Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

bookman

Registrerad: 10 maj 2014 08:24 Senaste besök: I dag 09:18 Online: Nej

Umeå

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Varför jag skriver

bookman 24 maj 2017 07:1240 visningarKommentera: 0 !

Jag tror att det var Carl Sagan som filosoferade kring att skriva, skapa och DNA. Den inneboende längtan att sprida information med pilleskruven tog sig, enligt CS, uttryck i att man vill sprida information även på andra sätt. Lämna efter en del av sig själv och sina tankar på pränt. En del som potentiellt kan överleva i hundra år. Jag har alltid skrivit kring min kulturkonsumtion, mest för egen den (så även denna blogg). Låt mig få presentera Nintendoboken:



Denna dyrgrip är författad av young bookman. Den innehåller kartor vetande, koder och annat matnyttigt så att eftervärlden inte ska glömma att ställa sig och huka vid väggen i simons quest. Jag har dille på det här, kanske inte så konstigt när man när man ser hur djävla bra jag är:


Här har konstnären (dvs jag) fångat den atmosfär och dramatik, ja låt mig drista att påstå, den storvulenhet som uppstår i striden mellan Megaman och Dr wily.

Det är en bit minnen som fastnat på pränt och som kan återupplevas 20 år senare. Mycket gjordes tillsammans med kompisar. Vilket för mig in på en annan anledning till varför jag/man/vi skriver.

Kultur är något som sker i interaktion med andra. En enskild individ kan inte upprätthålla kultur. Jag som i grund och botten inte har så stort behov alls av andra människor (spelar aldrig multiplayer, det är en bild på mig i uppslagsboken när man slår upp ordet ”introvert” osv) har ett visst behov av kommunikation. Loading.se, Neogaf.com samt vänner i IRL som delar intresset är en stor del. Whatsapp konversationer av vad man spelar, hur ointressant det än må vara, samt vad man tycker, planerar är en del av mitt kulturliv vilket för mig in på den tredje anledningen till varför jag skriver (och varför jag skriver just här)

Forumdöden.

Facebookgrupper och youtube konkurrerar med forumen och ibland hör man talas om forumdöden. Det skulle vara tråkigt om den här kommunikationsformen försvann.
Forumen har varit en stor del av mitt kulturintresse. Om jag inte minns fel så började det redan på superplay, jag har en tendens att radera och byta identitet ibland (jag är fortfarande lite barnsligt förtjust i alter egon). Nu tänkte jag att jag i alla fall skulle dra mitt strå till stacken och producera lite, ge något tillbaka. När jag tänker tillbaka så är loading.se en större del av ens liv än vad man skulle vilja erkänna.

Forumen är en del av spelhistorien och kulturen det också.

;Men så är det nog för många med specialintressen. Men alla har det inte lika bra ställt som loadinganvändarna.

Jag har alltid fascinerats av hur människors intresse kan bli en så stor del av deras liv, och hur jävla bärsärk vuxna människor kan blir, vilket får illustrerats av den här bilden (från ett husvagnsforum) där man i bakgrunden kan ana att något blivit snortokig i en diskussion om kylskåp:


Det är också en påminnelse över hur vuxet och seriöst loading.se har varit. I alla fall jämfört med husvagnsägarna och forumet familjeliv.

Jag avlutar med orden: Mina vänner, Låtom oss acceptera andras djävligt korkade åsikt om kylskåp, husvagnar och annat och försök värna om forumen. I all hast //Bookman

Jag och Castlevania

bookman 14 maj 2017 08:27168 visningarKommentera: 2 !

Som barn minns jag att mumierna var otäcka i det första castlevania till nes. Jag spelade det och uppföljaren på en gammal svartvit tv (i mitt minne så är slottet svartvitt fortfarande). Det är mitt första minne av serien. Skräckblandad förtjusning.



Jag har faktiskt klarat Castelevania 2 : Simons quest (nes)men aldrig ägt det. Mina minnen av spelet skiljer sig abnormt mycket från de intryck jag fick när jag försökte spela igenom det för några år sedan. Hur jag lyckades ta mig igenom spelet är lite av en gåta, man får förmoda att jag hade hjälp av Nintendomagasinet.

