verklighetsuppfattning: vår subjektiva bild över vad som är verkligt, en process som påverkar oss dagligen genom de intryck våra sinnen tar emot. Just nu är det en sak som vi alla är helt övertygade om: Nintendo är åt helvete, och Satoru Iwata är problemet personifierat.

Idag älskar alla att prata om Nintendo. Det går nämligen dåligt för Nintendo, riktigt dåligt till och med. Röda siffror i bokslutet två år i rad. Det är lätt att rikta kritiken mot Satoru Iwata: han är ju en perfekt syndabock. Men det är lugnt, han ska försvara sig inför aktieägarna i juni. Det självutnämnde oraklet Michael Pachter har redan fastslagit sin dom. Iwata är inkompetent, och han bör avgå så snabbt som möjligt.
-Börja med mobilspel vettja, konstaterar han.

Att Nintendo befinner sig i på halare is än på länge är redan känt. Mediedrevet kring Nintendo går i unisont. Ett företag som inte längre vet vad de håller på med, som en gång i tiden var störst och idag försöker hitta en ny marknad. En marknad där de inte vet om de ska satsa på fans eller lattemammor. Nintendo snackar om ”blue ocean strategy”, mediedrevet drar snarare paralleller till Miley Cyrus och avdankade barnstjärnor med oklar självbild. När Reggie dök upp på E3-scenen 2012, hade det lika gärna kunnat vara spelvärldens svar på obekväm twerking i livesändning. Återigen: mediedrevet älskar Nintendo.

Men jo, jag kommer ihåg när Nintendo var störst. Min första konsol var ju ett NES, och som för miljoner andra, började min spelresa med en Super Mario Bros/DuckHunt-kassett. Jag minns att Nintendo, för mitt 5-åriga jag, framstod som en underhållningsmessias. De erbjöd något som jag aldrig hade upplevt förut, och genom själva spelandet fattade man också tycke för varumärket Nintendo. Det handlar om varumärkesassociation. Red Bull kör stenhårt på det. ”Det är inte en energydryck, det är en livsstil.” På samma sätt skapades vår självbild av Nintendo som livsstil: the gamer lifestyle. Skrattretande idag, jag vet. Men så var det i början av 90-talet.

Men associationsprocesser förskönar alltid sanningar. Det är alltid sexigare att prata om Nintendo: hjältarna som gav nytt liv tillbaka till spelmediet i början av 1980-talet med sin Famicom. Det är dock ingen som vill prata om att Nintendo, inte ens då, var ett företag som sällan satsade på spektakulär hårdvara. Alla har vi läst om när Hiroshi Yamauchi bad hårdvaruteamet på Nintendo, utveckla Famicom med de billigaste komponenterna man kunde hitta. Detta för att konkurrera med SEGA som sålde mer avancerade och dyrare maskiner. Strategin, ”sälja billiga konsoler till barnfamiljer”, var således inte något som Satoru Iwata kommit fram till i år: det var hett redan 1983. Famicom var en ”familiy computer” inte en ”hardcore gamer computer”. Ska vi kritisera Nintendo är detta viktigt att komma ihåg.

Nintendo har alltid varit avvaktande. De lanserade konsoler långt efter sina konkurrenter och med hårdvara som redan beprövats på annat håll. Även när det gäller Super Nintendo, en konsol med ett fantastiskt spelutbud, kunde kan inte komma från att konsolen ibland refererades som ”den tomma lådan”. Utvecklare skojade elakt om att ”magin” låg i alla specialdesignade chip som fanns i kassetterna, inte i konsolen. Super-FX, CX4 och SPC700 var alla tekniska underverk: men det var inte Nintendo som utvecklade den hårdvaran. Faktum är att, slår man ut hela repertoaren av Nintendos spelkonsoler, inser man ganska snabbt att Nintendo i väldigt få anseenden har varit framträdande i hårdvaruutvecklingen. Deras esse har snarare varit i dator- & människa interaktion: utvecklingen av spelkontroller. Och självklart det viktigaste av allt: de har alltid gjort fantastiska spel till sina egna konsoler. Dedikerad mjukvara.

