Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Alejandro Soler

31 Registrerad: 14 sep 2012 13:07 Senaste besök: 6 okt 2017 07:14 Online: Nej

Uppsala Carbonara86

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Det sägs att "Sonic Mania är bra"

Alejandro Soler22 aug 2017 19:311470 visningarKommentera: 8 !

KRÖNIKA. Det sägs att ”Sonic Mania är bra”. Tur det. Hade igelkotten Sonic varit en levande individ med känslor hade han nog vid det här laget varit så nere att han behövt professionell hjälp.

För några år sedan började meme- och nidbilden av Sonic skapas. Plötsligt blev det coolt att mobba killen i klassen som det inte gick bra för.

Till slut började allehanda tyckare upprepa lögnen som senare blev till sanning. Historien fick skrivas om. Sonic-spelen hade nämligen aldrig varit bra. Inte ens på 90-talet.

Tydligen. Jag höll inte med. Men mobbing blev tydligen normaliserat. Jag antar att jag inte var kallad på mötet när det beslutet togs.

När Sega utannonserade Sonic Mania var det få som brydde sig. I en värld där det numera är standard att betala för något du inte får spela på månader, kan det tyckas paradoxalt att folk dömde ut Sonic Mania på förhand.

Men narrativet kom av sig och den repiga grammofonskivan fick nålen att hoppa. Som en kollektiv chock konstaterade omvärlden att ”Sonic Mania är bra”.

Ironin är att spelet inte bara är bra. Det är ett sällsynt mästerverk i kreativitet. Synd bara att du måste vara en absolut totalnörd för att förstå hur stort det är.

Sonic Mania är lite som att förstå konceptet; yttre rymden. Så länge du inte har decennier av akademisk förståelse kommer du aldrig på allvar förstå hur omfattande det är. Lite som när dom säger att dom hittat skönt damm på Mars. Ett trevligt nickande.

Kritiker pratar sig varma om Sonic Mania ur ett speltekniskt plan. Och även fast det är trevligt att individer har roligt med spelet är det samtidigt tragikomiskt att ytterst få kommer förstå bedriften i att vi får spelet överhuvudtaget. I alla fall i den mening slutresultatet bevisligen är.

Spelbranschen kan i sin helhet kategoriseras som en klumpig dinosaurie. Den är långsam, kan inte anpassa sig och gör samma sak varje dag. Vi har en enorm hegemonisk industriapparat som detaljstyr allt från spelkoncept till slutprodukt. Hela kedjan. Sällan finns det plats över till drivna kreatörer och fritt tänkande. Det är mot den här kontexten som vi måste förstå hur sjukt det är att vi får se ett gäng rom-hackare, moddare och glada amatörer skapa magi och få utlopp för sin fulla kreativitet – och att Sega lät det ske.

Om man nu ska se spel som konst så måste Sonic Mania vara resultatet som visar att lärlingarna numera är mästarna. Christan Whitehead & Co gjorde något som Sega inte kunnat göra på decennier. Att inte bara fortsätta i samma hjulspår, utan även bryta mönstret och överträffa sig själva. Ett paradigmskifte.

Tydligen var teamets vision att göra ett 2D Sonic-spel ”som att det skulle ha släppts till Sega Saturn 1996”. Det syns. Den femte konsolgenerationens 2D-grafik är den vackraste pixelestetiken av alla.
Under min tredje omspelning av spelet häpnas jag av fortfarande av detaljrikedomen.

Att man plockat sprites från beta-kassetter som Sonic the Hedghehog 1 och 2.

Att man använt sig av designkoncept och karaktärsmodeller från Sega Saturn som Sonic R, Sonic Jam och Sonic Saturn-prototyper.

Att man hämtat hela karaktärer och referenser från arkadexklusiva Sonic-spel som Sonic the Fighters och SegaSonic the Hedgehog.

Att musiken är remixad med samma ljudeffekter och instrument som fanns att tillgå vid framtagningen av Sonic the Hedgehog CD.

Det är helt enkelt ingen slump att Sonic Mania är helt enastående. Det är en fantastisk antologi över allt som är Sonic the Hedgehog. Något som vi aldrig ska ta för givet. Ett gäng individer med spetskompetens utan dess like som fick en chans att skapa något obehindrat. En vacker blomma som växer ut ur den hårda asfalten.

