Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

deckarde

25 Registrerad: 26 nov 2012 00:05 Senaste besök: I dag 00:11 Online: Nej

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

War for the Planet of the Apes (2017)

deckarde 14 jul 2017 22:2950 visningarKommentera: 0 !

Det utlovade kriget i titeln till Matt Reeves sista del av den moderna Apornas planet-trilogin är visserligen inte på en större skala än något som händer i de andra filmerna men ändå intressantare eftersom det istället tillåts föras i karaktärernas huvuden. Handlingen följer oväntat rakt på från Dawn där enklaven med apor fått nys om att det finns en militärbas med människor som är inställda på att förinta aporna ledd av den Kurtz-aktige översten spelad av Woody Harrelson. Ceasar, som vanligt utmärkt spelad av Andy Serkins, bestämmer sig för att ge sig efter den överste som styr basen med järnhand samtidigt som han skickar iväg sin stam till ett förlovat land. Det är den visuellt mest vågade av de tre filmerna; till och från litar den så på specialeffekterna att den låter oss bevittna sekvenser med gigantiska närbilder där apornas ansikten tar upp hela bilden. I andra fall går den åt andra hållet och låter oss under första halvan se seriens mest slående visuella idé, aporna ridandes på hästar, i enorma western-vyer. Det är i den andra halvan som den i huvudsak tappar det laserfokus som gör den första halvan så bra som den är. Där den kunde blivit en variant på typ Spartacus så väljer den istället formulametoder för att bygga spänning, inklusive en läckande damm som aldrig riktigt leder någonvart, när det finns gott nog om karaktärsmaterial att bygga dramatiken kring.

Det största som hela tiden saknats i den här nya serien med filmer är att de aldrig riktigt lyckats fylla det hål av allegorisk resonans som framför allt originalfilmen från 1968 har, där apornas dominans över människorna kan ses som symboliskt för antingen klassamhälle eller rasförtryck. War är den starkaste i den nya trilogin i sin tematiska övertygelse men blir i slutändan bara berättelsen om Ceasars resa från födelse till ålderdom, från fångenskap och underkastelse till frihet och inflytande. Vilket i och för sig är mer än de flesta Hollywood-filmer idag.

Trees - Warren Ellis

deckarde 11 jul 2017 17:4471 visningarKommentera: 2 !

Warren Ellis är den bästa serietidningsskribenten som arbetar i den där hyperkommersiella delen av serietidningsvärlden som är de fyra stora förlagen i USA, DC, Marvel, Image och Dark Horse. Många brukar säga Alan Moore med Watchmen som det ultimata argumentet. Och Watchmen är definitivt en milstolpe i den amerikanska superhjältetraditionen, tillika en strålande serietidning. Men, och här blir det ju direkt en smaksak, jag tycker att Moore i huvudsak är en cynisk gammal gubbe och alltid har varit det och att det genomsyrar hans serieskapande på ett väldigt tydligt sätt.

Det är där Warren Ellis kommer in, som skrivit sina egna klassiker som Transmetropolitan, The Authority och (framför allt) Planetary. Den sistnämnda är min kandidat till den bästa serietidningen som någonsin gjorts. Men det är inte några av dem jag tänkt skriva om idag.

2014 började han tillsammans med tecknaren Jason Howard göra en märklig liten serietidning som heter Trees, publicerad av Image. Jag upptäckte den väl sommaren 2016 när jag köpte den första samlingsvolymen, de åtta första numren. Den handlar i korthet om att det för tio år sedan landade gigantiska utomjordiska farkoster eller varelser på jorden som helt enkelt liknar träd och som står flera hundra meter högt över hela jorden, från New York och Kina till Nordpolen och Afrikas östra kust. Ingen vet vad det är eller vad de gör.

Men träden är bara utgångspunkten. Metaplotten som finns i bakgrunden. Den verkliga substansen är berättelser om människor i skuggan av träden (den första volymen heter till och med In Shadow) Det finns en tillträdande borgmästare i det översvämmade New York som har hamnat i konflikt med kriminella gäng. Det finns en pojke som upptäcker sin sexualitet den stad som en gång var Sichuan, Kina, och ett antal forskare utforskar det träd som ställt sig på Nordpolen. Och några historier till. Och det är i de här historierna som serien uppnår sin verkliga storhet. För där Planetary, som jag ju redan sagt älskar, mest leker med troper och genrekonventioner och där Transmetropolitan i huvudsak vältrar sig i sina satiriska karikatyrer finner Trees i förgrunden av en historia om utomjordingar förklädda till träd en enormt mänsklig dimension.

