Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

deckarde

25 Registrerad: 26 nov 2012 00:05 Senaste besök: I går 21:34 Online: Nej

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Bäst och sämst i år

deckarde 6 dec 2017 01:58101 visningarKommentera: 6 !

Jag gör ingen grandios grej här nu. Bara några snabba listor. De är heller inte väldigt genomtänkta, för när jag tittar på min lista över vad jag har sett så har jag sett och läst ganska mycket bra, ändå.

Bästa filmerna på bio:

3. War for the Planet of the Apes, Matt Reeves
2. Silence, Martin Scorsesse
1. 20th Century Women, Mike Mills

Sämsta filmen på bio (utan konkurrens):

1. Baby Driver, Edgar Wright

Jag tänker inte ens ge plats åt Valerian and the City of a Thousand Planets och The Dark Tower som skulle hamnat på plats två och tre. Jag hatar Baby Driver så jävla mycket.

Random Good stuff I Saw This Year:

- Tokyo Godfathers, Satoshi Kon
- Paterson, Jim Jarmusch
- The Girl Who Lept Through Time, Mamuro Hosuda
- Symbol, Hatoshi Matsumoto
- Les Ogres, Léa Fehner

Bästa roman/bok:

- Resa till nattens ände, Louis-Fedinand Céline

Sämsta roman/bok:

- Winston, Svante Nordin

5 böcker jag tycker om

deckarde 26 nov 2017 21:02175 visningarKommentera: 2 !

Farlig midsommar av Tove Jansson

Jag hade en period under gymnasiet där jag läste massor med Mumin, och det var då jag läste min favoritbok i Muminsviten, Farlig midsommar, den av de jag läst spretigaste av Muminböckerna. Det finns delar som är konceptuellt starkare, tror jag, (Trollvinter eller Kometen kommer) eller konstnärligt bättre (framför allt de de två sista, som ju egentligen är existentiella vuxenböcker). Men med det mesta som har med vad man tycker om, så tryckte Farlig midsommar på alla mina rätta knappar. Den har äventyr, den har Snusmumriken som måste ta hand om en massa barn från ett barnhem, den har en flytande teater! What's not to love?

Gangsters/Gentlemen av Klas Östergren

Gentlemen är nästan en slags parodi på arbetarförfattarnas böcker om arbetarklassen, från 30-talet och framåt (jag identifierar i vilket fall åtminstone en direkt referens: kvinnan i romanen heter Maud - vilket jag läser som en blinkning till Måna är död av Ivar-Lo Johansson). Det är någonstans en pastisch på Sverige anno efterkrigstiden, men det är också, som Horace Engdahl skrev i sin berömda recension i Expressen, underhållning. Det är konspirationsteorier, det är nazister och näringslivstoppar och en kvinna som det inte riktigt går att greppa.

Gangsters är i huvudsak en 450 sidor lång epilog, men gör en väldigt ovanlig sak: den gör originalet bättre. Där Gentlemen är en skröna, en postmodern lek med allt man tycker är coolt när man är 25, som Östergren var när han skrev boken, så ger Gangsters verkligt liv till det där påhitteriet. Man behöver inte Gangsters, men jag tycker att de två kompletterar varandra så otroligt bra.

Orlando av Virginia Woolf

Faktum är att det tar halva romanen innan Orlando, 1600-talsaristokraten, förvandlas till kvinna. Själv tycker jag att ett större drag av fantasi är faktumet att hon aldrig dör, sedan. En av de bästa trådarna i boken är den rättsliga processen om hens herrgård, eftersom kvinnor inte får äga saker och ting, som pågår i hundratals år. De första femtio sidorna, när han försöker förföra en rysk hertigs dotter (om jag inte minns fel), är en av de mest erotiska passagerna jag läst. Vilket ju inte är fel.

