Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

bookman

Registrerad: 10 maj 2014 08:24 Senaste besök: I går 22:30 Online: Nej

Umeå

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Duck Tales 2

bookman 20 jun 2017 19:4099 visningarKommentera: 0 !

Klockan är 03:25 måndagen den 24:e april. Jag vet inte när och om jag ska lägga ut detta på forumet. Jag kan bli anklagad för spam.
Det är inte friskt vad jag spelat Disnay Afternoon Collection.
Det är mycket intryck som behöver bearbetas.
Det är inte ofta jag sitter uppe längre än till, ja 22 om jag ska vara helt ärlig. Nu har jag jagat kartbitar i Duck Tales 2 tills ögonen blöder.

Känner man till Duck Tales 1 så är tvåan ingen större överraskning. Det är ett plattformsspel av Capcom med superb grafik och ljud. För att göra en historia om besatthet kort så spelade jag ettan som barn och nu verkar jag vara inne i någon sorts regression där jag njuter av de gamla 8-bitars spelen i the Disney Afternoon collection som Capcom släppt.

Duck tales 2 måste vara ett av de mest underskattade klassikerna någonsin. Samma fantastiska kontroll, grafik och ett mycket bra blip-blop ljudsspår. Jag gillar det stenhårt. Jag märker dock att spelet känns lite lättare än sin föregångare och för att dryga ut de ganska korta banorna så kan man jaga 7 stycken kartbitar som är gömda på fiffiga ställen.

Jag har själv bara hittat 6 stycken.

Roligast är det när spelet lånar bitar ur pussellösning:


Upprörande nog så kastas jag mot slutet av spelet när jag klarat alla banorna trots att jag egentligen skulle vilja samla kartbitar. Jag hade dessutom bara en kvar. Nåja, jag får spela igenom det igen.

Det är något meditativt med att studsa omkring, lyssna på musiken och samla pengar. I like it. Spelet känns lite begränsat i omfång och utforskning. Om det vore ett modernt spel så hade man kanske förväntat sig fler banor, klurigare utmaningar för kartbitarna samt en intrikat historia om svek, samhälle och pengars värde löst baserat på en roman av Ayn Rand.

Eller så kanske man bara får ta det för vad det är:

Ett skitroligt 8-bitars plattformsspel med mervärde och en värdig uppföljare till en tidlös klassiker.

Bubba är också med på ett hörn, lika gullig i uppföljaren.

Retroachievements

bookman 10 jun 2017 12:49188 visningarKommentera: 0 !

Det tog flera år innan jag ens förstod vad achievements var. Jag tror fortfarande inte att jag har förstått hur sonys throphy system fungerar. Alla som hänger här vet att det är ett poängsystem som belönar en för sitt spelande. Vad man ska ha dem till är lite oklart men i vissa kretsar kanske det är lite häftigt (?)

Själv har jag en ambivalent inställning till poäng på mitt spelande då jag ibland kan tycka att min gamerscore ger bilden av någon som inte har något liv utöver xboxen (jag har inget liv utöver xboxen men det är inget som man tycker behöver spridas vidare). Samtidigt är jag rätt förtjust i dem, i form av spellogg. Den här minns jag:


Sambon åkte iväg med barnen så jag skulle få spela The Darkness var för mig ett enormt efterlängtat spel av de svenska skaparna som gjorde Chronicles of Riddick.Jag minns det när jag scrollar ner på min lista av gamescore, hade inte tänkt på detta på år och dagar. När jag räknar på fingrarna inser jag att barnen var 4 och ett år. En kärlekshandling från min sambo tänker jag såhär i efterhand,

Vissa spel kan man både märka att jag gillat samt att jag nog försökt variera min spelstil lite för att kunna tjäna några extra poäng:


Eftersom mina favoritgenrer är äventyrsspel, gärna storydrivna, och eftersom jag och barnen har tagit oss igenom några legospel så blir det en hel del poäng under åren. Jag har faktiskt jagat achievements under en period tillsammans med en kompis. Då deltog jag aktivt i någon form av meta-spel och det var faktiskt också ganska kul.