Det hjälper ju att Jason Howard verkligen gör rättvisa åt både det stora och det lilla i Ellis manus. Han har en slags rispig stil där expressivitet är viktigare än realism utan att någonsin förlora den realism som krävs för att låta oss stanna kvar i fiktionens verklighet. Jag kan inte säga så mycket mer, dock, än att historien och bilderna verkligen sitter ihop på ett behagligt sätt, som gör att historien blir större än bara sin handling eller tematik. Och något jag beundrar i Ellis serier, oavsett tecknare, är att han verkar bry sig om seriemediet som en självständig form av visuellt berättande. Även om tekniker han hjälpte till att uppvärdera i mainstreamen ofta kallas filmiska är det snarare senare brukare som missförstått hur de ska användas som är skyldiga till flest brott.

Det minst intressanta för mig i Ellis konstnärskap (eller vad jag ska kalla det) är hans intresse för transhumanistiska idéer. Alltså, att människor och maskiner en dag kommer kunna växa ihop och "förbättra" människans möjlighet att leva och överleva. Det finns nog lite grand, men inte i samma grad som andra serier med Ellis namn. Det centrala temat som växer fram, och som allt annat på ett eller annat sätt centrerar kring, är den politiska instabilitet som skapats av att träden landat. Så utforskar serien det ur så många perspektiv som bara får plats: från de högsta politiska organen till människor som står så långt borta från makten som är möjligt. Alla påverkas och alla kan påverka, i det stora eller det lilla.

Det som gör att jag dras till Ellis serietidningar är ju i grund och botten att de är optimistiska, vilka cyniska masker de än kan ta på sig. Till skillnad från Alan Moore som bara är cynisk om mänsklighetens öde så finns det hos Ellis en strimma av ljus i slutet av tunneln som visar att allt kan vara åt helvete men att vi inte är inkapabla att göra något åt saken, hur svårt det än må vara. Det finns en tro på att det finns människor som vill och kan göra världen till en bättre plats än den är nu.

Oleg and the Great Arts

deckarde 7 jul 2017 23:4186 visningarKommentera: 0 !

Eftersom jag använder massor med konstiga art house-streamingtjänster så såg jag den här filmen om en rysk kompositör som gjorde musiken till över 200 filmer. I upplägg känns den som en vanlig tv-dokumentär som en kan se i K Special (vilket jag förmodar att det var: den är bara 70 minuter) men Olegs excentriska personlighet och hans helt magiska pianospel gör att den växer och blir något väldigt speciellt. Det finns en scen där han spelar den ryska nationalsången i vad som verkar vara en övergiven stuga som är helt otrolig.

Det finns en tendens i "konstnärlig" film att använda långa statiska bilder som en lat genväg till djupsinnighet men här tycker jag att filmen, genom att lägga stor tyngd vid Olegs pianospelande, genom sådana bilder lyckas hitta till den mänsklighet som bara går att förmedla när en stor konstnär, och framför allt musiker, gör det den gör bäst.

Det är tur att regissören, Andres Duque, fick tillgång till Oleg när han gjorde eftersom han både var väldigt gammal (88, tror jag) när filmen spelades in och eftersom Oleg dog bara en kort tid senare. Han är också väldigt avskärmad: han berättar i en scen att platsen där han bor var en slags resort för sovjetiska konstnärer som fått hem att bo i från Stalin själv. Han gestikulerar vilt och talar i strömmande monologer (inte helt olikt mig själv: inga jämförelser i övrigt).

De konstnärer jag beundrar mest är musikerna: de kräver inget mer av en än en ren känslomässig reaktion. Och även om jag inte kan ett jota om musik egentligen så märks det ändå när man är i sällskap av en mästare.

(Oleg heter Karavaychuk i efternamn men jag använder förnamnet eftersom det är i titeln på filmen och efternamnet är väldigt krångligt att komma ihåg.)

Wolf's Heart - Henrik Berggren

deckarde 6 jul 2017 21:26101 visningarKommentera: 0 !

14 år efter att Broder Daniel släpper sin sista platta kommer den legendariske sångaren med sin efterlängtade solodebut. Det är inte lite att leva upp till det gamla bandets status: En och en halv av bandets fyra skivor är mästerverk (Broder Daniel Forever och första halvan, typ, av Cruel Town) och i min mening bland de bästa popplattor som någonsin gjorts i det här landet.

