Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

bookman

Registrerad: 10 maj 2014 08:24 Senaste besök: I går 19:58 Online: Nej

Umeå

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Legend of Zelda A Link to the Past 2017

bookman 11 sep 2017 18:14163 visningarKommentera: 3 !

Jag kommer inte exakt ihåg hur långt jag kom när jag senaste spelade LTTP . Jag är ganska säker att det var under min militärtjänst och bör då vara ca 20 år sedan *åldersnoja*. Jag nämner för att ge en bakgrund till mitt förhållande till spelet, det är alltså inget jag ägt sedan barndomen eller spelat igenom flera gånger.

Nostalgifaktorn är alltså hyfsat låg. Nu ska jag ta mig an detta mästerverk och försöka skriva lite funderingar kring det för, trots att jag givetvis åldrats med värdighet så är det inte säkert att Zelda har det?

Det finns inte mycket att skriva om LTTP som inte redan ältats i flera omgångar. Spelet kom 1992 och är, i likhet med det första Zelda till nes, ett äventyrsspel i ovanifrånperspektiv. Eftersom det kom till Super Nintendo är det förstås inte i 3d. Spelet utforskar två världar och följer konceptet tempel, ny grej, boss. Bara kort om grafik , ljud och story: Grafiken är egentligen tidlös om man gillar 16-bit grafik:


Ljudet är också helt fantastiskt men det är inte alls så många ljudslingor som man kanske skulle kunna tro. Dom som finns är klassiska och trallvänliga. Storyn är tyvärr ganska intetsägande men precis som i många andra gamla nintendospel är det en del av en nu levande mytologi, vilket ger den en extra skjuts. Dock har man lyckats få med väldigt mycket charm i de få interaktioner med andra karaktärer som finns:


Det första som slår mig är att spelet är riktigt svårt. Trots att jag hade tänkt att ta mig an detta utan guide eller tjuvgoogla så var jag tvungen att konsultera internet för att hitta en extra flaska samt en bomb-magi. Då gick det dock bättre. Dock så är en del av tjusningen att upptäcka och ta sig an varenda liten del av Hyrule och här är det första problemet då den gamla speldesignen ska vädras 2017.
Det finns inte riktigt tålamod att ta sig an spelet som en 10 åring med sommarlov.

Det mest förvånade är dock att speldesignen som egentligen är minutiöst avvägd egentligen mår bra av att kunna fuska lite, om man håller det på en lagom nivå.

Ungefär i mitten av spelet , i ” Dark Palace” får jag väldiga problem. Jag har inte utforskat tillräckligt och har bara en flaska och bara de hjärtan som tilldelas en efter man klarat bossen. En hel del utforskande , i lagom takt, resulterar i att jag tjuvtittar lite och givetvis så har jag missat en snorenkel flaska.


Boss som gav mig problem

Efter det så behövs inte så mycket mer tjuvtittande. För att ta sig an sista bossen så behövs en hel del förberedelse men när jag kommer dit så är det mesta gjort. Sista bossen är irriterande som fn men i vanlig ordning så fixar det sig när man övat lite.

Vad tycker jag om spelet då?

Trots att jag försökt att inte påverkas av hyllningar eller andras åsikter så faller jag pladask för Lttp.
Jag stänger av, går och tar mig en macka, blir sugen på att spela igen. Det var faktiskt länge sedan. I går (söndag) så regnande det konstant och sonens fotboll var inställd så jag spelade nästan en hel dag, vilket nog inte har hänt sedan 2008 (Alone in the dark, en annan historia)

Som av en slump så är det tredje zeldaspelet jag spelat i år (jag drog igenom ettan i början av året) och faktiskt det bästa. Ett riktigt djävla bra spel och en tidlös klassiker (men det visste ni redan).

Uncharted: The Lost Legacy nån typ av recension

bookman 27 aug 2017 20:45225 visningarKommentera: 0 !

