Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

bookman

Registrerad: 10 maj 2014 08:24 Senaste besök: I dag 20:34 Online: Ja

Umeå

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

The Evil Within

bookman 7 okt 2017 20:21110 visningarKommentera: 12 !

För er som inte ids läsa hela inlägget sammanfattar jag det här I början. Ambivalent! Om du spela spelet kommentera gärna hur långt du tog dig, jag skulle gissa att en hel del gav upp på kapitel 10 ?

The Evil Within är ett survival Horror spel. Man spelar som polisen Sebastian Castellanos som undersöker konstigheter på ett mentalsjukhus. Det är ungefär det som jag fattar av historien och det är jag heller inte ensam om. Det skulle inte vara ett skräckspel om inte något gick galet och i detta fall befinner sig Sebastian ganska snart i en mardrömsvärld där människoliknande zombi-lika varelser med taggtråd runt kroppen huserar och ibland kommer tjocka monster med motorsågar och lådor på huvudet.

Jag köpte spelet när det kom men har inte spelat igenom det förrän nu. Anledningen till att jag köpte det ”day one” är förstås att spelet är regisserat av Shinji Mikami känd som mannen som gjorde Resident Evil 4:a och att separera the evil within från RE4 visar sig vara väldigt svårt. Det är ett spel i samma genre, med en liknande huvudperson som verkar ha ett relativt avslappnat förhållningssätt till de otäckheter som händer.

Mitt första intryck var att det var en helt annan typ av spel. De första banorna är sjukt ickerepresentala för resten av spelet. Man smyger och gömmer sig I garderober, nästa smygmoment (för mig I alla fall) händer inte förrän I kapitel 13 och då är det bara en liten avstickare för att spara lite ammo.

Annars är det väldigt likt RE4. Jag har min egen lilla teori om vad som händer på ett undermedvetet plan när man spelar den här typen av spel som jag vill dela med mig av:

På ett undermedvetet plan så upplever man det som att spelet vill hindra en från att ta sig vidare, både The evil Within och Resident Evil 4 är linjära upplevelser.

Man blir nästan puttad fram och upplever det som att spelet inte ger en tillräckligt med ammunition eller möjlighet att uppgradera sig. Ofta finns något litet trick som gör att man kan klara bossar och moment lite lättare.

Man får en stor, nästan enorm, tillfredsställelse när man övervinner hindren. Det är väldigt lyckat om spelet känns svårt, men egentligen är överkomligt.
Resident Evil 4 har en svårighetsgrad som ändrar sig lite i bakgrunden utan att spelaren vet om detta. Det är genialt, man luras till att känna att man just så pass tagit sig igenom ett moment, att man uppgraderat vapnen precis rätt. Att man just så pass besegrat monstren.

Skräckmoment och övervåld inbillar spelaren att spelskaparen i grund och botten är en sadistisk djävul vilket bidrar till illusionen av att utmaning, resurshantering och när bossen faller = seger.

I detta fall så lyckas The Evil Within bättre än något annat spel jag spelat. "Fällor" är en stor del av spelmekaniken och det är mycket roligare än det låter. På så sätt är det faktiskt en vidareutveckling av RE4 konceptet.

Något annat som är väldigt positivt är miljövariationen:



Här är man förresten på väg in i en lada. Där man träffar en boss och ladan börjar brinna. Jag tror faktiskt om man beskrev många miljöer i text så skulle det vara omöjligt att skilja det från RE4



Miljövariation och variationen på spelmomenten för ibland tankarna till en absurd taggtrådsversion av Super Mario Galaxy. Det underhåller faktiskt hela speltiden... med lite reservation för klagomålen nedan.

Så om man gillar Re4 så borde man gilla The Evil Within? Svaret på detta är nja...

Så här i efterhand kan jag säga att jag gillar spelet. Det är inte så många singelplayerspel av det här slaget som kommer så jag känner att jag vill gilla det, väldigt mycket är väldigt bra och uppgraderingssystemet, bossarna och vapnen fungerar.

Det som är dåligt är storyn. Riktigt seg och obegriplig. Spelet är väldigt långt vilket jag brukar ogilla men det är en fantastisk variation på momenten så det är egentligen ingen kritik.

Det största problemet är kanske att vissa moment är riktigt dåliga och obalanserade. Dom är inte så många men man måste ta sig för bi dem. Vissa bossfighter (sista bossen tex.) känns väldigt hafsigt gjord. De få gångerna man försöker smyga så känns det att kontrollen är klumpig. Jag har inte upplevt så hemska tekniska problem, spelet kan ha patchats upp. Är man väldigt känsligt på framerate kanske man kan skippa det här dock. Det måste vara en annan sorts fasa att spela det på xbox360 eller ps3 :/

Det som stör mig mest är att det tog nästa 20 timmar att spela igenom spelet! Man hade kunnat göra en best of på 10 timmar och satsat mer på att finslipa momenten och spelmotorn ytterligare.