Vi drack öl och spelade lite sportspel, lipps och saker som vi antagligen aldrig annars skulle ha spelat. Ett av mina roligaste minnen är att ta sig igenom Terminator och göra egna vocieovers på mellansekvenserna.

Achievements är lite av ett guilty pleasure. Jag vill egentligen inte erkänna det men jag gillar dem så pass att det ibland kan kännas som det saknas något när man spelar spel där dom inte finns.

I samband med detta så upptäckte jag något som är lite av ett helgerån. Retro achivements: Sidan som tillför gamla spel något som de flesta som gillar gamla spel avskyr med nya spel:
Achivements!

Jag älskar det dock.
Vill man hitta mig där heter jag bookman,

Är man intresserad så går man in på http://retroachievements.org/ skapar ett konto och sedan …. Tja spelar man lagliga *host* romdumpar på emulatorer som simulerar gamla system.

Ibland är achevments som ploppar upp egentligen kommentarer från dom som lagt in dem:


Och jag tror att det egentligen är det här som lockar. Metaspelet är något som är en kommentar (och som vi kan dela med oss) med andra. Jag vet inte om jag någonsin stött på någon som faktiskt skrutit om sina achivments..... fram till nu då:


Om detta är en bild på min e-penis är det då en dick-pick?Taggar: Retroachievements, achievements, Gamerscore, epenis, e-penis, TV-spel, Umeå

Farpoint

bookman 1 jun 2017 22:48239 visningarKommentera: 5 !

Som jag tidigare nämnt så skriver jag för min egen skull. Dock kanske man borde klämma ur sig lite text när man lyckats spela något som är hyfsat modernt så man får mer än 3 läsare?

Viritual reality spel kan vara särskilt intressant eftersom det är skillnad på hur känslig man är för att blir åksjuk osv.. Därför kan det vara roligt att ta del av flera åsikter.
Här är en snabb genomgång av Fairpoint till playstation VR.

Fairpoint är ett actionspel. I VR. Det hade antagligen inte varit så jättespeciellt om det inte varit i VR men nu är det i VR så att eh…

Man kan således säga att det är en ganska unik upplevelse. Grafiken är helt ok, storyn är helt ok (fast lite kort). Jag har en plastbössa som ser otroligt fånig ut IRL fast det är ganska coolt inne i spelet. Nästan som bookman själv som kanske inte ser så mycket ut för världen men är ganska cool inombords?


Den ser misstänkt ut när den ligger på nattygsbordet

Ja ja

Spelet är underhållande och jag blev inte åksjuk, trots att det stundtals gick undan och jag cirkulerade och runt insekter och grejer. Produktionsvärdena är höga och jag har sett det nämnas att det är ett exempel på att VR fungerar för genren och spel överhuvudtaget.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det, det är fortfarande en och annan konstighet, som att insekterna man slåss mot alltid springer framför en om dom befinner sig bakom så att man inte ska behöva vända sig om. Men i det stora hela så fungerar det bra.

I singelplayer så fungerar bössan faktiskt nästan för bra, siktet blir otroligt exakt och det är faktiskt lite tråkigt inledningsvis, men sen så blir det riktigt kul när det kommer lite bossar, mer fiender osv..

Det är dock inte samma upplevelse som Resident Evil 7 , det kan bero på att RE var först, att Fairponit är en helt annan genre. Jag kan hålla med om att Farpoint kanske visar att actionspel också fungerar men samtidigt att de bästa VR upplevelserna ligger i mer stämningsfulla spel. Jag upptäcker att jag önskar att Fairpoint var ett Mass Effect i VR (ett bra Mass Effect, inte Andromeda). Fairpoint glänser egentligen som mest i de stämningsfulla mellansekvenserna när man sitter med i samtalet mellan två av karaktärerna som är strandsatta på planeten man befinner sig på.