Upplevelsen av ett verk, oavsett om det är spel litteratur eller film, är på något sätt knutna till förväntningarna man har på det.

Läser man Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen och förväntar en beskrivning av just äldreomsorg kommer man att bli överraskad. Förväntar man sig existentiell prosa kanske man också blir överraskad (men tolkar knullandet män emellan på ett annat sätt). Vad jag försöker säga i detta fall är att om man förväntar sig något annat än ett kortare uncharted så kommer man att bli besviken.

Däremot om man väntar sig en expansion som spelet till en början var tänkt så blir man nog glatt överraskad. Jag ska försöka ge mig på att skriva en liten recension av spelet (inte expansionen) Uncharted: The Lost Legacy.

Jag har själv följt serien sen dess debut på ps3 2007. Som jag minns det var Natan Drake en , i alla fall för genren, helt unik spelkaraktär. Humorn, dialogen allt var en frisk fläkt jämför med karaktärer som Marcus Fenix eller Master Chief. Serien är som bekant spelvärldens svar på indiana jones, ett lättsamt actionäventyr med fokus på skatter, äventyr och action med lite pussellösning. Uncharted 2 räknas, med rätta, som ett mästerverk men när tredje spelet kom kände jag själv att jag började tröttna lite grann.

Missförstå mig rätt, fortfarande bra men inte lika imponerande. Den trenden fortsatte lite i Ps4 debuten Uncharted 4 .
4:an var ett bra spel men segt. Man får sin uncharted upplevelse så man ska inte klaga. En bra story, ett genomtänkt persongalleri . Grafik och ljud i toppklass, äventyr, action och lite pussellösning.

Uncharted: The Lost Legacy är från början en expansion till uncharted 4. Man har använt samma grafikmotor, det är ungefär samma upplägg fast man ha bytt ut Nahtan Drak mot Chloe Frazer och Nadine Ross som tillsammans letar efter den där elefantgudens bete. Bara att man bytt huvudpersoner gör att det initialt känns lite mer intressant, samtidigt känns skattletandet igen.

En sak som jag verkligen gillar med uncharted är den mytologiska bakgrunden. Mycket känns igen när man nu undersöker indiska miljöer:



Kolla jag har en såndär hemma

Grafiken och ljudet är såklart suveränt eftersom det är samma grafikmotor som Uncharted fyra.
Man kan ta sig an fiender genom att smyga eller skjuta, distans eller rakt på. Ibland måste man dra i lite spakar och lösa pussel. The Lost Legacy har faktiskt nästan de bästa pusslen i hela serien, så där har man ansträngt sig.

Jag saknar inte Nate, snarare blev dynamiken mellan de två huvudpersonerna och handlingen lite mer intressant. Det är fortfarande lättsamt. På tal om det så har man ett fotoläge man kan leka med. Här gör Chloe en grimas:


Spelet börjar väldigt linjärt men öppnar upp sig lite grann i mitten (för att seadan bli mer injärt på slutet). Ett upplägg som jag uppskattade. Den öppna strukturen finns men är begränsad. Man får välja ordningen på "templen" och det finns sidouppdrag i form av att leta nått tjafs som jag inte ides bry mig om. Jag är inte så jätteförtjust i att allt ska vara öppen värld numera. Mestadels eftersom ett spelmoment per automatik blir att man ska hitta till en viss plats.Orientering är inte min grej, särskilt om man vill komma vidare i historien, se det där templet osv. ibland är det hinder , här i form av lera, då känns bara den öppna världen som någots som gör upplevelsen hackig.


Här blir ett moment blir att försöka hitta lite gräsfläckar eller nått så man tar sig vidare.
Men eftersom de öppna delarna inte är så stora så blir det bara ett litet avbrott i stället för ett irritationsmoment. Och, mina damer och herrar (och ickebinära) det är nu som jag kommer med min slutpoäng och anledning att jag skriver nån sorts fuskrecension:

Uncharted tjänar grymt mycket på att vara en kortare upplevelse. Jag tror att speltiden sträcker sig mellan 5-7 timmar beroende på hur mycket man kör vilse.