Om du inte spelat detta och vill ha en siffra så tror jag att det är ett ganska typiskt 6/10 spel men för mig personligen överväger fördelarna nackdelarna och jag kan slänga på 2 poäng till för mina personliga preferenser varav ett poäng är för att det stundtals är så djävla vridet:




Mina farhågor för The Evil Within 2

Den här spelmodellen tror jag inte får en skjuts av ett öppen värld koncept.

Undermedvetet tror jag att spelaren tänker så här:

Jag har klarat bossen = Jag har uppgraderat smart och spelat bra.

Jag har inte klarat bossen = Om jag bara spelar lite bättre kanske jag kommer att ta mig över detta hinder, då ska jag uppgradera xxx

Men slänger man in open world exploration i ekvationen blir det:

Jag har klarat bossen= Tur jag letade burkar/sniglar etc
Jag har inte klarat bossen = Jag borde ha undersökt mer. Kanske tagit världarna i en annan ordning?

Ambitionsnivån är också lite oroande, en dröm för mig hade varit ett spel som egentligen bara finslipat The Evil Within 1 och kanske slängt ihop en historia som bara varit RE kass och inte helt obegriplig. Jag tror att ambitionsnivån var en av sakerna som gjorde att det första spelet inte blev en riktig skräckklassiker.

Nåväl.

Vad tror ni om tvåan? Har den en chans att mäta sig med de andra stora spelsläppen i oktober? Själv hoppas jag att spelet ska vara bra och att att det är det enda AA(A?) skräckspelet som släpps under haloweentider ska ge det en liten skjuts försäljningsmässigt, för jag vill gärna se fler spel av den här typen.

Hemma i spelrummet

bookman 26 sep 2017 08:05188 visningarKommentera: 0 !

När jag var liten drömde jag om det där slottet som He-man (eller kanske var det det Skeletor) bodde i. Vi var dock en mer en "ett med naturen familj"och det var inte tal om plast eller våldsamma leksaker. Givetvis har detta slagit slint i min flint och numera har jag någon sorts förvriden syn på vad som är vackert välkommen till min mancave:



Långt borta från kottar med tändstickor i sig och andra pedagogiska leksaker har jag skapat en oas och fristad från verkligheten. Genom att koncentrera skräpet från resten av huset har till och med mina docko... They're Action Figures, fått en plats, Det är som att ha med sig souvenirer från digital världar man besökt:



En gång i tiden gick jag en kurs som hette konst och arkitektur, konstbegrepp och konstteori om varför man tycker vissa saker är estetiskt vackra är väldigt ofta citerade hemma eftersom jag vill rättfärdiga min snedvridna syn på verkligheten. Retro väcker minnen och får oss att känna i alla fall:


Det är inte så att jag inte är medveten om hur fånig jag är:

Jag letade länge på loppis för att hitta den perfekta ramen till mitt familjeporträtt från Resident Evil 7. Jag tänkte dekadens, ruttet mögel och insekter. Föga anade jag att ramen som utstrålade detta kom från ett hus med dekadens, mögel och insekter som fortfarande bodde kvar i ramen. Efter att fått städa extra, lägga ramen i frysen i tre dygn samt köpa en bok om vägglöss (det var inte vägglöss by the way) så hänger den på väggen:



Dock känner jag att det brutala smutsigt brända avhuggna fingret i den europiska versionen av re7 coll ed mer liknade en förpubertal rentvättat *******.

Vad jag trodde jag skulle få


Vad jag fick

Nåja: Var och en blir salig på sin fason som Fredrik II av Preussen sa

Legend of Zelda A Link to the Past 2017

bookman 11 sep 2017 18:14353 visningarKommentera: 4 !

Jag kommer inte exakt ihåg hur långt jag kom när jag senaste spelade LTTP . Jag är ganska säker att det var under min militärtjänst och bör då vara ca 20 år sedan *åldersnoja*. Jag nämner för att ge en bakgrund till mitt förhållande till spelet, det är alltså inget jag ägt sedan barndomen eller spelat igenom flera gånger.

Nostalgifaktorn är alltså hyfsat låg. Nu ska jag ta mig an detta mästerverk och försöka skriva lite funderingar kring det för, trots att jag givetvis åldrats med värdighet så är det inte säkert att Zelda har det?

