Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Alejandro Soler

31 Registrerad: 14 sep 2012 13:07 Senaste besök: I går 22:03 Online: Nej

Uppsala Carbonara86

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Time Over – När speltiden tar slut

Alejandro Soler12 jan 2015 09:462507 visningarKommentera: 6 !

KRÖNIKA. ”Det finns så mycket som jag skulle vilja spela men jag hinner inte!” Jag vet inte hur många gånger jag har hört de orden från vänner och bekanta i min omgivning. Inklusive mig själv.

Under de senaste åren har jag vid flera tillfällen reflekterat över hur vi som spelkonsumenter förhåller oss till speltid. Jag pratar inte om tid som utspelar sig i spelets universum utan den reella speltiden som det faktiskt tar att klara av ett spel. Från början till slut. Vad som tidigare var en acceptabel en kampanjtid har numera blivit förbytt till en skymf mot konsumenten. Inget rollspel ska exempelvis ta mindre än 80 timmar att klara av, brukar vi i alla fall normativt säga. Kvar sitter vi som konsumenter och tycker att vi får valuta för våra 600 kronor.

Det mänskliga psyket är egentligen väldigt korkad i sin förmåga att värdera abstrakta ting som själslig underhållning. Vi tänker kvantitativt och det gäller vårt förhållningssätt till spel också. Numera säger vi att tiden för spel är något som måste planeras förväg. Episka spelupplevelser vore mindre episka om de tog slut efter två timmar. Fullt förståeligt.

Med mina snart 30 år på nacken vore det inte konstigt om jag började dra paralleller till att ”när man blir äldre hinner man inte spela lika ofta”. Men är det verkligen så enkelt som att tidspressen blir mer påtaglig ju äldre du blir? Handlar det verkligen enbart om familjeliv och övertid på kontoret? Jag tror faktiskt snarare svaret finns i min generations uppväxt.

Jag började spela spel i slutet av 80-talet. Som många andra från den generationen så har vi hunnit se spelmediet utvecklas i en rasande fart. Oftast till det bättre. Ibland till det sämre. Men ett otvivelaktigt faktum är följande; när vi började spela spel så var spelmarknaden inte anpassad till vardagsrummen utan till arkadhallarna. Allt vi spelade, om det nu inte var en rak portning av ett arkadspel, var i alla fall synnerligen inspirerat av ett arkadupplägg.

Allt som vi idag associerar med gammal och tråkig speldesign härstammar oftast från tiden då vi mätte våra speltimmar med antalet 10:or vi hade stoppat in i myntfacket. Continues, extraliv, bossar och tydliga slut stavades STAGE CLEAR och hade sexiga namn som ”Level 6-2”. Det var vår vardag och spelen var sällan längre än några timmar.

Samtidigt som det var en kreativ förbannelse för spelutvecklare, var det samtidigt väldigt enkelt för de att rama in en spelupplevelse. Det är klart att det går att diskutera men jag skulle tro att de flesta håller med mig när jag påstår att det inte var förrän senare halvan av 90-talet, som allt fler spel inte längre gick att klara av på några timmar. Arkadportningarna och dess speldesign började försvinna samtidigt som hela arkadkulturen andades ”modetrenden från i fjol”.

Men 80 och 90-talet påverkade oss djupare än vad vi själva förstår. Det vi tog med oss var att det var fullt rimligt att klara av flera spel på löpande band, eftersom ett spel inte brukade vara längre än en lördag eftermiddag.

Jag tror att tidspressen som spelentusiaster känner av idag är grundat i att vi, i alla fall på någon nivå, fortfarande relaterar till spel ur sitt arkadursprung. Det är ingen slump att retrokulturen växer lavinartat likt en motpol till dagens spelindustri, för det är precis vad det är. Den erbjuder ett kvalitativt spelutbud där det mesta var strömlinjeformat, koncist och enkelt. Spel var generellt kortare och mindre komplicerade förr.

Men någonstans glömmer vi bort en fundamental sak. Spelindustrin idag är till skillnad från för 20 år sedan, inte längre homogen. Vi har AAA och vi har Indie. Vi har storproduktioner och vi har uppbackade projekt. Vi har stationärt och vi har mobilt. Det finns korta spelupplevelser och det finns evighetslånga spelupplevelser.

Problemet ligger inte i att tiden inte räcker till, utan att vi har fortfarande inte har förstått att det inte är meningen att vi ska hinna spela precis allt som släpps på ett år. Vår spelindustri är idag mångfacetterad.

Ju snabbare vi kan förstå det, desto snabbare kan vi sluta ha ångest över tiden vi saknar för spel vi inte spelar, och istället börja värdera den tid vi lägger ner på de spel som vi faktiskt spelar.Taggar: times up, Game Over, speltid, Retro, spelindustrin

« Till bloggen

Kommentarer

Kntheking12 jan 2015q

Bra skrivet, är helt med på vad du säger i din text.
Hör själv till samma generation.

Åldern tar också helt klart ut sin rätt. Under 2000-talets början gick jag i högstadiet och hade fått tag i mitt första Playstation. Under samma period var det en riktig JRPG-boom och det släpptes kvalitativa spel till höger och vänster som alla tog minst 40 timmar att dra igenom, trots detta känns det ändå som att jag hann med mycket mera då än vad jag gör idag, jag hann med alla de där JRPGna jag var så intresserad av. Inget lämnades åt sidan.

Idag däremot är det inte ovanligt att man sitter med 5-10 helt nya spel som släppts de senaste åren som är helt ospelade samtidigt som det gärna rycker i retrotarmen och man vill plocka fram de där gamla härliga korta upplevelserna. Dock är ju ens tid mycket mer utspridd idag och handlar det inte om jobb så handlar det om träning, vänner, familjeliv osv osv..