Som barn hade jag inte så många spel alls. Faktum är att jag fick nes rätt så sent, vår familj hade varken intresse eller pengar för tv-spel, vilket brukar vara min ursäkt till att jag som vuxen man har ett dedikerat tv-spelsrum med de flesta konsolerna. Värdet av ett spel är liksom inbränt i synapserna.

Som fattigbarn hade man ändå tillgång till ett ganska stort bibliotek av nes spel tack vare att man kunde låna av kompisar. Man var givetvis i sin tur tvungen att dela med sig med de spel man själv hade, det var ibland lite vanskligt. Mitt exemplar av Duck Tales försvann någonstans bland kompisgänget. Det fanns också en tid när nes-spel ansågs som värdelösa och antingen gavs bort eller försvann av andra anledningar.

Vid något tillfälle måste jag ha köpt Castlevania 3: Draculas Revenge. Jag hade hoppats på något mer i stil med Simons Quest men det var väl ok ändå. Jag behövde nästan aldrig låna ut det, det ansågs lite tråkigt och det kom samma år som Supernintendo och de flesta av mina vänner bytte upp sig.Jag har kört igenom det med både Grant, Syfa och Alucard som medhjälpare men det har egentligen aldrig varit någon favorit. Inte som Megaman , Zelda eller Ducktales.
Som lite av en slump så äger jag alltså ett exemplar av castlevania 3 i nästan mint condition. Nu är spelet värt en hel del dinares.



Jag var mer förtjust i de spel som liknade simons quest (eller minnet av det) 2001 återupptog jag tv-spelande efter en väldigt lång paus. Jag hade stadgat mig. Jag köpte ett chippat playstation 1 och återvände lite till nes-rötterna när jag skulle orientera mig i spelkatalogen. Megaman x4- X6 spelades igenom samt såklart castlevania Symphony of the night.

Castlevania symphony of the night är och förblir ett av mina absoluta favoritspel. Vid det här laget känner nog alla till detta spel. Koji Igarashi (kärleksfullt kallad IGA) var ” assistant director ” på detta spel som han av någon anledning ofta blir crediterad för, det är alltså egentligen inte han som hade största ansvaret. Producenten hette Toru Hagihara, han gjorde också den mer actionbetonade föregångaren till Sympony of the night (Rondo of Blood)
Symphony of the night blev aldrig någon hit i en värld som nyss upptäckt 3d, numera är det en kultklassiker som alla känner till.

När min dotter föddes minns jag att jag bråkade lite med min sambo, kanske lite kring den begränsade fritiden och vad som visades på den enda tv:n i hushållet. Min lösning var lika genial som vuxen när jag kompromissade och köpte ett gameboy advance. Nu hade spelintresset vaknat på riktigt, främst via vårt gamecube som faktiskt min sambo köpte.

Castlevania Circel of the Moon, var det första spelet jag införskaffade. Det var hemskt mörkt. Jag har faktiskt spelat igenom det för inte allt för länge sedan, även om jag inte har kvar gameboyspelet. Det håller fortfarande men blir gigantiskt svårt mot slutet. Jag var ganska okunnig om historien bakom spelet. IGA var inte inblandad i detta spel heller , däremot Etsunobu Ebisu, som bland annat varit delaktig i wario the shake dimentions samt garnspelen med Kirby och Yoshi.

Iga kom inte tillbaka till den här formen av castlevania förän i spelet Harmony of Dissonance men för mig personligen så är hans största bidrag Castlevania: Aria of Sorrow till gameboy advance samt Castlevania: Dawn of Sorrow som kom till Nintendo DS. Dawn of Sorrow är ett fantastiskt spel och på på delad plats med symphony of the night in my book.