Det finns inte mycket att skriva om LTTP som inte redan ältats i flera omgångar. Spelet kom 1992 och är, i likhet med det första Zelda till nes, ett äventyrsspel i ovanifrånperspektiv. Eftersom det kom till Super Nintendo är det förstås inte i 3d. Spelet utforskar två världar och följer konceptet tempel, ny grej, boss. Bara kort om grafik , ljud och story: Grafiken är egentligen tidlös om man gillar 16-bit grafik:


Ljudet är också helt fantastiskt men det är inte alls så många ljudslingor som man kanske skulle kunna tro. Dom som finns är klassiska och trallvänliga. Storyn är tyvärr ganska intetsägande men precis som i många andra gamla nintendospel är det en del av en nu levande mytologi, vilket ger den en extra skjuts. Dock har man lyckats få med väldigt mycket charm i de få interaktioner med andra karaktärer som finns:


Det första som slår mig är att spelet är riktigt svårt. Trots att jag hade tänkt att ta mig an detta utan guide eller tjuvgoogla så var jag tvungen att konsultera internet för att hitta en extra flaska samt en bomb-magi. Då gick det dock bättre. Dock så är en del av tjusningen att upptäcka och ta sig an varenda liten del av Hyrule och här är det första problemet då den gamla speldesignen ska vädras 2017.
Det finns inte riktigt tålamod att ta sig an spelet som en 10 åring med sommarlov.

Det mest förvånade är dock att speldesignen som egentligen är minutiöst avvägd egentligen mår bra av att kunna fuska lite, om man håller det på en lagom nivå.

Ungefär i mitten av spelet , i ” Dark Palace” får jag väldiga problem. Jag har inte utforskat tillräckligt och har bara en flaska och bara de hjärtan som tilldelas en efter man klarat bossen. En hel del utforskande , i lagom takt, resulterar i att jag tjuvtittar lite och givetvis så har jag missat en snorenkel flaska.


Boss som gav mig problem

Efter det så behövs inte så mycket mer tjuvtittande. För att ta sig an sista bossen så behövs en hel del förberedelse men när jag kommer dit så är det mesta gjort. Sista bossen är irriterande som fn men i vanlig ordning så fixar det sig när man övat lite.

Vad tycker jag om spelet då?

Trots att jag försökt att inte påverkas av hyllningar eller andras åsikter så faller jag pladask för Lttp.
Jag stänger av, går och tar mig en macka, blir sugen på att spela igen. Det var faktiskt länge sedan. I går (söndag) så regnande det konstant och sonens fotboll var inställd så jag spelade nästan en hel dag, vilket nog inte har hänt sedan 2008 (Alone in the dark, en annan historia)

Som av en slump så är det tredje zeldaspelet jag spelat i år (jag drog igenom ettan i början av året) och faktiskt det bästa. Ett riktigt djävla bra spel och en tidlös klassiker (men det visste ni redan).

Uncharted: The Lost Legacy nån typ av recension

bookman 27 aug 2017 20:45394 visningarKommentera: 0 !

Upplevelsen av ett verk, oavsett om det är spel litteratur eller film, är på något sätt knutna till förväntningarna man har på det.

Läser man Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen och förväntar en beskrivning av just äldreomsorg kommer man att bli överraskad. Förväntar man sig existentiell prosa kanske man också blir överraskad (men tolkar knullandet män emellan på ett annat sätt). Vad jag försöker säga i detta fall är att om man förväntar sig något annat än ett kortare uncharted så kommer man att bli besviken.

Däremot om man väntar sig en expansion som spelet till en början var tänkt så blir man nog glatt överraskad. Jag ska försöka ge mig på att skriva en liten recension av spelet (inte expansionen) Uncharted: The Lost Legacy.

Jag har själv följt serien sen dess debut på ps3 2007. Som jag minns det var Natan Drake en , i alla fall för genren, helt unik spelkaraktär. Humorn, dialogen allt var en frisk fläkt jämför med karaktärer som Marcus Fenix eller Master Chief. Serien är som bekant spelvärldens svar på indiana jones, ett lättsamt actionäventyr med fokus på skatter, äventyr och action med lite pussellösning. Uncharted 2 räknas, med rätta, som ett mästerverk men när tredje spelet kom kände jag själv att jag började tröttna lite grann.

Missförstå mig rätt, fortfarande bra men inte lika imponerande. Den trenden fortsatte lite i Ps4 debuten Uncharted 4 .
4:an var ett bra spel men segt. Man får sin uncharted upplevelse så man ska inte klaga. En bra story, ett genomtänkt persongalleri . Grafik och ljud i toppklass, äventyr, action och lite pussellösning.