Man gör helt klart rätt i som du säger på slutet, att värdera tiden på det man faktiskt spelar bättre.

H3thero12 jan 2015q

Bra skrivet, -78 här, köpte mitt nes -86 om jag inte minns helt fel, har så många härliga milstolpar i mitt spelliv, som när Resident Evil släpptes och jag vet att jag bodde hemma fortfarande, då kom posten med postbilen... hade den med sig något man liksom skulle betala för tutade den ett par gånger sen åkte den ifall man inte kom.

En förmiddag så tutade bilen, jag låg och sov, vi hade ganska stort hus, men på 30sekunder stod jag vid postbilen i kalsonger med kontanter i handen ute vid garaget, dat dere postbilssnubben måste ha undrat xD

Elller när min kompis hade kommit för att se Resident Evil och jag höjde volymen på stereon precis innan hundarna skulle hoppa in genom fönstret (jag hade redan kört igenom spelet) min kompis cyklade drygt en mil hem mitt i natten och han hördes sjunga hela vägen i stort sett, han var så rädd....

Haha, ja fyfan va härliga minnen man har, hur mycket som helst som är spelrelaterat, men som sagt, tiderna förändras.

På den tiden varvade man spelen 40ggr och såg/hittade allt, då hade man råd att köpa ett spel om året och så fick man kanske något vid jul eller så, idag, kan jag köpa i princip vad jag vill, men med arbete, familj etc etc blir ju speltiden ganska begränsad, jag har haft problem med detta för något år sedan, stressade mig något oerhört, men jag hittade ett fint sätt att förhålla mig till det hela.

Och det är lite som det du är inne på, njuta lite mer när man väl spelar, och att man inte kan hinna spela allt på en gång, dock köper jag fortfarande allt när det släpps, haha det ska jag försöka sluta med då jag aldrig kan nyttja några bra reor då allt redan är köpt xD

Men man märker att man inte är ensam iallfall, många som verkar ha för mycket att spela hela tiden och för lite tid =)

eightbits12 jan 2015q

Helt med på noterna. Jag har en hel del oöppnade spel till 360 som jag velat spela men som sedan tiden nekat mig. Familj, jobb och annat tar för mycket tid. Däremot kastade jag mig över Shovel Knight och spelade ut det på två kvällar. Alldeles lagom. Det var värt mycket för mig, valuta för pengarna så att säga. Jag visste ju att det var ett spel som inte skulle ta så lång tid att spela. Därför kunde jag njuta av det varenda sekund.

Alejandro Soler12 jan 2015q

H3thero:

En förmiddag så tutade bilen, jag låg och sov, vi hade ganska stort hus, men på 30sekunder stod jag vid postbilen i kalsonger med kontanter i handen ute vid garaget, dat dere postbilssnubben måste ha undrat xD


Jag är ju tillräckligt "gammal" för att komma ihåg när man sprang till postkontoret för att hämta ut spel man köpt på postorder - eller den där nya grejen "internet" ;)

Wavecruiser13 jan 2015q

I slutet av 80-talet spelade jag LCD-spel och Bubbelspel (ett vattenfyllt spel där det gäller att samla ringar på en stapel, problemet är att det är krabbor och skit i vägen). Utöver det va jag måttligt intresserad av tv-spel, va fullt upptagen med mina Transformers och Turtle-gubbar. Minns reklam från C64 på baksidan av nåt nr av Fantomen (det va nån backhoppare eller nåt), skulle väl förklara kapaciteten i grafiken eller nåt. Sen var det nån från NES där hela familjen sitter och spelar, farsan sitter tillbakalutad med ena armen på soffan. Det va väl där ungefär som jag ville ha ett eget.
Hösten 1991 va vi på Obs! och letade, jag försökte tjata till mig ett NES men farsan tyckte det va för dyrt. Började titta runt bland spelen som stod på hyllan och fastnade för en med en blå igelkott på. Sega? Aldrig hört förut, loggan va nice! Såg riktigt kul ut tänkte jag, så ett Master System II och Sonic The Hedgehog var det de blev. ÅH det va ju ett spel inbyggt också! Storesyrran som fortfarande bodde hemma va inte hemma då, så jag lånade hennes gråa Akai-tv och kopplade in konsolen. Men pappa det är ju grå bild! (Blev lite besviken eftersom jag hade ju sett på baksidan att spelet va i färg) Japp, det är för att hennes tv inte kan visa i färg. När det inte va sport på tv, fick jag mitt godkännande att koppla in konsolen i familjens tv. När farsan såg grafiken så va det, kan inte jag får köra lite? NU är det min tur! Jo, han varvade Sonic flera ggr..och jag satt där och heja på.

Martin Barreby13 jan 2015q

Ja, ligger absolut något i det du säger. Men Kntheking är inne på så hann jag spela fler långa spel när jag var yngre, under skoltiden närmare bestämt.

Man hade ju en förmåga att få allt överstökat på skoltiden, det sociala, idrotten (om man nu inte idrottade utanför gympan), sina måsten. Visst hade man läxor, men det var inget jag spenderade allt för många timmar med varje kväll, sen resten var verkligen fri tid och jag kunde sitta i fem timmar i sträck utan att bli avbruten av något måste. Nu har jag inga barn, så antar att det blir ännu "värre" när den dagen kommer, men det är de där andra sociala, nu träffar jag inte längre mina bästa vänner på jobbet utan det sker efter arbetstid.

Så det är nog en kombination. Men absolut att man kanske blåser upp det lite när man är van att spela tvåtimmarspel och nu har en förväntan att ett spel kommer ta en månad att klara ut (fast det antagligen inte skulle göra det) och avstå från spelet helt av den anledningen.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.