Wolf's Heart är en riktigt bra platta, även om den inte lever upp till det bästa av Berggrens tidigare melodier. Den landar som medel vid bättre än genomsnittet på Cruel Town, där de bästa låtarna på den skivan är otroligt mycket bättre medan de som är sämre är ganska mycket sämre. Det känns som Berggren är ju Berggren så att förvänta sig något totalt nytt skulle väl vara att förvänta sig för mycket. Det är däremot en ganska naturlig fortsättning på vad han sysslade med på Cruel Town: där den skivan var ju en uppgörelse med ungdomen verkar Berggren ha börjat oroa sig för vuxenhetens indifferens till känslolivet. Men med det klivet har han också blivit avtrubbad i både melodimakande och (vad jag tror kallas) mix: melodierna ligger och tjatar istället för att driva framåt och mixen täpper till stämningen istället för att öppna upp den (som bra popmusik, i min mening, gör).

Den bästa låten är Parties, i vilken han i högsta grad tar på sig clownutstyrseln, som alltid ligger nära ytan, och han spelar på precis den faux-teatralitet som alltid gjorde BD stort. Det blir studentspex fast på riktigt när melodin klär upp sig i gycklarens bjällerklang. Den enda låt som tar sig upp i de tidigare skivornas existentiella spänning är Come, Mommy, Take My Hand som från första not till sista kräver ens totala uppmärksamhet; den är uppfylld av själslig vilja att uttrycka sig som många av de andra låtarna saknar.

Som helhet är det ojämt men i ärlighetens namn vad Broder Daniel ett ojämnt band så det är inte överraskande. Det svåraste att smälta är ju den här känslan av förvirring kring att framtiden inte ligger framåt utan bakåt. Det är något nytt i Berggrens register som är helt annorlunda från det han gjort tidigare. Men för att inte ha släppt nytt material på 14 år är det ändå imponerande att se en sådan totalt självsäker tematisk fortsättning på vad han gjort tidigare som håller så hög kvalitet som det ändå gör.

Den yttersta ångesten

deckarde 5 jul 2017 16:51140 visningarKommentera: 0 !

Jag har, efter att jag tog studenten, på många sätt haft det ett bra liv. Jag har pluggat film på folkis, litteraturvetenskap på universitet och ett år på konstskola nu senast. Utbildat mig på olika sätt vid olika kulturarbetarutbildningar. Och när jag har haft oturen att inte kunna plugga har jag haft turen att inte behöva jobba.

En del i det har i sanningens namn med att det på något plan innebär att jag var tvungen att göra en av de saker jag fortfarande är fruktansvärt rädd för att göra (det ända som är värre är väl att ragga på krogen):

Skriva in sig på arbetsförmedlingen.

Arbetsförmedlingen var ju länge, och är fortfarande för allt jag vet, Sveriges mest hatade myndighet. Inte helt obefogat. Min rädsla växte fram, och om jag inte gjort min politiska övertygelse tydlig by now så gör jag väl det nu, under de åtta åren med alliansregeringen som verkade styra arbetsförmedligen allt längre ner i nyliberalt New Public Management-trams där bestyren låg i att kontrollera de arbetslösa snarare än att lyckas sätta oss i arbete. Nu, jag har inget emot varken byråkrati eller byråkrater. De fyller viktiga funktioner i samhället. Men det finns ju en gräns där det förvandlas till en Kafka-esk labyrint av regleringar där det enda myndigheterna klarar av att göra är att hänvisa till icke uppfyllda krav som slänger människor fram och tillbaka mellan omänskliga bestämmelser. Man kan bli anarkist eller libertarian för mindre.

Det är alltså i den här tankevärlden min syn av arbetsförmedlingen bildas. Och jag vet att det är bättre - bland annat verkar vänteperioden vid inskrivning som existerade när jag skrev in mig efter studenten 2011 ha försvunnit. Vilket framsteg! Att få hjälp av en myndighet när man ber om den. Wow. Men trots att jag vet att arbetslösheten sjunker, och att den bland inrikes födda ligger på ungefär 4%, en grupp jag passar in i, har jag precis som förr känt den där avsmaken i munnen och trycket mot bröstet när jag varit tvungen att gå dit.

Jag skrev i vilket fall in mig på måndagen i förra veckan och fick ett möte inplanerat i morgon, torsdag, där jag ska träffa någon tjänsteman. Vi får se vad som händer.

Tidigare inlägg

Mud (2012)

4 jul 2017 21:051

Jeff Nichols kom 2012 med sin version av Spielbergs...

Okja (2017)

3 jul 2017 19:233

Sydkoreanska regissören Bong Joon-ho verkar ha fördjupat i sin ...

Compliance (2012)

2 jul 2017 22:502

Compliance är en film som bygger på verkliga händelser. Den handlar...