Därför känns det märkligt när man läser runt på forum och kommentarfält. När upprörda gamers klagar på att Nintendo, inte satsar på starkare hårdvara, att de bara sätter barnfamiljen i fokus, och att de borde sluta med kontroll-gimmicks, kan jag inte låta bli att undra om de själva har förstått att de önskar något som Nintendo aldrig har stått för. Varken nu eller då.

Det är däremot lätt att känna sympati för de svikna Nintendo-fansen. Har du i tre decennier stöttat Nintendo med dina pengar, så är det inte så kul att acceptera att det inte är dig Nintendo vill nå ut till. Något som blev speciellt uppenbart med Nintendo Wii. Det handlar inte om att de skiter medvetet i sina fans. Det handlar om att gamern aldrig var den huvudsakliga målgruppen. Den stora skillnaden nu från 1983, är snarare att Nintendo satsar på en konsumentgrupp av både familjer, men nu även ett par miljoner 25-35 åriga fans som har helt orimliga krav. Krav som är associerade med deras egna, subjektiva självbild av hur Nintendo borde vara, och förväntar sig något mycket större än vad de faktiskt får. Men Satoru Iwatas företagsvision, den står helt i linje med vad Nintendo alltid har eftersträvat: vinst med billig hårdvara och fantastiska exklusiva spelupplevelser. Han är inte inkompetent, han är lojal till en företagsvision: från 1983.

Om något, så gör Nintendo idag, exakt samma sak som de alltid har gjort: satsar på exklusiva spelupplevelser på billig hårdvara. Även fast kritiken på förnyelse är helt korrekt befogad i dagens dynamiska spelindustri, måste vi samtidigt förstå att halva problemet ligger i att vår egna subjektiva självbild av ett Nintendo som inte stämmer överens med verkligheten. Vi önskar att Nintendo utvecklar sig på sätt de aldrig har gjort tidigare. Vissa brukar argumentera för att Nintendo-fans alltid köper "allt som det står Nintendo på". Det tror jag ärligt talat inte på. Fansen verkar redan ha sagt ”stopp” med sina plånböcker i samband med Nintendo Wii. Konsolen som fick droppen på bägaren att rinna över, även för de mest tålmodigaste. Men Nintendo var dock överlyckliga, deras företagsvision hade verkligen realiserats, alltså fungerade den.

Men nu står man där: quality of life. Fansen köper det inte, och det gör inte lattemammorna heller: de är upptagna med att spela Candy Crush. Och Nintendo-fansen? De väntar på att Nintendo ska göra som de vill. De väntar på sin messias. Synd bara att Nintendo har följt Yamauchis företagsvision slaviskt i 31 år. Det ser det ut som att fansen kommer få vänta lite till.

-Thank you for your patience, säger Iwata i sina Nintendo Direct framträdanden. Frågan är bara vem det är som har något tålamod kvar.Taggar: Nintendo, Satoru Iwata, Famicom, Självbild

« Till bloggen

Kommentarer

Libeck14 apr 2014q

Otroligt bra skrivet!
+1 på den.

Woosley14 apr 2014q

Fast att fansen är besvikna att Nintendo inte satsar på en muskelmaskin tycker jag inte alls är så märkligt, eftersom det inte stämmer att de aldrig gjort det. Visst, Super Nintendot kan man ju diskutera hur kraftfull den egentligen var jämfört med konkurrensen, men det går inte att komma ifrån att konsumenterna, kidsen, krigade sinsemellan om vem som hade den kralligaste maskinen: Nintendoanhängarna eller SEGA-spelarna. All marknadsföring på den tiden och alla tidningsartiklar formligen sprutade tekniska buzzwords över oss för att övertyga oss om att den ena eller den andra maskinen var den tekniskt mest kompetenta.

Sedan kom Nintendo 64, Nintendo hårdsatsade på en maskin helt fokuserad på att hantera 3D-grafik och vi konsumenter fick veta att den fullkomligen KROSSADE Playstation och Saturn. Nu var detta visserligen inte helt sant men med artiklar om Nintendos spel som utropade att "det här är ÄKTA 3D" och dylikt fick oss att fnysa åt maskinerna som "bara" var 32-bit. Nintendo hade minsann en 64-bitare!

Därefter kom Gamecube och Nintendo serverade en maskin som kanske inte var quite up there med Xbox, men som definitivt var mer kraftfull än Playstation 2 och som levererade några av den generationens vackraste spel. Visst, där kan man säga att de lade sig i "mittfåran" men det var definitivt nog för att stilla grafikkåta Nintendofans begär.