Storyn är förvånansvärt intressant och väl skådespelad, miljöerna är ok fast inte mer. Jag hade lite problem med proportionerna. Man kan ställa in sin höjd och eftersom jag spelar sittande så fick jag experimentera lite.

Jag tycker att man bör nämna priset på bundeln med plastbössan.
Bundeln kostade 849 kr. Antingen så har jag betalat 499 för spelet och 350 för plastbössan eller kanske 600 (?) för plastbössan och i sådanafall bara 149 för spelet? Hur än man vrider och vänder på det så tycker jag att det i alla fall är potentiellt prisvärt. Om nu plastbössan blir använd så känns det som ett bra köp.

En sorts sammanfattning skulle bli: Ett helt ok actionspel i VR. Rent tekniskt fungerar det bra och jag blev positivt förvånad över storyn och underhållen av actionmomenten. Jag skulle nog sätta en 7.5/10 på det om jag skulle ge betyg, men är man intresserad av plastbössan så skulle bundeln nästan få hoppa upp ett snäpp i betygsskalan.Taggar: Farpoint, VR, viritual reality, Umeå, TV-spel

Varför jag skriver

bookman 24 maj 2017 07:12285 visningarKommentera: 2 !

Jag tror att det var Carl Sagan som filosoferade kring att skriva, skapa och DNA. Den inneboende längtan att sprida information med pilleskruven tog sig, enligt CS, uttryck i att man vill sprida information även på andra sätt. Lämna efter en del av sig själv och sina tankar på pränt. En del som potentiellt kan överleva i hundra år. Jag har alltid skrivit kring min kulturkonsumtion, mest för egen den (så även denna blogg). Låt mig få presentera Nintendoboken:



Denna dyrgrip är författad av young bookman. Den innehåller kartor vetande, koder och annat matnyttigt så att eftervärlden inte ska glömma att ställa sig och huka vid väggen i simons quest. Jag har dille på det här, kanske inte så konstigt när man när man ser hur djävla bra jag är:


Här har konstnären (dvs jag) fångat den atmosfär och dramatik, ja låt mig drista att påstå, den storvulenhet som uppstår i striden mellan Megaman och Dr wily.

Det är en bit minnen som fastnat på pränt och som kan återupplevas 20 år senare. Mycket gjordes tillsammans med kompisar. Vilket för mig in på en annan anledning till varför jag/man/vi skriver.

Kultur är något som sker i interaktion med andra. En enskild individ kan inte upprätthålla kultur. Jag som i grund och botten inte har så stort behov alls av andra människor (spelar aldrig multiplayer, det är en bild på mig i uppslagsboken när man slår upp ordet ”introvert” osv) har ett visst behov av kommunikation. Loading.se, Neogaf.com samt vänner i IRL som delar intresset är en stor del. Whatsapp konversationer av vad man spelar, hur ointressant det än må vara, samt vad man tycker, planerar är en del av mitt kulturliv vilket för mig in på den tredje anledningen till varför jag skriver (och varför jag skriver just här)

Forumdöden.

Facebookgrupper och youtube konkurrerar med forumen och ibland hör man talas om forumdöden. Det skulle vara tråkigt om den här kommunikationsformen försvann.
Forumen har varit en stor del av mitt kulturintresse. Om jag inte minns fel så började det redan på superplay, jag har en tendens att radera och byta identitet ibland (jag är fortfarande lite barnsligt förtjust i alter egon). Nu tänkte jag att jag i alla fall skulle dra mitt strå till stacken och producera lite, ge något tillbaka. När jag tänker tillbaka så är loading.se en större del av ens liv än vad man skulle vilja erkänna.

Forumen är en del av spelhistorien och kulturen det också.

;Men så är det nog för många med specialintressen. Men alla har det inte lika bra ställt som loadinganvändarna.

Jag har alltid fascinerats av hur människors intresse kan bli en så stor del av deras liv, och hur jävla bärsärk vuxna människor kan blir, vilket får illustrerats av den här bilden (från ett husvagnsforum) där man i bakgrunden kan ana att något blivit snortokig i en diskussion om kylskåp:


Det är också en påminnelse över hur vuxet och seriöst loading.se har varit. I alla fall jämfört med husvagnsägarna och forumet familjeliv.