Faktum är att detta är det bästa uncharted sedan 2:an

Allt blir lite mer koncentrerat. För att återanknyta till resonemanget i början:

Köper man detta så får man ett kortare uncharted. Föga anade jag att kortare är bättre.

Jag gillar egentligen att sätta siffror. Jag tror att ett riktigt toppenspel, där alla moment samverkar och man har riktigt roligt är ett 9/10 spel. Uncharted: The Lost Legacy är ett sådant spel, förutom att det faktiskt tillför något både till genren (serien) och faktiskt mediet. Den mer koncentrerade upplevelsen och de faktum att det inte är ett fullprisspel puttar upp spelet en plupp på betygsskalan.

10/10 alltså.

Jag hopas verkligen att detta kommer att vara en affärsmodell som är både lönsam och får bra kritik. Jag skulle i nuläget nästan hellre se ett Lost Legacy 2 än ett Uncharted 5.

Actraiser (SNES)

bookman 14 aug 2017 13:53314 visningarKommentera: 4 !

Actraiser är något som bäst kan beskrivas som en tjuvparning mellan Castlevania och Sim City. Spelet , som kom 1990 till supernintendo, sätter spelaren i rollen som Gud. I den västerländska versionen censurerade man översättningen lite för att vara på den säkra sidan och man kallas uttryckligen inte för Gud utan för mästare.

Som Gud/mästare så har man koll på befolkningen via en liten naken kerub som flyger omkring och hjälper en att planera staden. Byborna behöver guidning för att förstöra monstrens gömställe och när man gjort det så kan man åka ner (via en super fx nedzomning ) och slåss med monstren och spelet växlar då läge och blir ett sidoscrollande 2d action spel.


Det här spelet är skitbra... eller i alla fall så tycker jag det. Jag spelade det då det kom och nu har jag spelat om det som vuxen karl.

Varken själva 2d action momentet eller stadsplaneringsmomentet är var för sig något genialt. Tillsammans blir det dock delarna en större helhet, enligt mig i alla fall.
Musiken som är gjord av Yuzo Koshiro (han har även gjort musiken till många av Etrian Odyssey spelen, samt hjälpte Michiru Yamane med musiken i Castlevania Portrait of Ruin) är outstanding. Spelet är, i sammanhanget, väldigt snyggt. Stadsplaneringen ger en ram för berättelsen som jag gillar, det är lite svårt att förklara.

Storymässigt kommer spelet inte att vinna några priser, men det är en bra berättelser i sammanhanget och den stärks av ovanförperspektivet och grafiken. Titta bara så gulliga dom små pixelbönderna är när dom ligger och vrider sig i pestplågor:


Tyvärr är det inte jag som skickat pesten på dem, dock är det upp till mig att hitta ett botemedel. Som Gud kan man skicka ner blixar och regn och framkalla jordbävningar och andra naturkatastrofer, de små byarna som råkat ut för detta ger en gåvor i form av ... tja botemedel för pest, som man sen kan använda i andra byar. Det finns alltså små inslag av problemlösning och utforskning som då och då avbryts med 2d action.

Det hela kulminerar i en bossfightrusch på slutet innan man får möta Satan…ish.

Spelet är egentligen inte så jättesvårt, man har magier till sitt förfogande och kan man uppgradera dem och livsmätaren så är det eventuellt bara på slutet som man kan få lite problem. Det förutsätter förstås att du botat folk från pesten och hittat försvunna småungar.

När jag nu spelar igenom spelet igen så känns det kul med ett spel som inte ställer absurda krav, inte alla retrospel hade ett Dark Souls tänk.

När jag skriver den här texten så funderar jag lite på vad jag egentligen vill med den? Tipsa om ett bra spel? Göra en poäng av att alla retrospel inte behöver vara skitsvåra? Hylla ett spel som vågade blanda genrer och idéer eller bara skriva lite om ett spel som jag verkligen gillar?