Efter tre konsoler som (även om sanningen inte är fullt så enkel om man går in och hårdsynar tekniken) strävar uppåt på grafikhimlen släpper Nintendo så sin Wii, som unika kontrollmetoder till trots officiellt bara är "marginellt mer kraftfull än Gamecube". Det är inte konstigt att folk blev besvikna. Deras nästföljande konsol Wii U var officiellt en maskin som till slut kom ikapp de decenniegamla HD-konsolerna lagom till att de börjar fasas ut för att ge plats för nästa generations grafikmönster.

Nu är jag personligen fullt nöjd med min Wii U, men inte är det väl konstigt att folk blir besvikna?

Woosley14 apr 2014q

*grafikmonster

Anonym14 apr 2014q

Instämmer, fantastiskt bra skrivet! Du har lyckats sätta ord på tankar jag har haft hur länge som helst. Denna text skulle behöva klistras och vara obligatorisk första kommentar i alla Nintendo -relaterade nyheter, inte bara på Loading utan på samtliga mediarelaterade sidor. Då kanske kunskapen och förståelsen skulle öka och "trotsåldersfasonerna" minska, för att istället generera något som med lite tur kan leta sig in i Nintendos alla innersta. Men man kan alltid drömma....

Joe E Tata14 apr 2014q

Men är det inte just fansen som köper Wii U? Problemet är väl att fanskaran är mindre nu än för 10 år sedan. Många ungdomar som spelade på 90-talet har slutat med tv-spel, och tyvärr har det inte tillkommit lika många nya fans, som det har försvunnit.

Fook14 apr 2014q

Jag håller med bloggen. Det som skrivs är min analys också.

I en ytterligare utveckling kan man lägga till att Nintendo är/var ett leksaksföretag. När leksaksbranschen blev allt svårare att stå ut i, nischade de sig inom elektronik och släppte Game & Watch, senare NES.

Idag har tv-spelsbranschen och hela spelindustrin (som jag ser som större än just tv-spelsbranschen) vuxit och det finns fler aktörer och konsumenter än någonsin.

I det här klimatet behöver Nintendo hålla kvar vid sin nisch - det är i alla fall min analys - för att överleva. Om de går över till mobilspel och hoppar på korta trender, kommer de bara bli en utvecklare i mängden.

På 80-talet fanns det många anledningar att köpa en NES. Det var enkelt att börja spela (inga kassetter som skulle laddas in) det var en bra kontroll - gamepad före joystick vilken dag i veckan som helst för mig. Och spelen höll hög kvalité - Nintendo seal of quality kändes inte och känns inte som enbart någon PR-grej.

Idag går det fort. En surfplatta med ett kraftfullt grafikchip blir gammalt och omsprunget redan på lagerhyllan, innan det lämnat butiken.
Datorer kan ha grafikkort som kostar lika mycket som en tv-spelskonsol. Det var otänkbart på 80-talet.

Vart någonstans i den här myllan ska Nintendo så sina frön och gro?

Det jag dock kan sakna hos Nintendo är ett val för de som är inbitna Gamers att investera i mer spelrelaterad hårdvara/mjukvara.

T.ex. Kunde de fortsatt med Wii - hålla kvar vid den och släppt nergraderade versioner av sina spel, eller i alla fall hålla kvar casualmarknaden i några år till.

Samtidigt som de kunde släppa en dyrare maskin för de mer initierade - för oss som var med sen 80-talet, och som är villiga att spendera pengar på vårt intresse.

För även om din analys är rätt ( i mina ögon) så behöver det inte utesluta att Nintendo förändras och utvecklar sina strategier.

Alejandro Soler14 apr 2014q

Woosley:

Nu är jag personligen fullt nöjd med min Wii U, men inte är det väl konstigt att folk blir besvikna?


Nej inte alls. Det var just det jag skrev.

Joe E Tata:

Men är det inte just fansen som köper Wii U?


Det är miljonfrågan! Vem är det som köper Wii U? Inte är de konsumenterna som vill ha ett nytt Metroid eller Zelda iaf. De väntar på att Nintendo ska leverera.