Undersökningar visar att man inte läser längre texter på nätet. Om du läst ändå hit ska du bli belönad med en intressant trivia-kunskap:

I Japan heter huvudkaraktären i Castlevania 3 Ralf. Jepp Ralph C. Belmondo. Det skulle vara kul och "C" stod för Conrad men det är obekräftat. Är du inte glad över att du läste ända hit?

Hursomhelst.

Mellan de bärbara spelen kom också Playstation 2 äventyret som jag gillade när det begav sig. Det var IGA:S försök till 3d äventyr och det mottogs relativt väl. Jag har planerat att spela igenom det och det genererar säkert ett nytt blogginlägg.



Uppföljaren till det spelet hette Castlevania: Curse of Darkness och kom till både playstation 2 och xbox. Det fick ett hyfsat betyg av spelpressen (7-8) men jag upplevde det som väldigt repetitivt och lite tråkigt.

Nu börjar vi närma oss MercurySteams version av castlevania, nu när vi börjar komma in på modern castlevaniakunskap. Tänk er God of War med piska. Jag gillade ettan men orkade aldrig ta mig igenom tvåan vilket faktisk kan göra det till det enda castlevaniaspelet som jag inte spelat igenom förutom de tre spelen som kom till original gameboy och 3d castlevania som kom till nintendo 64

Edit: Det finns en hel del mystiska castlevaniaspel som jag kanske inte tänkt på . Bland annat ett ljuspistols spel med en led-piska (Castlevania: The Arcade) och vem kan glömma fightingspelet till wii? På grund av en naturlig nyfikenhet har jag nog testat de flesta (även mobilspelet Castlevania: Order of Shadows) men att säga att jag har klarat de flesta är kanske lite av en överdrift.

Lite besviken över att inget Iga-vania kom till 3ds får jag försöka hålla mig till Igas kickstarter projekt Bloodstained: Ritual of the Night som (förhoppningsvis) kommer ut i början av nästa år. Om man får räkna det som ett castlevania så har jag spelat och följt serien i 32 år.

Rätt bisarrt om man tänker på det? Få saker i livet har varit lika beständigt för mig som castlevania. Med det i åtanke så kan man förstå att jag haft lite ångest kring Konamis förehavanden.

Jag hoppas dock att serien kommer att leva vidare, i någon form. Bloodstained: Ritual of the Night är såklart något som tyder på detta och det kommer att bli skitkul att få spela det när det väl kommer ut. Tills dess så får jag spela om klassikerna när andan faller på.

Funderingar kring Horizon Zero Dawn

bookman 5 maj 2017 20:06720 visningarKommentera: 0 !

Guerrilla Games, tidigare kända som Killzone-utvecklare , och nu (och för evigt framtid) kända som Horizon Zero Dawn utvecklare har fått en riktig dunderhit i HZD.

Horizon Zero Dawn är, som alla som hänger på loading vet, ett open world spel i scifi/fantasy inspirerad miljö. Spelet utspelar sig i en framtid där människan regresserat tillbaka till ett mer stamliknande samhälle. Guerilla games fick faktiskt kritik för att man i något sammanhang använt ordet primitivare stadium så i fall att någon av mina tre läsare råkar vara indian vill jag understryka att civilisationen är stambaserad och religionen liknar naturfolkens, dock är man lite konfunderad över de gigantiska robotdinosaurierna som härjar där.

Man spelar som den utstötte Aloy, en karaktär som för övrigt är klockren och som faktiskt har några megabyte humor. Aloy är uppvuxen som utstött från Nora-stammen och i början så följer vi hennes personliga historia bara för att snärja in oss i berättelsen om hur vår värld gått under och för att jaga den mystiska kult som börjat korrumpera maskinerna.
Mitt första spontana intryck är att spelet är fantastiskt snygg, en helt otrolig teknisk prestation som saknar motstycke. Jag har fotat en massa screenshots på mitt ps4 som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med:




Spelvärlden innefattar dessutom gigantiska robotdinosaurier och tycker man inte att är häftigt så har man inte kontakt med sitt inre 80-talsfödda barn.
Redan där så är Guerrilla Games nästan i mål dock kan man addera några andra positiva saker. Grundberättelsen och karaktärerna är riktigt bra. Speciellt så gillade jag Erland och på nått sätt så tycker jag mig se att utvecklarna slängt med lite personlighetsutveckling i spelet. Ambitionerna har varit höga.
Lite förvånande nog så blir det inte så mycket av den hungerspelen-liknande starten. Vi får lära känna några karaktärer och förväntar oss ett narrativ som det inte blir så mycket av. Det är egentligen inget negativ, bara lite konstigt och får en att fundera lite kring om det är någon del av spelutvecklingen som ändrats eller om man bara vill hålla oss på helspänn.

Världen och historieberättandet är intressant och så även uppgraderingsmöjligheterna. Det som skiner starkast, efter den initiala chocken av grafiken, är faktiskt stridssystemet som håller spelet igenom. I och med att alla bitar faller på plats är det faktiskt ett open worldspel som till och med slår The Witcher 3 på fingrarna.

För objektivitetens skull så bör jag nämna att jag också har svårt för strukturen i Open World games. Nu är detta ingen regelrätt recension men finns det något mer irriterande än en recensent som recenserar en genre som han egentligen inte tycker om? Hursomhelst:


Inte Zelda


Man kan säga att spelet är en kulmination av open world games pre Zelda Breath of the wild. Dess enda stora nagg i kanten är egentligen att spelet kom samtidigt som Zelda och i ett svep så känns vissa delar omoderna trots att det egentligen är så bra ett open world game kan bli 2017 (utan att vara Zelda).
Jag bör nämna att jag, korkat nog, spelade Horizon och Zelda lite simultant. Jag kunde helt enkelt inte vänta på något av dem. Det är svårt att inte göra jämförelser. För att För att illustrera vad jag menar :


Här har jag hoppat jämfota över ett berg och hittat en extremt spännande och häftig jätterobot vars öppning man ser på bilden- Aloy påstår att ingången är täckt av is, så med mitt Breath of the Wild- mindset så plockar jag upp bågen och laddar upp med en eldpil. Givetvis händer inget, man kan inte ta sig in i grottan utan den låses upp när man kommit fram till rätt plats i historien. Både bergsklättringen och hur man tar sig fram i världen är annorlunda jämfört med Zelda. Ibland är jag nära att kasta mig utför ett stup för att glida iväg på min lilla tygfilt när jag plötsligt inser att jag spelar fel spel. Samtidigt är spelet mer storydrivet (det gillar jag) samt grafiskt mer avancerat än Zelda om man nu bryr sig om sånt.

Det negativa med den öppna strukturen är att det blir en hel del traskande, och en viss mån av grindande. Lyckades snabba på processen dock. Jag upptäckte att den stora åskkäften, som turligt nog är placerad precis vid en brasa som man kan snabbresa till, droppade en hel del lila modifikationer så efter att ha dödat honom, och några av hans spammade kloner så hade jag lyckats uppgradera min båge till ett eldmordvapen deluxe.

Systemet för uppgraderingar av kläder och vapen känns gediget.

Jag har riktigt kul med spelet, även om jag personligen skulle kunna nöja mig med en halverad speltid. Om man kollar på datumen så ser man att det tagit sin lilla tid för mig att spela igenom spelet med tanke på att jag haft det sedan launch.

Jag var rätt så avvaktande i hypen. I mitt tycke har Guerrilla Games bara gjort ett riktigt bra spel tidigare nämligen Killzone 2 till ps3. Dock erkänner jag mig överbevisad och trots att spelutvecklarna lovat att dom ska fortsätta med Killzone så hoppas jag lite att dom skrotar den serier för förmån för fler äventyr i Horizon.

Jag brukar avsluta med någon sorts betyg som hittills har varit 10/10 på vartenda jäkla spel jag spelat. Det blir lite inflation i tyckandet men baske mig om inte Horizon Zero Dawn är en fullpoängare? Personligen kanske jag skulle dra av en halv poäng bara för den open world fatique som jag känner men det är ett så pass välgjort och underhållande spel så att 10/10 känns berättigat.