Uncharted: The Lost Legacy är från början en expansion till uncharted 4. Man har använt samma grafikmotor, det är ungefär samma upplägg fast man ha bytt ut Nahtan Drak mot Chloe Frazer och Nadine Ross som tillsammans letar efter den där elefantgudens bete. Bara att man bytt huvudpersoner gör att det initialt känns lite mer intressant, samtidigt känns skattletandet igen.

En sak som jag verkligen gillar med uncharted är den mytologiska bakgrunden. Mycket känns igen när man nu undersöker indiska miljöer:



Kolla jag har en såndär hemma

Grafiken och ljudet är såklart suveränt eftersom det är samma grafikmotor som Uncharted fyra.
Man kan ta sig an fiender genom att smyga eller skjuta, distans eller rakt på. Ibland måste man dra i lite spakar och lösa pussel. The Lost Legacy har faktiskt nästan de bästa pusslen i hela serien, så där har man ansträngt sig.

Jag saknar inte Nate, snarare blev dynamiken mellan de två huvudpersonerna och handlingen lite mer intressant. Det är fortfarande lättsamt. På tal om det så har man ett fotoläge man kan leka med. Här gör Chloe en grimas:


Spelet börjar väldigt linjärt men öppnar upp sig lite grann i mitten (för att seadan bli mer injärt på slutet). Ett upplägg som jag uppskattade. Den öppna strukturen finns men är begränsad. Man får välja ordningen på "templen" och det finns sidouppdrag i form av att leta nått tjafs som jag inte ides bry mig om. Jag är inte så jätteförtjust i att allt ska vara öppen värld numera. Mestadels eftersom ett spelmoment per automatik blir att man ska hitta till en viss plats.Orientering är inte min grej, särskilt om man vill komma vidare i historien, se det där templet osv. ibland är det hinder , här i form av lera, då känns bara den öppna världen som någots som gör upplevelsen hackig.


Här blir ett moment blir att försöka hitta lite gräsfläckar eller nått så man tar sig vidare.
Men eftersom de öppna delarna inte är så stora så blir det bara ett litet avbrott i stället för ett irritationsmoment. Och, mina damer och herrar (och ickebinära) det är nu som jag kommer med min slutpoäng och anledning att jag skriver nån sorts fuskrecension:

Uncharted tjänar grymt mycket på att vara en kortare upplevelse. Jag tror att speltiden sträcker sig mellan 5-7 timmar beroende på hur mycket man kör vilse.

Faktum är att detta är det bästa uncharted sedan 2:an

Allt blir lite mer koncentrerat. För att återanknyta till resonemanget i början:

Köper man detta så får man ett kortare uncharted. Föga anade jag att kortare är bättre.

Jag gillar egentligen att sätta siffror. Jag tror att ett riktigt toppenspel, där alla moment samverkar och man har riktigt roligt är ett 9/10 spel. Uncharted: The Lost Legacy är ett sådant spel, förutom att det faktiskt tillför något både till genren (serien) och faktiskt mediet. Den mer koncentrerade upplevelsen och de faktum att det inte är ett fullprisspel puttar upp spelet en plupp på betygsskalan.

10/10 alltså.

Jag hopas verkligen att detta kommer att vara en affärsmodell som är både lönsam och får bra kritik. Jag skulle i nuläget nästan hellre se ett Lost Legacy 2 än ett Uncharted 5.

Actraiser (SNES)

bookman 14 aug 2017 13:53479 visningarKommentera: 4 !

Actraiser är något som bäst kan beskrivas som en tjuvparning mellan Castlevania och Sim City. Spelet , som kom 1990 till supernintendo, sätter spelaren i rollen som Gud. I den västerländska versionen censurerade man översättningen lite för att vara på den säkra sidan och man kallas uttryckligen inte för Gud utan för mästare.

Som Gud/mästare så har man koll på befolkningen via en liten naken kerub som flyger omkring och hjälper en att planera staden. Byborna behöver guidning för att förstöra monstrens gömställe och när man gjort det så kan man åka ner (via en super fx nedzomning ) och slåss med monstren och spelet växlar då läge och blir ett sidoscrollande 2d action spel.


Det här spelet är skitbra... eller i alla fall så tycker jag det. Jag spelade det då det kom och nu har jag spelat om det som vuxen karl.

Varken själva 2d action momentet eller stadsplaneringsmomentet är var för sig något genialt. Tillsammans blir det dock delarna en större helhet, enligt mig i alla fall.
Musiken som är gjord av Yuzo Koshiro (han har även gjort musiken till många av Etrian Odyssey spelen, samt hjälpte Michiru Yamane med musiken i Castlevania Portrait of Ruin) är outstanding. Spelet är, i sammanhanget, väldigt snyggt. Stadsplaneringen ger en ram för berättelsen som jag gillar, det är lite svårt att förklara.

