Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Alejandro Soler

31 Registrerad: 14 sep 2012 13:07 Senaste besök: I går 21:01 Online: Nej

Uppsala Carbonara86

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Eskapism är inte att fly. Det är att utvecklas.

Alejandro Soler12 dec 2014 09:341771 visningarKommentera: 2 !

KRÖNIKA. ”Eskapism” är ett ord som har cirkulerat i spelmedia under förhållandevis frekventa former de senaste åren. Ordets betydelse grundar sig i vår egna subjektiva verklighetsflykt där vi i vår strävan att byta miljön runt omkring oss, deltar i ritualer och miljöer som annars är främmande för oss. Allt för att komma bort från den gråa identitetslösa vardagen, till något helt annat.

Senast i helgen hördes Effie Karabudas krönika om just detta ämne i P3 Spel. Har ni inte hört det ännu rekommenderas det starkt - hon är grym.

Jag tror att de bästa debatterna kring spelmediet, i alla fall ur ett kulturkritiskt perspektiv, alltid kommer från att vi ifrågasätter och problematiserar våra rådande normer inom spelbranschen och spelbevakningen i media.

Under alla mina år som jag suttit framför en skärm och tillbringat timmar framför digitala illustrationer från spelutvecklare, så har jag alltid uppfattat spelmediet som en portal till en annan värld. När jag var liten hade jag inte alltid så många kompisar. Jag var den typiska ensamvargen som gärna satt för mig själv och spel blev på något sätt kompisen som jag inte hade när jag var liten.

Det låter kanske sjukt tragiskt, men det är ju faktiskt så det var. Men redan då kommer jag ihåg att världarna och karaktärerna i spelen som jag ägnade timmar åt inte bara var en värld som jag kunde titta in i - utan även delta i.

Jag minns första gången jag spelade The Legend of Zelda – Ocarina of Time och jag döpte min sparfil till ”Alex”. Det som kvarterspojkarna kallade mig för när vi lekte (eftersom ingen åttaåring kunde förstå vad Alejandro var för namn).



Det var nog första gången i mitt liv som jag upplevde att jag inte bara deltog i Hyrules interna stridigheter och politik, utan även att jag var en protagonist. När Kokiri-folket ledsamt såg mig lämna skogen, eller när Malon på ranchen bad mig hjälpa henne med boskapsskötsel så var det som att den digitala koden såg rakt in i min själ. Jag kände mig berörd, att jag hade ett ansvar till de här människorna.

Jag spelade inte som Link. Jag var Link.

Det brukar sägas att vi spelar spel för att vi vill fly från vår vardag. Igen: eskapism. Men gör vi verkligen det? Jag tror inte svaret alltid svaret är så pass cementerat som vi vill tro.

För många år sedan när The Sims kom ut till PC satt jag och en kompis i karaktärseditorn och skapade vår familj. Min kompis hade skinnväst med truckerskägg och lila byxor. Jag själv såg ut som – jag själv.



”Varför ser du ut sådär? Du ser ju inte ut så?” frågade jag min kompis uppriktigt förvånad. Han vänder sig mot mig och ser ut som ett frågetecken i ansiktet.

”För att jag inte vill se ut som mig själv. Vad är det roliga med att vara sig själv i ett spel? Hela poängen är ju att fly från vardagen” konstaterade han självklart. Kvar satt jag bredvid honom och kände mig akut dum i huvudet. Var det därför man spelade spel? Hade jag gjort fel i alla år?

Nu när jag är äldre så inser jag att både han och jag hade rätt i våra egna bemärkelser. Eskapism behöver inte betyda verklighetsflykt i den meningen att du spelar någon annan. Eskapism kan även betyda att du förflyttar dig själv till en annan miljö – där äventyret blir hur du själv som person relaterar till spelets värld, regler och kontext.

I fjol när jag spelade The Last of Us kommer jag ihåg hur dåligt jag mådde i slutet av spelet. Utan att spoila för de som fortfarande inte spelat spelet (lite skäms på er) kan vi säga att protagonisten Joel mot slutet agerar oetiskt, irrationellt och egoistiskt. När eftertexterna började rulla kände jag mig extremt melankolisk.