Precis som Actraiser så kan det vara en salig blandning av alla saker, men det är också det som gör det så intressant.

Hur många mysko spel finns egentligen där ute som man knappt hört talas om? Hur häftigt är det inte att det existerar spel som egentligen inte går att sätta in i en vedertagen genre och fasen vad roligt det var att spela ett retrospel som inte krävde ett engagemang som bara kan uppbådas under sommarlov på 90-talet.

Jag gillade det.

Den klassiska mp3 perioden

bookman 31 jul 2017 13:41364 visningarKommentera: 1 !

Det här är en berättelse om nostalgi, mp3 spelare, Webhallen och teknik och vad den kan betyda. Nu är jag en uråldrigt kvarleva (fyller snart 40) som inte förstår mig på interfacet på snapchat eller free2play modeller. En gång i tiden var jag dock ung, smal och tvungen att klippa mig och skaffa mig ett jobb.

Berättelsen börjar egentligen med att en robot la av på en ej nämnd arbetsplats. Min teori är att den dog av tristess. Roboten var speciellt utvecklad för att göra saker som den mänskliga själen skulle förtunnas av, stapla saker i det oändliga. Jag fick hoppa in som dess ersättare.

Vid den tiden hade jag inga pengar, ett barn på väg och försökte förhindra att min själ skulle krypa ihop till en liten ärta och förtvina. Arbetsdagarna bestod ofta av fantasier kring tv-spel (som jag nyss återupptäckt) och hur mycket bättre livet skulle vara med en mp3 spelare. Jag hade sett ut en mp3 spelare med skiva som då skulle kunna rymma hela 600 mb men den var dyr, men jag minns att jag drömde om den i flera månader.

Det är nu så pass länge sedan att detaljerna börjar bli lite luddiga. När en tråd om mp3 spelare dök upp här på forumet så började jag fundera lite och kom på en snilleblixt. Webhallen har ju faktiskt mina inköp sparade, väldigt långt bak i tiden.

Här är min första mp3 spelare:

Apacer Audio-Steno Bp300 128 MB inköpt sommaren 2004 för 769 kr:



När jag ser bilden kommer minnena tillbaka. Vilken glädje. Hela 128 MB att fylla på med … tja fynd från piratebay.

Ett år efter köpte jag en av mina stora kärlekar. Innan jag presenterar denna så måste jag påminna lite om tidsandan. 2004 var den stora massan fortfarande skeptiska kring att köpa saker på nätet, Webhallen var extremt billig och , om jag inte minns fel, så sålde jag min 128 MB mp3 spelare för ungefär samma pris som ja köpt den, ett år senare, och lade pengarna på denna bad boy:


Med tribals och allt. Hela 1 GB lagringsminne och för det abnormt låga priset 995 kr !

Det sägs ibland att vår generation är den som har lättast för att fastna för nostalgiskt värde i teknik. För mig är det inte så konstigt. Den här mp3 spelaren fick representera en ny värld, ett nytt sätt att leva och att ta sig igenom jobbet. Jag minns hur jag brukade preppa den med scifi-böcker, musik, spelradion och andra podcasts. Jag har faktiskt många av mina största litterära upplevelser på den.

Det finns en psykologisk modell för hur estetisk upplevelse uppstår, det handlar om hur känslor väcks av nostalgi men även när informationsbelastning uppstår. Jag vet bara att jag känner något när jag ser den. Den är vacker, sitt misslyckande försök att vara ett tillbehör till en maorisk krigare till trots.

Till min fasa gick den sönder ett år efter jag köpt den , men 2005 var fortfarande folk skeptiska över att köpa saker på nätet och webhallen skickade en ny utan krångel med expressfart. Man ville verkligen visa att man var att lita på, och det var man ju. Webhallen har alltid haft en bra service och måste ha varit bland de första webbhandlare jag använt. bara det är lite nostalgi.