Darwing Duck (The Disney Afternoon Collection).

bookman 24 apr 2017 15:31836 visningarKommentera: 0 !

Vad tusan spelar du? frågar sambon. Ja, det kan man faktiskt undra.Säkert har jag ett och annat åtagande som jag borde göra. Jag har också både Horizon Zero Dawn och Zelda som väntar men jag började på Darkwing Duck och förvandlades genast till Alfons Åberg. Jag ska bara …

Darkwing Duck är ett av spelen i The Disney Afternoon Collection och liknar mest ett Mega Man men med mindre fokus på vapenbyte. Jag minns spelet som väldigt svårt men med sparfunktionen så blir det ganska lätthanterligt.Själv begränsar jag mig till att spara efter varje avklarad bana.

Genom att trycka pil upp så kan man blocka många projektiler och speldesignen följer God Of Wars speldesign (eller om man ska vara noga så är det nog God of war som följer Darkwing Ducks speldesign men ni förstår vad jag menar). Man introduceras för en fiendetyp, lär sig bemästra den bara för att möta fiendetypen i annan situation (t.ex. på en plattform) eller två stycken. Ofta kan man spela ganska försiktigt men det finns vissa situationer då man måste hålla reda på en massa projektiler, hoppa och skjuta samtidigt och vissa partier går inte att ta sig igenom utan att ta skada (eller så är det bara jag som inte lyckas lista ut spelsystemet)


Däremot är spelet ganska frikostigt när det gäller hjärtan så det är inte så svårt som det ser ut.
Hoppa, skjuta och komma till en boss. Det är ungefär det man bjuds på.
Gillar man designen och småfnissar år fiender som sköldpaddor som står och huttrar när dom kastar sitt skal (en mycket jobbig fiende by the way) så har man mycket att hämta hos Darkwing Duck.


Sköldpadda med skal på. Vill du sen honom naken spela spelet.

Själv tycker jag nästan att det är pinsamt kul. Vad är det som tilltalar mig så mycket i det här spelet?
Jag kan inte ens skylla på nostalgi då det inte är ett nes spel jag ägt eller spelat särskilt mycket.
Jag antar att det är spelglädje i dess renaste form, en skön avkoppling från övervåld och sex (det har man nog av hemma) och ett riktigt bra spel från 8-bits eran.

Sen tycker jag att humorn är riktigt klockren, även i 8 bitar

Taggar: Darwing Duck, capcom, The Disney Afternoon Collection, Retro

Duck Tales (The Disney Afternoon Collection)

bookman 22 apr 2017 14:03871 visningarKommentera: 0 !

Joakim von Anka gillar pengar och pengars värde är egentligen något som vi tillsammans sätter. Papperslapparna har inget värde i sig. Värdet man sätter på The Disney Afternoon Collection på microsoft store är 199 kr. The Disney Afternoon Collection är en samling på sex spel från Capcoms 8-bit samarbete med Disney mellan 1989 och 1994, Vi i Sverige känner igen serierna som spelen baseras på från fredagarnas Disneydags.

Ett av spelen i samlingen är Duck Tales, ett spel jag själv sparade, samlade burkar och avstod från godis för att köpa i säkert ett halvår som barn. På den tiden var spelköpen sparsamma och spelen värdefulla. Trots detta försvann spelet, i och för sig ganska många år senare, och jag ville som vuxen köpa det igen för att uppleva barndomens ankutflykter.

Värdet på Nes-spel (och Duck Tales i synnerhet) hade då nått skyhöga höjder och med småbarn och annat elända hade jag inte råd.

Som ni kanske förstår så är det svårt för mig känslomässigt att se den digitala versionen av Duck Tales (med 5 bonusspel) för under 200 kr som något annat än ett kap. Tidigt lördag morgon blev spelet inköpt och här kommer lite intryck kring samlingen och Duck Tales i synnerhet.