Jag avlutar med orden: Mina vänner, Låtom oss acceptera andras djävligt korkade åsikt om kylskåp, husvagnar och annat och försök värna om forumen. I all hast //Bookman

Jag och Castlevania

bookman 14 maj 2017 08:27411 visningarKommentera: 2 !

Som barn minns jag att mumierna var otäcka i det första castlevania till nes. Jag spelade det och uppföljaren på en gammal svartvit tv (i mitt minne så är slottet svartvitt fortfarande). Det är mitt första minne av serien. Skräckblandad förtjusning.



Jag har faktiskt klarat Castelevania 2 : Simons quest (nes)men aldrig ägt det. Mina minnen av spelet skiljer sig abnormt mycket från de intryck jag fick när jag försökte spela igenom det för några år sedan. Hur jag lyckades ta mig igenom spelet är lite av en gåta, man får förmoda att jag hade hjälp av Nintendomagasinet.

Som barn hade jag inte så många spel alls. Faktum är att jag fick nes rätt så sent, vår familj hade varken intresse eller pengar för tv-spel, vilket brukar vara min ursäkt till att jag som vuxen man har ett dedikerat tv-spelsrum med de flesta konsolerna. Värdet av ett spel är liksom inbränt i synapserna.

Som fattigbarn hade man ändå tillgång till ett ganska stort bibliotek av nes spel tack vare att man kunde låna av kompisar. Man var givetvis i sin tur tvungen att dela med sig med de spel man själv hade, det var ibland lite vanskligt. Mitt exemplar av Duck Tales försvann någonstans bland kompisgänget. Det fanns också en tid när nes-spel ansågs som värdelösa och antingen gavs bort eller försvann av andra anledningar.

Vid något tillfälle måste jag ha köpt Castlevania 3: Draculas Revenge. Jag hade hoppats på något mer i stil med Simons Quest men det var väl ok ändå. Jag behövde nästan aldrig låna ut det, det ansågs lite tråkigt och det kom samma år som Supernintendo och de flesta av mina vänner bytte upp sig.Jag har kört igenom det med både Grant, Syfa och Alucard som medhjälpare men det har egentligen aldrig varit någon favorit. Inte som Megaman , Zelda eller Ducktales.
Som lite av en slump så äger jag alltså ett exemplar av castlevania 3 i nästan mint condition. Nu är spelet värt en hel del dinares.



Jag var mer förtjust i de spel som liknade simons quest (eller minnet av det) 2001 återupptog jag tv-spelande efter en väldigt lång paus. Jag hade stadgat mig. Jag köpte ett chippat playstation 1 och återvände lite till nes-rötterna när jag skulle orientera mig i spelkatalogen. Megaman x4- X6 spelades igenom samt såklart castlevania Symphony of the night.

Castlevania symphony of the night är och förblir ett av mina absoluta favoritspel. Vid det här laget känner nog alla till detta spel. Koji Igarashi (kärleksfullt kallad IGA) var ” assistant director ” på detta spel som han av någon anledning ofta blir crediterad för, det är alltså egentligen inte han som hade största ansvaret. Producenten hette Toru Hagihara, han gjorde också den mer actionbetonade föregångaren till Sympony of the night (Rondo of Blood)
Symphony of the night blev aldrig någon hit i en värld som nyss upptäckt 3d, numera är det en kultklassiker som alla känner till.

När min dotter föddes minns jag att jag bråkade lite med min sambo, kanske lite kring den begränsade fritiden och vad som visades på den enda tv:n i hushållet. Min lösning var lika genial som vuxen när jag kompromissade och köpte ett gameboy advance. Nu hade spelintresset vaknat på riktigt, främst via vårt gamecube som faktiskt min sambo köpte.