Efter att ha nött ut Jens of Swedens fantastiskt fina mp3 spelare så gick jag över till Zen. Detta för att det var den optimala bok-mp3 spelaren. Man kunde göra egna listor och förhindra att kapitlen hoppade och sorterades konstigt. Den senare modellen kunde man till och med föra över film på och tjuvtitta på et avsnitt av familyguy eller liknande om tillfälle gavs. Jag hade den i flera år (har fortfarande kvar den).



Nu börjar vi närma oss modern tid. Efter ett tag började mobiltelefonerna ta över, nu hade jag också bytt jobb så mp3 spelare var inte längre = överlevnad.

Forskarna (im making this up) delar in historien om mp3 spelare i tre perioder. Den den historiska mp3 perioden 1991 till 1998 (Mpmans lansering). Den tidiga mp3 perioden: 1998 tills jag lyckades få råd att köpa en (2004) och den klassiska mp3 perioden.

Den klassiska mp3 perioden sträcker sig alltså mellan 2004- 2010 och kanske några år efter. Precis som romarrikets fall så blev det kanske inget tvärt avslut men 2010 började mobilerna bli så pass effektiva som mp3 spelare att det snarare var pga att spara utrymme eller batteri som man fortfarande använde dem.

För att orientera sig lite med tekniken så kom iphone 4 2010, likaså xbox360 slim. Surfplattan blev årets julklapp. För undertecknad som var lite sen med mobiltelefoner så höll mp3 eran i sig några år efter den klassiska perioden. Lite pga kärleken till mp3 spelare men efter ett tag gick jag över till att sköta musik och boklyssnandet på mobilen.

Jag har fortfarande en liten förkärlek till webhallen och att man kan följa sina köp så långt bak i tiden, med produktbeskrivningar och priser kvar, är lite av en oväntad bonus som dom kanske skulle få lite mer uppskattning för. Om någon har en trasig eller fungerande Jens of Sweden liggandes så skulle det vara roligt att få tag i den av nostalgiska skäl, vet inte riktigt vad jag ska ha den till?
Kanske visa upp den på antikrundan 2034 och berätta om den klassiska mp3 perioden 2004-2010?Taggar: mp3spelare, mp3-spelare, Jensofsweden, Jens of Sweden, Webhallen, teknik

Klarat Zelda .... tyckte att det var sådär

bookman 18 jul 2017 22:58671 visningarKommentera: 12 !

Kom nu ihåg att detta inte är en recension som väger fördelar mot nackdelar, analyserar och sätter ett värde. Det här är mer en helt personlig spontat nedskriven åsikt efter att just tagit mig igenom Zelda.

Året 2017 var året som jag faktiskt skulle satsa lite på spelande, inte skygga för att köpa de nya konsolerna och i samband med att man är lite aktuell så tänkte jag ta tag i skrivandet här på loading (Givetvis så slutar det med att jag sitter och spelar en massa "gamm-spel" se x antal blogginlägg om Duck Tales)

Mitt första blogginlägg handlade dock om Nintendo Switch som blev inköpt day 1 med Zelda men jag tappade intresset lite och fick inte lust/tid att ta mig igenom det förrän idag.

Jag gillar Zelda. Både det nya spelet och själva serien. Jag brukar tycka att serien blir bättre och bättre, faktum är att två av mina absoluta favoriter är Skyward Sword och A Link Between Worlds och ja.. jag har spelat de flesta i serien.

Jag gillar som sagt spelet men är inte så överentusiastisk som många verkar vara. Funderar du på att köpa det så kolla in valfri recension på youtube eller spelsida. Det är ett riktigt ,med rätta, lovordat spel och något som för open world konceptet framåt både i upplägg och rent tekniskt (i och med att man kan klättra överallt). För mig är problemet att det har gått ut över storyn och musiken (?). Nu kanske någon protesterar, Zelda har väl egentligen aldrig varit så fokuserad på att berätta en historia?

