Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

deckarde

25 Registrerad: 26 nov 2012 00:05 Senaste besök: I dag 03:52 Online: Nej

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

The Dark Tower

deckarde 12 sep 2017 02:03294 visningarKommentera: 2 !

Vad kan man säga. Matthew MacConaughey i en skjorta uppknäppt till midjan, med alla repliker i stil med: ”Everyone who follows you dies by my hand” eller ”The Tower will fall”. Effekter som hämtade från mitten av 00-talet eller mellansekvensen i ett tv-spel. En regissör som senast innan det här projektet regisserade dansk prestigefilm men som måste ta ett grepp om demoner som är hus (de försöker äta upp våra hjältar genom att golvet öppnar sig som en flodvåg), revolvrar smälta från Kung Arturs svärd Excalibur och en handling som borde kräva en dubbelt så lång film men avhandlas med samma känsla av entusiasm som den tv-film det känns som.

Idris Elba och Matthew MacConaughey är bra rollsatta och fotot är helt okej. Vilket väl är vad man kan säga om det som är genuint positivt om filmen. Det finns en genuin känsla av patos och moralisk tyngd när Elbas revolverman, Roland, reciterar sin gamla order av riddarcowboys vers om att den som inte gjort som den ska har glömt bort sin faders ansikte. Det finns en underliggande skräck när MacConaughey är tvungen att uttala repliker i ett manus som bara försett honom med floskler, även om inte ens han är kapabel att rädda vad som helst (att Roland bär på vad som en gång var Excalibur är bortslängt i en replik, den värsta i hela filmen).

Det finns i premissen, att hela universum binds samman av ett torn i mitten av verkligheten och att, som sviten inleds, mannen i svart flydde genom öknen och revolvermannen följde efter, precis som alltid hos King, något tramsigt, pulpigt kul och coolt. Det finns till och med i den här filmen något som hade kunnat bli bra och det kanske fanns någon gång, till exempel i den 150 minuter långa versionen som cheferna på Colombia Pictures fick se innan den ströks ner till sina dryga 90 minuter. Det betyder att filmen faktiskt har ett ganska bra tempo men att det inte finns någon känsla av skala när karaktärerna pratar om att hela universum står på spel. Det finns saker som fungerar som självständiga idéer (demonen som är ett hus, till exempel) men de betyder ingenting i det större perspektivet. Hela filmen bärs också ner av en seriositet, om än en stilig sådan, som hade kunnat förtjänas men som bara gör att filmen bär en ståtlighet som sätter sig i motsats till den töntiga storyn.

War for the Planet of the Apes (2017)

deckarde 14 jul 2017 22:29520 visningarKommentera: 0 !

Det utlovade kriget i titeln till Matt Reeves sista del av den moderna Apornas planet-trilogin är visserligen inte på en större skala än något som händer i de andra filmerna men ändå intressantare eftersom det istället tillåts föras i karaktärernas huvuden. Handlingen följer oväntat rakt på från Dawn där enklaven med apor fått nys om att det finns en militärbas med människor som är inställda på att förinta aporna ledd av den Kurtz-aktige översten spelad av Woody Harrelson. Ceasar, som vanligt utmärkt spelad av Andy Serkins, bestämmer sig för att ge sig efter den överste som styr basen med järnhand samtidigt som han skickar iväg sin stam till ett förlovat land. Det är den visuellt mest vågade av de tre filmerna; till och från litar den så på specialeffekterna att den låter oss bevittna sekvenser med gigantiska närbilder där apornas ansikten tar upp hela bilden. I andra fall går den åt andra hållet och låter oss under första halvan se seriens mest slående visuella idé, aporna ridandes på hästar, i enorma western-vyer. Det är i den andra halvan som den i huvudsak tappar det laserfokus som gör den första halvan så bra som den är. Där den kunde blivit en variant på typ Spartacus så väljer den istället formulametoder för att bygga spänning, inklusive en läckande damm som aldrig riktigt leder någonvart, när det finns gott nog om karaktärsmaterial att bygga dramatiken kring.

Det största som hela tiden saknats i den här nya serien med filmer är att de aldrig riktigt lyckats fylla det hål av allegorisk resonans som framför allt originalfilmen från 1968 har, där apornas dominans över människorna kan ses som symboliskt för antingen klassamhälle eller rasförtryck. War är den starkaste i den nya trilogin i sin tematiska övertygelse men blir i slutändan bara berättelsen om Ceasars resa från födelse till ålderdom, från fångenskap och underkastelse till frihet och inflytande. Vilket i och för sig är mer än de flesta Hollywood-filmer idag.