Joe E Tata14 apr 2014q

Alejandro Soler:

Inte är de konsumenterna som vill ha ett nytt Metroid eller Zelda iaf.


Jag tror att det är just dessa som köper Wii U.

Woosley14 apr 2014q

Alejandro Soler:

Nej inte alls. Det var just det jag skrev.


Hoppsan, där ser man hur det kan gå när man läser blogginlägg och är alldeles för morgontrött. :P

Jag uppfattade det som att du menade att folk inte borde bli besvikna/sura över att Nintendo inte verkar intresserade att stå långt fram i teknikracet eftersom de aldrig tidigare gjort det heller. My bad. :)

Det Lilla Svinet14 apr 2014q

Alejandro Soler:

Inte är de konsumenterna som vill ha ett nytt Metroid eller Zelda iaf.


Eh, jo det tror jag nog. Både jag och min kompis köpte Wii U mkt av just att vi vill spela nästa Mario Kart. Sen är vi även sugna på många av Nintendos andra upplevelser. Som jag skrev i Wii U tråden är konsolen i princip fulländad för min smak om vi får ett spel i Star Fox serien.

Bleatlessness14 apr 2014q

Mycket väl skrivet!

Jag skulle väl tro att den marknad NES var nära ensam på är så sprängfylld idag att de flesta argument till att köpa en liknande maskin faller bort.

Visst, de som köper en Playstation 4 vill ha något som är enkelt att spela på och förhållandevis billigt. Men den är också så kraftfull att den kan konkurrera med moderna datorer för medelsvensson som inte vet vad [email protected] Hz betyder.

En svagare maskin däremot kommer osökt att konkurrera med den allt mer utbredda bärbara marknaden i smartphones och tablets. Ungarna vill ändå ha en iPad, så varför ge dem en Wii U också? Ska de spela tyngre spel har familjen säkert flertalet datorer hemma.

Nintendo må ha bidragit till många stora framsteg och standarder i spelbranschen, framförallt med sina kontroller, men ska de forts'tta vara ett spelföretag tror jag de skulle prestera bättre som ren mjukvaruutvecklare.

Samma människor som skulle klaga på att "Mario på PC är fel!" har säkert spenderat många timmar i en emulator. På PC. Eller en hackad Xbox. Kontentan är densamma. Jag personligen köper gärna flera av Nintendos kommande titlar, men inte så gärna att jag köper en Wii U bara för dem.

Mattias Leisky14 apr 2014q

Bra skrivet. Det är precis sådana här texter vi behöver i en alltför ensidig debatt. Som jag skrev i feedback-tråden till Loading saknade jag texter av den här typen när Microsoft var på tapeten förra året. Helt enkelt någon som ger en annan vinkel.

Nu tycker jag väl inte det är lika ensidigt tyckande vad gäller Nintendo. Men uppenbart är att många har åsikter kring hur företaget bör gå vidare, mig inkluderad. Tycker dock att Woosley har en god poäng vad gäller hårdvaran. Håller inte riktigt med dig (Soler) att de inte åtminstone försökt ligga i framtakt vad gäller tekniken. Åtminstone fram tills Wii.

Jag tror också att deras konservatism förr eller senare kommer bli dyrare än de röda siffror vi sett hitills.

Hans Li Engnell17 apr 2014q

Huvudproblemet med Wii U, som ju blivit syndabocken för Nintendos besvärliga situation just nu, är att Nintendo blickade bakåt i stället för framåt. När jag tittar på klipp med Reggie Fils-Aime från 2011 och fram till lanseringen är det smärtsamt tydligt att Wii var måttstocken för allting när Nintendo utvecklade Wii U.
Det var argumentet för att släppa en svagare konsol. Det var argumentet för att släppa den med ett spel som Nintendoland (det skulle locka köpare precis som Wii Sports).

De missade helt att marknaden hade förändrats (vilket indikerar att företaget är stelt och inåtblickande i stället för öppet och utåtblickande).

Nintendo tittade på vad som fungerade med Wii 2008, inte vad vi spelare skulle kunna tänkas vilja ha 2014. Det är inte lätt att förutspå framtiden och att därigenom skapa trender, men det är lite vad företagande går ut på. Det är utmaningen.

Just nu känns Nintendo väldigt vilset i mina ögon. På något sätt har de lyckats göra alla besvikna på en gång med Wii U.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.