Resa till nattens ände av Louis-Ferdinand Céline

Nu fuskar jag lite, eftersom jag faktiskt inte läst klart romanen än, men jag vet redan att det jag läst än så länge påverkat mig tillräckligt mycket för att kunna sätta på den en sådan här lista. Ferdinand tar värvning å Frankrikes vägnar under första världskriget, sedan går vägarna till Afrika och USA tillbaka till Paris. Och Ferdinand raljerar om allt. Allt är förskräckligt. Ingenting är som det borde. Det är i min, på många sätt begränsade, läsnings äventyr det största stycket rättshaveristisk litteratur.

För den som bryr sig om sådant ska det nämnas att Céline, efter att ha skrivit denna, hans debutroman, inte bara bevisade sig vara en antisemit, utan också en medlöpare under andra världskriget. Vilket inte direkt syns i den här texten, men alltid är värt att notera.

Trollkarlen från Övärlden av Ursula LeGuin

Ursula LeGuin kan inte skriva macho-män. Jag har börjat läsa The Word för World is Tree (har bara inte läst klart den på grund av livet, den är väldigt kort), och hennes militärmän är verkligen inte trovärdiga i mina öron. Vilket därför är tur att hon inte försöker göra det i sin första trilogi om Övärlden, varav den första är min favorit. Sparvhök släpper lös en ondska som jagar honom över hela Övärlden, och han måste hitta ett sätt att bekämpa den. Det är en ganska torftig beskrivning av en fascinerande innehållsrik bok, särskilt en bok som är typ 220 sidor lång. Den innehåller liksom mer än många böcker som är flerdubbelt längre. En intressant sak om den första Övärldentrilogin är en spaning som andra gjort, men som stämmer in på mig, nämligen att kvinnor oftare tycker om den andra delen, Atuans gravkamrar, bäst medan män oftare tycker bäst om Trollkarlen bättre. Alla tre har kvaliteter och alla tre är rekommenderade (ur ett rent språkligt perspektiv är den tredje boken, Den yttersta stranden, ofta den absolut vackraste text jag läst, utan tvekan), men min magkänsla säger mig att Trollkarlen från Övärlden är den bästa.

Efterord.

Jag tycker alltid att det är mycket svårare att rekommendera böcker än filmer, förmodligen för att filmer är lättare att konsumera. Därför är ingen av dessa böcker egentligen rekommendationer i den meningen, men jag tycker samtidigt att alla är bra böcker som man ska läsa om de låter intressanta.

10 filmer jag tycker om

deckarde 25 nov 2017 15:26193 visningarKommentera: 0 !

Introduktion
Det finns såklart andra orsaker att tycka om filmerna jag skriver om här än de jag har. Det är en blandning av det obskyra och det välkända, men alltsammans är rekommenderat att se, om man får eller har möjligheten.

20:th Century Women (2017)
Jag såg den här på filmfestivalen i Göteborg i vintras och det var en av de bästa filmupplevelserna jag haft på otroligt länge, framför allt att få se den på en biograf som Draken, Sveriges största med lite drygt 700 platser om jag inte minns fel. Den handlar om en ung kille som växer upp omringad av kvinnor, sin mamma, sin bästa vän/typ flickvän och en inneboende punkbohem under slutet av 70-talet (en scen är byggd runt Jimmy Carter ”Crisis of Confidence”-tal). Den tryckte på alla mina knappar perfekt.

Brick (2005)
Rian Johnson (som gjort Star Wars: Ep. VIII) började sin karriär med den här lilla filmen om ett mord på ett high school, med alla polisfilmens stereotyper översatta till samma miljö. Jag är inget fan av Joseph Gordon-Levitt men här är han strålande i huvudrollen. Det märks att den är gjord på en relativt låg budget, men den utnyttjar sina resurser otroligt väl.

Chungking Express (1994)
När jag såg Chungking Express, så var den under de ungefär första 70 minuterna på väg att bli min favoritfilm. Jag bryr mig inte särskilt mycket om handling eller karaktärer, textur, form och känsla är viktigare för mig, och på något sätt är Chungking Express det ultimata uttrycket för det. Handlingen är helt oviktig. Men den är samtidigt så otroligt rik på allt det där andra.