Trees - Warren Ellis

deckarde 11 jul 2017 17:44532 visningarKommentera: 2 !

Warren Ellis är den bästa serietidningsskribenten som arbetar i den där hyperkommersiella delen av serietidningsvärlden som är de fyra stora förlagen i USA, DC, Marvel, Image och Dark Horse. Många brukar säga Alan Moore med Watchmen som det ultimata argumentet. Och Watchmen är definitivt en milstolpe i den amerikanska superhjältetraditionen, tillika en strålande serietidning. Men, och här blir det ju direkt en smaksak, jag tycker att Moore i huvudsak är en cynisk gammal gubbe och alltid har varit det och att det genomsyrar hans serieskapande på ett väldigt tydligt sätt.

Det är där Warren Ellis kommer in, som skrivit sina egna klassiker som Transmetropolitan, The Authority och (framför allt) Planetary. Den sistnämnda är min kandidat till den bästa serietidningen som någonsin gjorts. Men det är inte några av dem jag tänkt skriva om idag.

2014 började han tillsammans med tecknaren Jason Howard göra en märklig liten serietidning som heter Trees, publicerad av Image. Jag upptäckte den väl sommaren 2016 när jag köpte den första samlingsvolymen, de åtta första numren. Den handlar i korthet om att det för tio år sedan landade gigantiska utomjordiska farkoster eller varelser på jorden som helt enkelt liknar träd och som står flera hundra meter högt över hela jorden, från New York och Kina till Nordpolen och Afrikas östra kust. Ingen vet vad det är eller vad de gör.

Men träden är bara utgångspunkten. Metaplotten som finns i bakgrunden. Den verkliga substansen är berättelser om människor i skuggan av träden (den första volymen heter till och med In Shadow) Det finns en tillträdande borgmästare i det översvämmade New York som har hamnat i konflikt med kriminella gäng. Det finns en pojke som upptäcker sin sexualitet den stad som en gång var Sichuan, Kina, och ett antal forskare utforskar det träd som ställt sig på Nordpolen. Och några historier till. Och det är i de här historierna som serien uppnår sin verkliga storhet. För där Planetary, som jag ju redan sagt älskar, mest leker med troper och genrekonventioner och där Transmetropolitan i huvudsak vältrar sig i sina satiriska karikatyrer finner Trees i förgrunden av en historia om utomjordingar förklädda till träd en enormt mänsklig dimension.

Det hjälper ju att Jason Howard verkligen gör rättvisa åt både det stora och det lilla i Ellis manus. Han har en slags rispig stil där expressivitet är viktigare än realism utan att någonsin förlora den realism som krävs för att låta oss stanna kvar i fiktionens verklighet. Jag kan inte säga så mycket mer, dock, än att historien och bilderna verkligen sitter ihop på ett behagligt sätt, som gör att historien blir större än bara sin handling eller tematik. Och något jag beundrar i Ellis serier, oavsett tecknare, är att han verkar bry sig om seriemediet som en självständig form av visuellt berättande. Även om tekniker han hjälpte till att uppvärdera i mainstreamen ofta kallas filmiska är det snarare senare brukare som missförstått hur de ska användas som är skyldiga till flest brott.

Det minst intressanta för mig i Ellis konstnärskap (eller vad jag ska kalla det) är hans intresse för transhumanistiska idéer. Alltså, att människor och maskiner en dag kommer kunna växa ihop och "förbättra" människans möjlighet att leva och överleva. Det finns nog lite grand, men inte i samma grad som andra serier med Ellis namn. Det centrala temat som växer fram, och som allt annat på ett eller annat sätt centrerar kring, är den politiska instabilitet som skapats av att träden landat. Så utforskar serien det ur så många perspektiv som bara får plats: från de högsta politiska organen till människor som står så långt borta från makten som är möjligt. Alla påverkas och alla kan påverka, i det stora eller det lilla.

Det som gör att jag dras till Ellis serietidningar är ju i grund och botten att de är optimistiska, vilka cyniska masker de än kan ta på sig. Till skillnad från Alan Moore som bara är cynisk om mänsklighetens öde så finns det hos Ellis en strimma av ljus i slutet av tunneln som visar att allt kan vara åt helvete men att vi inte är inkapabla att göra något åt saken, hur svårt det än må vara. Det finns en tro på att det finns människor som vill och kan göra världen till en bättre plats än den är nu.

Oleg and the Great Arts

deckarde 7 jul 2017 23:41544 visningarKommentera: 0 !

