Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Alvar Johansson

19 Registrerad: 27 dec 2013 16:47 Senaste besök: I dag 12:28 Online: Ja

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Dark Souls på ett liv- 2. En ursäkt och en fortsättning

Alvar Johansson18 aug 2014 21:401939 visningarKommentera: 1 !



Jag skulle vilja inleda den här delen av serien med att be om ursäkt. Jag vet att det tagit väldigt lång tid för nästa del att komma upp.

Alldeles för lång tid faktiskt. Och jag ber om ursäkt för det. Jag har haft det kämpigt. Neråtkurvor och stress. Sådant som alla har, och som alla tycker är lika jobbigt. Det har kommit i vägen. Det här är ett projekt som kräver tid och ork. Någonting som jag helt enkelt inte haft. Så jag ber om ursäkt. Verkligen. Men jag känner att jag pratat länge nog nu. Det är dags att fortsätta resan ner i abyssen:

Jag funderar ärligt talat på ifall jag någonsin vill lämna bonfirens värme. Vid elden, precis där kråkan just släppt av mig är jag säker. Helt säker. Jag kanske kan stanna här. Men nej. Jag måste vidare. Pressa mig framåt.

Så jag rör mig upp längs med en trappa mot borgen så hägrar i fjärran. Det är en väg jag vandrat förut, men insikten om att varje snedsteg kan bli mitt sista gör att jag rör mig på helspänn. Det första skeletten blir dock en enkel match. Jag rör mig åt sidan, fokuserar på korta snabba hugg och att hålla skölden över ansiktet vid alla tillfällen. Jag ger mig tillbaka till bonfiren. Grinding kommer att bli min bästa vän under det här projektet, så jag låter svärdet harva skelett tills jag känner mig mer säker på att röra mig vidare. Väl upp mot borgen kryper skräcken över mig igen. Undead Parish förklarar texten på skärmen. Och ja, nog känns döden av här.

Stapplande lik och rustningsbeklädda mardrömskrigare möter mig medans jag desperat försöker röra mig upp mot nästa bonfire. Jag låter skölden vila över ansiktet som ett barn som dragit upp täcket över hakan i skydd mot mörkret medans jag låter svärdet tala. Det går dock bra. Bättre än väntat. Kanske blir jag övermäktig. Men första träffen på min rustning får mig att krypa in bakom skölden igen.

På detta sätt pressar jag mig upp mot borgens topp. Snart så möts jag av synen av nästa Bonfire och texten: Undead Burg. Andas ut. Och så grinda. Jag vågar knappt gå några meter ut från elden innan jag tagit mig upp åtminstone två levlar. Först då rör jag mig längre in mot borgen. Skelett på skelett möter sin baneman medans jag stiger i levlar och självförtroende. Den svarte riddaren med ryggen vänd mot mig lämnar jag dock i fred. Han får gärna behålla sina skatter ifall jag får behålla mitt liv.

Så väntar slutligen den dimmiga porten in mot bossen. Ska jag ta mig in.

Nej.

Nej för guds skull.

Mer grinding väntar innan jag ens kan fundera på att ta mig an honom. Så jag rör mig tillbaka mot elden och dussinskeletten, med bossens hånflinande ögon inpräntade i ryggen.Taggar: Dark Souls, Speedruns, Dark Souls Dagboken, dagbok, Rekordförsök, idioti, Vad fan håller jag på med?

« Till bloggen

Kommentarer

biva8120 aug 2014q

Älskar spelet! Lever mig in i din texts varje fotsteg! Fruktan för långe mörke riddaren med ryggen till. Att besegra honom var ett PROJEKT. :-)

Lycka till! Själv hade jag ALDRIG vågat mig vidare till bossen.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.