De älskande på Pont-Neuf (1991)
En hemlös man och en kvinnlig konstnär träffar varandra på bron Pont-Neuf över Seine i Paris. Det är skamlöst romantiskt storslaget. Denis Lavant, som nästintill bara spelat i regissören och kompisen Leos Carax filmer, och Juliette Binoche (Carax flickvän at the time) är storslagna. En av mina absoluta favoritfilmer.

En kärlekshistoria (1970)
Roy Anderssons debutfilm är ett mästerverk om ung kärlek och vuxenvärldens oförståelse inför sina barn, men också inför modernitetens själadödande natur och ungdomens oskuld. Scenen på grusgården där Pär svarvar runt med moppen är så klassisk att RFSU gjorde en parafras med två pojkar.

Ghost Dog: The Way of the Samurai (1999)
Tillsammans med Chungking Express och De älskande på Pont-Neuf är Ghost Dog: The Way of the Samurai de viktigaste filmerna i att forma min estetik och smak. Forrest Whithaker spelar en hemlös samuraj som tjänar en gangster tillhörande en ganska nedgången familj (de har inte råd att betala hyran för sin lokal). De hamnar i konflikt. Men där finns också Ghost Dogs bäste vän, glassförsäljaren som inte talar engelska, och flickan som kanske, eller inte, kommer att fortsätta traditionen framåt.

Les Ogres (2015)
Det här är nog den obskyraste på listan. Jag såg den på Mubi, streamingsajten jag har nämnt till och från, men på bio har den nog bara gått att se på typ Franska filmfestivalen eller liknande. Den handlar om en resande cirkus, eller ett resande teatersällskap eller vad de nu är. Det är supande och knullande och många starka känslor, baserad på regissören Léa Fehners egen familj, från vilken hennes pappa och syster medverkar i filmen. Den är filmad på ett sätt att stilen och skådespeleriet liksom är perfekt kalibrerat, vilket jag alltid tycker är beundransvärt.

Lost in Translation (2003)
Och här har vi nog den mest välkända, som jag hoppas att de flesta har sett, för den är strålande. En av 00-talets bästa filmer. Scarlett Johansson var bara 17 år när hon spelade in den, vilket är helt sinnessjukt. En film om alienation och närhet. En mästerlig Bill Murray, fast det vet ni ju redan.

Mikey and Nicky (1976)
Elaine May, som senare skulle göra den ökända Ishtar (men som enligt uppgift inte ska vara så dålig som ryktet säger), låter vännerna John Cassavetes och Peter Falk metodspela sig trötta mot varandra i den här lilla pärlan. De är gangstrar och barndomsvänner, och Cassavetes hör av sig när han inser att han ska bli mördad av familjen. Vad det leder till är en mörbultande genomskådning av den manliga vänskapen. Det här är den bästa filmen om manlig vänskap jag har sett, eftersom den inte har bromancens romantiska skimmer, utan faktiskt tar tag i den manliga vänskapens smutsigare aspekter.

Tokyo Godfathers (2003)
Den bästa julfilmen någonsin, fastän den utspelar sig på nyår. En Dickensk berättelse om utsatta människor som försöker göra något gott för någon annan. Satoshi Kon är en strålande stjärna på animationshimmelen, som lämnade oss för tidigt. Jag har inte sett allt han gjort, och det kanske har med mitt sentimentala hjärta att göra, men jag har svårt att se hur han skulle kunna toppa denna.

The Wild Storm vol. 1

deckarde 13 nov 2017 18:09286 visningarKommentera: 0 !

The Wild Storm #1-6 (2017)

Warren Ellis skriver de bästa amerikanska serietidningarna idag. Så enkelt är det. Trees. Injection. Och nu återvänder han till WildStorm-universumet, mitt favorituniversum bland serietidningsuniversumen, med The Wild Storm.

Jag måste erkänna att namnen på alla personer och organisationer blev lite överväldigande. Men i princip så handlar den om en superhemlig underrättelsetjänst, ett superhemligt rymdprogram och ett Apple/Tesla-liknande företag som börjar få sitt krig och sina hemligheter spillda när chefen för tech-företaget blir räddat undan ett mordförsök. Och alla försöker hitta och på sina egna sätt ta hand om denna räddare i nöden.