Eftersom jag använder massor med konstiga art house-streamingtjänster så såg jag den här filmen om en rysk kompositör som gjorde musiken till över 200 filmer. I upplägg känns den som en vanlig tv-dokumentär som en kan se i K Special (vilket jag förmodar att det var: den är bara 70 minuter) men Olegs excentriska personlighet och hans helt magiska pianospel gör att den växer och blir något väldigt speciellt. Det finns en scen där han spelar den ryska nationalsången i vad som verkar vara en övergiven stuga som är helt otrolig.

Det finns en tendens i "konstnärlig" film att använda långa statiska bilder som en lat genväg till djupsinnighet men här tycker jag att filmen, genom att lägga stor tyngd vid Olegs pianospelande, genom sådana bilder lyckas hitta till den mänsklighet som bara går att förmedla när en stor konstnär, och framför allt musiker, gör det den gör bäst.

Det är tur att regissören, Andres Duque, fick tillgång till Oleg när han gjorde eftersom han både var väldigt gammal (88, tror jag) när filmen spelades in och eftersom Oleg dog bara en kort tid senare. Han är också väldigt avskärmad: han berättar i en scen att platsen där han bor var en slags resort för sovjetiska konstnärer som fått hem att bo i från Stalin själv. Han gestikulerar vilt och talar i strömmande monologer (inte helt olikt mig själv: inga jämförelser i övrigt).

De konstnärer jag beundrar mest är musikerna: de kräver inget mer av en än en ren känslomässig reaktion. Och även om jag inte kan ett jota om musik egentligen så märks det ändå när man är i sällskap av en mästare.

(Oleg heter Karavaychuk i efternamn men jag använder förnamnet eftersom det är i titeln på filmen och efternamnet är väldigt krångligt att komma ihåg.)

Wolf's Heart - Henrik Berggren

deckarde 6 jul 2017 21:26562 visningarKommentera: 0 !

14 år efter att Broder Daniel släpper sin sista platta kommer den legendariske sångaren med sin efterlängtade solodebut. Det är inte lite att leva upp till det gamla bandets status: En och en halv av bandets fyra skivor är mästerverk (Broder Daniel Forever och första halvan, typ, av Cruel Town) och i min mening bland de bästa popplattor som någonsin gjorts i det här landet.

Wolf's Heart är en riktigt bra platta, även om den inte lever upp till det bästa av Berggrens tidigare melodier. Den landar som medel vid bättre än genomsnittet på Cruel Town, där de bästa låtarna på den skivan är otroligt mycket bättre medan de som är sämre är ganska mycket sämre. Det känns som Berggren är ju Berggren så att förvänta sig något totalt nytt skulle väl vara att förvänta sig för mycket. Det är däremot en ganska naturlig fortsättning på vad han sysslade med på Cruel Town: där den skivan var ju en uppgörelse med ungdomen verkar Berggren ha börjat oroa sig för vuxenhetens indifferens till känslolivet. Men med det klivet har han också blivit avtrubbad i både melodimakande och (vad jag tror kallas) mix: melodierna ligger och tjatar istället för att driva framåt och mixen täpper till stämningen istället för att öppna upp den (som bra popmusik, i min mening, gör).

Den bästa låten är Parties, i vilken han i högsta grad tar på sig clownutstyrseln, som alltid ligger nära ytan, och han spelar på precis den faux-teatralitet som alltid gjorde BD stort. Det blir studentspex fast på riktigt när melodin klär upp sig i gycklarens bjällerklang. Den enda låt som tar sig upp i de tidigare skivornas existentiella spänning är Come, Mommy, Take My Hand som från första not till sista kräver ens totala uppmärksamhet; den är uppfylld av själslig vilja att uttrycka sig som många av de andra låtarna saknar.

Som helhet är det ojämt men i ärlighetens namn vad Broder Daniel ett ojämnt band så det är inte överraskande. Det svåraste att smälta är ju den här känslan av förvirring kring att framtiden inte ligger framåt utan bakåt. Det är något nytt i Berggrens register som är helt annorlunda från det han gjort tidigare. Men för att inte ha släppt nytt material på 14 år är det ändå imponerande att se en sådan totalt självsäker tematisk fortsättning på vad han gjort tidigare som håller så hög kvalitet som det ändå gör.

Tidigare inlägg

Den yttersta ångesten

5 jul 2017 16:510

Jag har, efter att jag tog studenten, på många sätt haft det ett bra...

Mud (2012)

4 jul 2017 21:051

Jeff Nichols kom 2012 med sin version av Spielbergs...

Okja (2017)

3 jul 2017 19:233

Sydkoreanska regissören Bong Joon-ho verkar ha fördjupat i sin ...

Compliance (2012)

2 jul 2017 22:502

Compliance är en film som bygger på verkliga händelser. Den handlar...