Jag tycker att både Skyward Sword och Windwaker gjorde något intressant med mytologin i spelen, utan att för den delen låta berättandet ta överhanden.

Mitt problem med Zelda Vildmarkens andedräkt är att jag får lite tråkigt. Jag gillar "exploration" men inte att snurra runt en halvtimme för att hitta ett Shrine medans min shrinedetektor lever fan. Jag gillar inte att vapnens går sönder och , för mig personligen, blev det lite för mycket content. Jag skippade till exempel att uppgradera rustningarna och tillaga insekter.

Det är roligt att "bygga på sin gubbe" hitta nått fläskigt vapen som man gillar, synd bara att det går sönder efter en kvart.

Turligt nog så spelar det inte så stor roll. När man kommer till slutet så är man ganska överlevlad (eller hur man nu ska uttrycka det).

Slutbossen och estetiken kring de små snuttar av historia är faktiskt topp notch. Vissa karaktärer (som pippifågeln som sköter den där gudomliga besten) kommer att leva kvar ett tag och det är som sagt ett riktigt bra spel, för mig är det kanske inte GOTY eller ett av de bästa Zelda spelen men klart värt en genomkörning.

Jag är glad över mottagandet det har fått och den spelglädje som det verkar ha gett er andra, dock lär Nintendo inte ändra på konceptet för Zelda på ett bra tag (vilket kan betyda typ 10 år) och det är lite synd för mig men som en vis man sa:


Man får hoppas på en remake av Skyward Sword i glorious HD och ett till Link Between Worlds liknande bärbart. Sen så har jag ju en tendens att köpa nytt och spela gammat så jag överlever nog en period av öppna världar.

Tidigare inlägg

Castlevania på netflix

9 jul 2017 07:313

[url=http://i.imgur.com/bm14fBv.jpg][img]http://i.imgur.com/bm14fBv.jp...

Prishöjning på konsoler efter 1 juli

4 jul 2017 21:570

För att göra en ganska lång historia kort så verkar det som om våra...

Duck Tales 2

20 jun 2017 19:400

Klockan är 03:25 måndagen den 24:e april. Jag vet inte när och om jag...

Retroachievements

10 jun 2017 12:490

Det tog flera år innan jag ens förstod vad achievements var. Jag tror...

Farpoint

1 jun 2017 22:485

Som jag tidigare nämnt så skriver jag för min egen skull. Dock kanske...

Varför jag skriver

24 maj 2017 07:122

Jag tror att det var Carl Sagan som filosoferade kring att skriva,...

Jag och Castlevania

14 maj 2017 08:272

Som barn minns jag att mumierna var otäcka i det första castlevania...

Funderingar kring Horizon Zero Dawn

5 maj 2017 20:060

Guerrilla Games, tidigare kända som Killzone-utvecklare , och nu (och...

Darwing Duck (The Disney Afternoon Collection).

24 apr 2017 15:310

Vad tusan spelar du? frågar sambon. Ja, det kan man faktiskt...

Duck Tales (The Disney Afternoon Collection)

22 apr 2017 14:030

Joakim von Anka gillar pengar och pengars värde är egentligen något...

Ett typiskt biblioteksinlägg

13 apr 2017 15:550

Jag försöker att inte blanda ihop jobb och privatperson men nu är...

Thimbleweed Park. Final judgment.

10 apr 2017 12:200

Monkey island tog flera månader för mig att ta sig igenom. Jag fick...

Tre timmar in i Thimbleweed Park

1 apr 2017 12:110

Det finns en inställning i menyerna där man kan välja hur...

Resident Evil 7 i virtuell verklighet

18 mar 2017 17:550

Jag minns en gång en kompis som retade mig lite för att jag var så...

Jag har blivit med Switch

5 mar 2017 17:380

Jag har blivit med Switch, det är nästan som när man får barn. Folk...