Om det är något jag skulle vilja se mer problematiserat så är det faktumet att alla dessa organisationer totalt sakna transparens, även när åtminstone en utav dem åtminstone teoretiskt är en offentligt finansierad verksamhet, samtidigt som de alla eftersträvar total dominans över hela världen. Men eftersom löftet är att alla dessa maktstrukturer ska rasa i detta teknokraternas krig så kommer det nog. Nu handlar det mest om att få en med på resan.

Trees, som pågick i fjorton nummer mellan 2014 och 2016, är, utan att vara någon expert, förmodligen den bästa serietidningen som publicerats under 10-talet, i min uppfattning i vilket fall (jag äger dem bundet, i två volymer). Och Ellis skrev också vad som var 00-talets bästa, och en av de bästa någonsin, i Planetary (som utspelar sig i WildStorm-universumet; och som tekniskt sett började '99, men kom i huvudsak ut under 00-talet). The Wild Storm är inte så bra. Men den är väldigt bra, framför allt för oss som verkligen gillar Ellis Ellis-ismer, jargong-fylld dialog, trovärdiga övervåld och självgoda teknokrater.

Den känns ganska ofta som ett riff på Alan Moores klassiska Watchmen. För det första drar intrigen igång när någon flyger ut genom ett fönster, fast med helt andra konsekvenser och idéer runt omkring denna våldsamma eruption. Men det är också stilistiskt. Bortsett från en två eller tre stora helsidesbilder så är hela serien strängt upprutad. Inte konstant i Watchmens tryckande rutnät av nio, men i ofta i sex eller nio rutor, ibland åtta. Ibland bryter den ner i ännu mindre beståndsdelar, men det bryter aldrig från sitt rutnät: om det är tre rader så är det tre rader; det som skulle vara en ruta, eller oftare en rad, kan däremot brytas ner i ännu fler mindre rutor. Precis som i Watchmen, så skapar det en känsla av medvetet berättande. Det handlar inte bara om att skapa en effektiv enskild bild, utan att bygga upp en rytm, en känsla av tryckande framåtrörelse.

Jag har väl lagt till någon sorts policy om att inte aktivt söka upp gamla grejer, det är tamejfan jobbigt att köpa uppemot 10 volymer av en serie bara för att få den från början till slut. Det går ju att rucka på det, särskilt om det är en serie som fortfarande pågår. Men jag är intresserad av allt Warren Ellis gör som inte är mainstream superhjältar. The Wild Storm lever upp till förväntningarna, mer eller mindre. För allt kan ju faktiskt inte vara lika bra som Trees.

Trillium (2014) av Jeff Lemire

deckarde 5 nov 2017 21:28330 visningarKommentera: 0 !

Jeff Lemire är en ganska bra kanadensisk serietidningsförfattare- och tecknare; jag läste lite av hans Animal Man och Swamp Thing för en massa år sedan, när han skrev dem, några nummer. Jag har också läst de tre första volymerna av Descender, hans scifi-serie om en maskinpojke som jagas av allt och alla, som jag tycker om tillräckligt för att fortsätta läsa (jag tänkte köpa 4 och 5 samtidigt, när 5 kommer i mitten av januari).

Det är lite svårt, däremot, att skriva om Trillium, hans miniserie från 2014, av en ganska enkel anledning: jag har läst den så fragmenterat. En liten bit här, en liten bit där. Och nu ikväll när jag skriver det här slukade jag till slut den bit jag hade kvar. Det jag kan säga är att hans teckningar är strålande. Jag tycker att den är värd att läsa, för mig i vilket fall, bara tack vare teckningarna. Det är skrapigt och sketch-aktigt, med matta vattenfärg-liknande färger. För det är därefter som jag landar i en något mer komplicerad situation.