Mitt första intryck är att grafiken har gått från att vara vacker när spelet kom, till att bli omodern och varvet runt och nu hamnar i någon typ av pixelkonst. Titta bara så gullig Bubba är?



Duck Tales är en klassiker och en audiovisuell upplevelse med ett fantastiskt soundtrack. Det är den gamla skolans spel med allt vad det innebär och Capcom har lagt till en tillbakaspolningsfunktion som jag dock inte använde till just Duck Tales. Däremot sparade jag efter varje bana vilket faktiskt är ett ganska välkommet tilltag. Jag funderar på att göra en "riktig" genomspelning när jag får tid men just nu blev detta perfekt.
Med spaningsfunktionen så spelar man på ett litet annat sätt, det visade sig att spelet som jag minns som väldigt massivt och som jag lade ner flera veckor på tog ca två timmar att spela igenom (jag hade iof ett grymt muskelminne)

Efter ren och skär spelglädje så kollade jag igenom extramaterialet och det är ganska klar att det riktar sig mot min specifika målgrupp med omslag och liknande (bild från spelet fångat med xboxen) :



Vacker, tycker jag, men själva extramaterialet är inte så märkvärdigt. Det finns lite artwork och några spelomslag. Man kan även lyssna på musiken.

Man har även lagt till en speedrun funktion och ett Boss Rusch läge. Boss Rusch läget var lite småkul men Time attack mode blir lite för svårt för mig ... eller ... ?

Nu kommer frågan: Kan detta vara värt att köpa om man inte har den nostalgiska kopplingen?

Jag vet faktiskt inte riktigt svaret och jag bryr mig egentligen inte så mycket. Det här är nog en samling för de redan frälsta. Sparfunktionen och återspolningsfunktionen gör det i alla fall tillgängligt. Gillar man retro så känner man nog till detta ändå. Vill man testa så är det riktigt bra spel och en bra inkörsport till retrospelande.

Samlingen består av 6 spel och fem har jag faktiskt spelat på den tiden det begav sig. Det spelet som jag var/är minst intresserad av är Tale Spin , ett flygspel med björnen Baloo från ovannämnda serie. Jag spelade snabbt igenom det genom att använda återspolningsfunktionen och visst... det var underhållande och intressant ur ett capcom/disney/retro-historiskt perspektiv. Spontant känns det som det svagaste spelet i samlingen.

De andra spelen är Duck Tales 2, Chip and dales 1 och 2 samt Darkwing Duck. Chip and Dales är en annan favorit och att fortfarande ha Duck Tales 2 ospelat gör mig såhär glad:


Darkwing Duck minns jag som ett megaman inspirerat spel som jag tyckte var väldigt svårt, jag tror jag gör ett försök att köra igenom det på samma sätt som ducktales , dvs bara spara mellan banorna.

Sen ska jag bara övertala kompisen next door att köra Chip and Dales med mig i co-op , det känns som att det kan bli hur kul som helst.

Jag var sjukt imponerad av Resident Evil 7 samt Twimbeweed park, samtidigt spelar jag Zelda och Horizon Zero Dawn som jag kanske skriver om sen. The Disney Afternoon Collection blev ett välkommet avbrott och även det en nygammal favorit som, om man måste sätta en siffra på det, får 10/10

2017 kommer att bli ett legendariskt spelår.Taggar: Duck Tales, Retro, Disney

Tidigare inlägg

Ett typiskt biblioteksinlägg

13 apr 2017 15:550

Jag försöker att inte blanda ihop jobb och privatperson men nu är...

Thimbleweed Park. Final judgment.

10 apr 2017 12:200

Monkey island tog flera månader för mig att ta sig igenom. Jag fick...

Tre timmar in i Thimbleweed Park

1 apr 2017 12:110

Det finns en inställning i menyerna där man kan välja hur...

Resident Evil 7 i virtuell verklighet

18 mar 2017 17:550

Jag minns en gång en kompis som retade mig lite för att jag var så...

Jag har blivit med Switch

5 mar 2017 17:380

Jag har blivit med Switch, det är nästan som när man får barn. Folk...