Men visst. ”Sonic Mania är bra.”Taggar: Sega, sonicmania

« Till bloggen

Kommentarer

lonian23 aug 2017q

Bästa Sonic spelet.

Emuell Moon23 aug 2017q

Ja, det är bra.
Missade Sonic under SEGA's guld dagar. För mig blev det mest Nintendo. Men man minns reklamen på teven och hur man tyckte att det såg häftigt ut när man såg den super snabba igelkotten.
Första riktiga kontakten med Sonic för mig var när spelen kom till Gamecube.

sanojas7523 aug 2017q

Jag tycker inte det är bra, det är rent ut sagt hemskt. Och jag försöker förstå, kommer spela det ytterligare i förhoppning att jag ska förstå.

Det Lilla Svinet23 aug 2017q

Har börjat förstå grejen lite mer med Mania. Musiken är fantastiskt, alla olika vägar man ta för att nå samma mål är fantastiskt.

Däremot finns det många grundläggande saker det faller på imo. Leveldesignen borde vara byggd kring Sonic, som är snabb. Därav bör banorna samt kontrollen sitta så bra att man ska kunna hålla sin speed uppe och kunna ta sig runt med snabba reflexer. Men känns som banorna är väldigt trubbigt utformade och att det även innehåller en del precisionshopp är ett märkligt val.

Sen fiender. De kan helt plötsligt dyka upp, de byts ofta ut mot nya fiender så man inte hinner lära sig deras svagheter riktigt (även om det för mesta är att hoppa på). Fiender smälter lätt in med bakgrunderna. Och ja bakgrunderna är nästintill katastrofala.

De är fina att kolla på med sina detaljer, men förstör verkligen för spelmekaniken. I ett spel där det går snabbt ska det grafiska vara jättetydligt och enkelt att läsa. Mirrors Edge är ett fantastiskt exempel på hur det görs rätt. Och det är inte i närheten så snabbt som Sonic.

Faktum är att jag har roligast med Sonic Mania när jag spelar det som ett Shovel Knigjt, bara att jag har en sjukt klumpig karaktär.

Men jag kan även förstå charmen i att få behöva sitta och nöta ett spel för att riktigt lära sig det. Precis som det var förr. Men det är otroligt hur ett så pass förlegat spel blivit hyllad av en sån bred massa

Alejandro Soler24 aug 2017q

Jag håller på att spela igenom spelet som Knuckles nu efter att ha klarat det med Sonic och tagit alla kaos-smaragder.

För mig är bandesignen precis vad jag förväntar mig av ett renodlat Sonic-spel. Yu Suzukis vision var ju som bekant att Sonic som plattformare skulle spelas som ett racingspel. Att du skulle lära dig att ta kurvorna och undvika hinder genom trial and error.

Därav har Sonic-spelen traditionellt alltid haft bottenlösa hål, placerat hoppfjädrar som kört dig rakt in i spikar, eller fiender som uppenbarar sig från ingenstans. Det hör liksom till. Sen att man kanske inte tycker om det, det är ju såklart upp till var och en. Men jag ser det mer som ett medvetet designval än ett "fel" så att säga.

Det jag dock håller med om är irriterande är att man fortfarande kan bli "klämd till döds" på ställen där du inte ska behöva bli det.

Personligen har jag betydligt svårare för moderna 3D-Sonic-spel där det känns som att du knappt har någon inverkan på spelandet i sig. QTE:s som avlöser varandra, autopilot under stora delar av banorna. Det känns liksom inte som att jag spelar då utan att spelet spelar sig självt. Därför anser jag att Sonic Mania representerar Sonic bättre än många andra moderna iterationer.

Ett tips är ju att, om man tycker att det går för fort, spela som Knuckles eller Tails som lämpar sig mer för lite mer "traditionellt" plattformande och framförallt utforskande.

Alejandro Soler24 aug 2017q

Alejandro Soler:

Yu Suzukis


Menade såklart Yuji Naka. Dumma mig. :)

lonian25 aug 2017q

Jag känner mig lite som en flipperkula i ett flipperspel.

jono0221 4 sep 2017q

Jag är en av dem som slentrianmässigt säger att Sonicspelen aldrig varit bra, men jag kan låta det vara upp till dem som orkar spela om dem tills de kan banorna utantill. I fortsättningen nöjer jag mig att säga att jag aldrig tyckt att det är kul att spela ett Sonicspel.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.