Eftersom jag inte läst den rakt igenom (som man kanske "borde") såhar jag inte alla plotdetaljer i huvudet. Men det finns också saker som jag verkligen inte tycker håller. Typ idéerna. jag läste en recension på Goodreads om hur allt var stulit från andra håll men jag har inte riktigt ett problem med det; allt stjäl från något. Det handlar om hur man utför sina idéer. Och helt ärligt var det ganska svagt. Men jag kanske ska beskriva vad handlingen är, först.

Den handlar om William, en utforskare på 1920-talet, och om Nika, en forskare på 3000-talet, som på grund av olika orsaker möter varandra när de utforskar samma uråldriga ruiner, och på något sätt lyckas byta medvetanden med varandra. Den här detaljen är nog snarare ett resultat av min sporadiska läsning, men det är i vilket fall någon sorts premiss. Vad är då problemet? Ja, ju mer jag tänker på det: allt. Jag har som sagt läst en del på Goodreads men jag bryr mig inte så mycket om scifi-delen, hur logisk den är. Jag uppskattar scifi mest för den estetiska upplevelsen. Men om jag ska fokusera på det som störde mig mest:

1. #5 är gjord så att den övre halvan av varje sida är vänd upprätt och berättar den ena halvan av historien, medan den undre halvan är vänd upp och ner och berättar den andra, fast från slutet till början. Jeff Lemire Dave Sim ain't. Dave Sim må vara en galning, men han gjorde en hel del geniala formmässiga drag i Cerebus. En av dem var inte att tvinga läsaren att vända hela boken upp och ner (på sidan däremot!). Det var bara frustrerande.

2. Jag bläddrar igenom serien som jag skriver det här, men det ursäktar inte det lama actionslutet. Det är en finstämd historia sen så kommer det ett actionhot som tar över hela historien, bara, bam! Det är svag dramaturgi; äg din berättelse. Trillium är inte någon actionrökare, utan en snyfthistoria. Jag brukar vara ganska ointresserad av historier, men när historien är så svag som den är här så blir det liksom ett problem. Det betyder inte att enskilda scener är välskrivna, det är de. Men helheten känns väldigt hafsig.

3. När jag bläddrar tillbaka så ser jag att det svarta hålet faktiskt finns redan tidigare, och effekten när de reser genom det, med de fragmenterade rutorna, är väldigt cool. Men slutet känns väldigt krystat.

Det finns mer. Men jag orkar inte processa det just nu. Jag tycker verkligen att teckningarna är fantastiska. Men historien är väldigt tom. Om man vill läsa Lemire-scifi, läs Descender istället. Mindre ambitiös, idémässigt, men till synes betydligt mycket mer genomarbetad.

Jag ska nog beställa hem Warren Ellis The Wild Storm (den nya nytolkningen av Wildstorm-universumet, mitt favorit-serietidningsuniversum), och hoppas att den är lika bra som jag vet att Ellis kan vara. Bättre än det här i vilket fall.

Tidigare inlägg

The Dark Tower

12 sep 2017 02:032

Vad kan man säga. Matthew MacConaughey i en skjorta uppknäppt till...

War for the Planet of the Apes (2017)

14 jul 2017 22:290

Det utlovade kriget i titeln till Matt Reeves sista del av den...

Trees - Warren Ellis

11 jul 2017 17:442

Warren Ellis är den bästa serietidningsskribenten som arbetar i den...

Oleg and the Great Arts

7 jul 2017 23:410

Eftersom jag använder massor med konstiga art house-streamingtjänster...

Wolf's Heart - Henrik Berggren

6 jul 2017 21:260

14 år efter att Broder Daniel släpper sin sista platta kommer den...

Den yttersta ångesten

5 jul 2017 16:510

Jag har, efter att jag tog studenten, på många sätt haft det ett bra...

Mud (2012)

4 jul 2017 21:051

Jeff Nichols kom 2012 med sin version av Spielbergs...

Okja (2017)

3 jul 2017 19:233

Sydkoreanska regissören Bong Joon-ho verkar ha fördjupat i sin ...

Compliance (2012)

2 jul 2017 22:502

Compliance är en film som bygger på verkliga händelser. Den handlar...