Anledningen till att jag kände så var för att Naughty Dog som spelstudio hade skapat en så pass övertygande värld att jag verkligen kände mig delaktig i vad som hände i omkring mig. Jag kunde relatera till Joel som karaktär, känna sorgen, hoppet och lyckan han kände under resans gång. Jag kände mig inte som en åskådare, utan som en deltagare. Och även om jag inte kände att jag var Joel på samma sätt som jag känt med Ocarina of Time, så kunde jag absolut relatera till hans livsöden.

Med eskapismen som mitt främsta vapen placerade mig själv i spelet. Jag placerade min egna moraliska kompass, min egen bakgrund och mina egna livserfarenheter i kontext till spelet. Frågor som ”hur hade jag agerat i en sådan situation” gjorde att jag relaterade till berättelsen som var The Last of Us på ett personligt plan. Och jag tror absolut att personlig mognad och egen erfarenhet spelar stor roll i hur du uppfattar det spelet. Är du förälder, eller är du själv ett barn? Det kommer spela stor roll i hur du associerar till karaktärerna på skärmen.



Jag tror inte att eskapism ska förstås ur något så simpelt som en verklighetsflykt från vardagen. Ännu mindre ska de förstås som vilken karaktär du skapar i ett spel. Istället tror jag att eskapism kan öppna dörrarna för riktigt intressanta diskussioner i hur vi förhåller oss till spel och vad vi faktiskt lär oss från spelen vi spelar.

Den senaste månaden har det varit ganska mycket diskussion om GTA V och det nya förstapersonsläget. Jag kan tycka att det här är ett ypperligt exempel på det jag menar. Där är först när du ställer dina egna moraliska värderingar och livserfarenheter i förarsätet som du kan luta dig tillbaka och bejaka våldet och kriminaliteten för vad det är.

Skit i Trevor. Vad känner du när du åker bil och lyssnar på radion? Vad känner du när du utför väpnat rån eller slår en civilperson? Vad känner du när du skjuter en polis? Men framför allt, vad har du lärt dig om dig själv från detta?



Om du inte förankrar vad som händer på skärmen till något du känner till är våldet helt meningslöst. Men om du associerar dig själv och dina egna värderingar med karaktärerna och berättelsen på skärmen lär dig något om dig själv. Det mediala utbytet gör att du utvecklas. I alla fall på något plan.

Jag tror att eskapism kan berika oss som människor i den meningen att vi kan låta våra egna erfarenheter berika de fantasier som spelutvecklarna erbjuder. Det är när vi lägger ihop detta som vi faktiskt får ut något reellt av detta. Hade jag kunna gå bakåt i tiden till den dagen jag och kompisen hade satt framför karaktärseditorn i The Sims, hade jag sagt till mig själv att jag inte hade fel. Men att vi ville olika saker.

Han ville fly.

Jag ville utvecklas.

Alejandro SolerTaggar: eskapism, P3 Spel, effie karabuda, The Legend of Zelda, Ocarina of Time, The Last of Us, GTAV

« Till bloggen

Kommentarer

Kindo12 dec 2014q

Mycket fint inlägg. Jag själv pendlar lite fram och tillbaka; ofta är jag öppen för att förhålla mig själv till nya, extraordinära situationer, men ibland vill jag bara bort. Då är det lätt hänt att jag helt enkelt spelar om gamla spel, just för att jag vet vad jag har att vänta, och vill sjunka in i något bekant och betryggande.

Alejandro Soler12 dec 2014q

Tack för de vänliga orden. Visst är det så, enskilda spel betyder olika saker för oss som spelar dem - och ibland vill vi bara bort genom ren enkelhet.

En av mina absoluta spelgenrar är klassiska arkadupplevelser från 90-talet. Man kan ju knappast prata om djupare kontext där då kärnan i spelupplevelsen handlar om en direkt action-upplevelse, starkt förknippad med eufori och adrenalinkänslor (tänker mycket på arkad-racers, sidoskrollande beat 'em ups och shoot em ups här) men likaväl kan man ändå drömma sig bort i dess enkelhet.

Jag brukar plocka fram mitt Saturn och spela shooters emellanåt för att varva ner. Vissa lyssnar på musik för att slappna av . Jag skjuter ner allt som rör sig på skärmen istället. 80's kid :)

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.