Storymässigt kommer spelet inte att vinna några priser, men det är en bra berättelser i sammanhanget och den stärks av ovanförperspektivet och grafiken. Titta bara så gulliga dom små pixelbönderna är när dom ligger och vrider sig i pestplågor:


Tyvärr är det inte jag som skickat pesten på dem, dock är det upp till mig att hitta ett botemedel. Som Gud kan man skicka ner blixar och regn och framkalla jordbävningar och andra naturkatastrofer, de små byarna som råkat ut för detta ger en gåvor i form av ... tja botemedel för pest, som man sen kan använda i andra byar. Det finns alltså små inslag av problemlösning och utforskning som då och då avbryts med 2d action.

Det hela kulminerar i en bossfightrusch på slutet innan man får möta Satan…ish.

Spelet är egentligen inte så jättesvårt, man har magier till sitt förfogande och kan man uppgradera dem och livsmätaren så är det eventuellt bara på slutet som man kan få lite problem. Det förutsätter förstås att du botat folk från pesten och hittat försvunna småungar.

När jag nu spelar igenom spelet igen så känns det kul med ett spel som inte ställer absurda krav, inte alla retrospel hade ett Dark Souls tänk.

När jag skriver den här texten så funderar jag lite på vad jag egentligen vill med den? Tipsa om ett bra spel? Göra en poäng av att alla retrospel inte behöver vara skitsvåra? Hylla ett spel som vågade blanda genrer och idéer eller bara skriva lite om ett spel som jag verkligen gillar?

Precis som Actraiser så kan det vara en salig blandning av alla saker, men det är också det som gör det så intressant.

Hur många mysko spel finns egentligen där ute som man knappt hört talas om? Hur häftigt är det inte att det existerar spel som egentligen inte går att sätta in i en vedertagen genre och fasen vad roligt det var att spela ett retrospel som inte krävde ett engagemang som bara kan uppbådas under sommarlov på 90-talet.

Jag gillade det.

Tidigare inlägg

Den klassiska mp3 perioden

31 jul 2017 13:411

Det här är en berättelse om nostalgi, mp3 spelare, Webhallen och...

Klarat Zelda .... tyckte att det var sådär

18 jul 2017 22:5812

Kom nu ihåg att detta inte är en recension som väger fördelar mot...

Castlevania på netflix

9 jul 2017 07:313

[url=http://i.imgur.com/bm14fBv.jpg][img]http://i.imgur.com/bm14fBv.jp...

Prishöjning på konsoler efter 1 juli

4 jul 2017 21:570

För att göra en ganska lång historia kort så verkar det som om våra...

Duck Tales 2

20 jun 2017 19:400

Klockan är 03:25 måndagen den 24:e april. Jag vet inte när och om jag...

Retroachievements

10 jun 2017 12:490

Det tog flera år innan jag ens förstod vad achievements var. Jag tror...

Farpoint

1 jun 2017 22:485

Som jag tidigare nämnt så skriver jag för min egen skull. Dock kanske...

Varför jag skriver

24 maj 2017 07:122

Jag tror att det var Carl Sagan som filosoferade kring att skriva,...

Jag och Castlevania

14 maj 2017 08:272

Som barn minns jag att mumierna var otäcka i det första castlevania...

Funderingar kring Horizon Zero Dawn

5 maj 2017 20:060

Guerrilla Games, tidigare kända som Killzone-utvecklare , och nu (och...

Darwing Duck (The Disney Afternoon Collection).

24 apr 2017 15:310

Vad tusan spelar du? frågar sambon. Ja, det kan man faktiskt...

Duck Tales (The Disney Afternoon Collection)

22 apr 2017 14:030

Joakim von Anka gillar pengar och pengars värde är egentligen något...

Ett typiskt biblioteksinlägg

13 apr 2017 15:550

Jag försöker att inte blanda ihop jobb och privatperson men nu är...

Thimbleweed Park. Final judgment.

10 apr 2017 12:200

Monkey island tog flera månader för mig att ta sig igenom. Jag fick...

Tre timmar in i Thimbleweed Park

1 apr 2017 12:110

Det finns en inställning i menyerna där man kan välja hur...

Resident Evil 7 i virtuell verklighet

18 mar 2017 17:550

Jag minns en gång en kompis som retade mig lite för att jag var så...

Jag har blivit med Switch

5 mar 2017 17:380

Jag har blivit med Switch, det är nästan som när man får barn. Folk...