Castlevania Circel of the Moon, var det första spelet jag införskaffade. Det var hemskt mörkt. Jag har faktiskt spelat igenom det för inte allt för länge sedan, även om jag inte har kvar gameboyspelet. Det håller fortfarande men blir gigantiskt svårt mot slutet. Jag var ganska okunnig om historien bakom spelet. IGA var inte inblandad i detta spel heller , däremot Etsunobu Ebisu, som bland annat varit delaktig i wario the shake dimentions samt garnspelen med Kirby och Yoshi.

Iga kom inte tillbaka till den här formen av castlevania förän i spelet Harmony of Dissonance men för mig personligen så är hans största bidrag Castlevania: Aria of Sorrow till gameboy advance samt Castlevania: Dawn of Sorrow som kom till Nintendo DS. Dawn of Sorrow är ett fantastiskt spel och på på delad plats med symphony of the night in my book.



Undersökningar visar att man inte läser längre texter på nätet. Om du läst ändå hit ska du bli belönad med en intressant trivia-kunskap:

I Japan heter huvudkaraktären i Castlevania 3 Ralf. Jepp Ralph C. Belmondo. Det skulle vara kul och "C" stod för Conrad men det är obekräftat. Är du inte glad över att du läste ända hit?

Hursomhelst.

Mellan de bärbara spelen kom också Playstation 2 äventyret som jag gillade när det begav sig. Det var IGA:S försök till 3d äventyr och det mottogs relativt väl. Jag har planerat att spela igenom det och det genererar säkert ett nytt blogginlägg.



Uppföljaren till det spelet hette Castlevania: Curse of Darkness och kom till både playstation 2 och xbox. Det fick ett hyfsat betyg av spelpressen (7-8) men jag upplevde det som väldigt repetitivt och lite tråkigt.

Nu börjar vi närma oss MercurySteams version av castlevania, nu när vi börjar komma in på modern castlevaniakunskap. Tänk er God of War med piska. Jag gillade ettan men orkade aldrig ta mig igenom tvåan vilket faktisk kan göra det till det enda castlevaniaspelet som jag inte spelat igenom förutom de tre spelen som kom till original gameboy och 3d castlevania som kom till nintendo 64

Edit: Det finns en hel del mystiska castlevaniaspel som jag kanske inte tänkt på . Bland annat ett ljuspistols spel med en led-piska (Castlevania: The Arcade) och vem kan glömma fightingspelet till wii? På grund av en naturlig nyfikenhet har jag nog testat de flesta (även mobilspelet Castlevania: Order of Shadows) men att säga att jag har klarat de flesta är kanske lite av en överdrift.

Lite besviken över att inget Iga-vania kom till 3ds får jag försöka hålla mig till Igas kickstarter projekt Bloodstained: Ritual of the Night som (förhoppningsvis) kommer ut i början av nästa år. Om man får räkna det som ett castlevania så har jag spelat och följt serien i 32 år.

Rätt bisarrt om man tänker på det? Få saker i livet har varit lika beständigt för mig som castlevania. Med det i åtanke så kan man förstå att jag haft lite ångest kring Konamis förehavanden.

Jag hoppas dock att serien kommer att leva vidare, i någon form. Bloodstained: Ritual of the Night är såklart något som tyder på detta och det kommer att bli skitkul att få spela det när det väl kommer ut. Tills dess så får jag spela om klassikerna när andan faller på.

Taggar: Castlevania, TV-spel, Retro, Umeå

Tidigare inlägg

Funderingar kring Horizon Zero Dawn

5 maj 2017 20:060

Guerrilla Games, tidigare kända som Killzone-utvecklare , och nu (och...

Darwing Duck (The Disney Afternoon Collection).

24 apr 2017 15:310

Vad tusan spelar du? frågar sambon. Ja, det kan man faktiskt...

Duck Tales (The Disney Afternoon Collection)

22 apr 2017 14:030

Joakim von Anka gillar pengar och pengars värde är egentligen något...

Ett typiskt biblioteksinlägg

13 apr 2017 15:550

Jag försöker att inte blanda ihop jobb och privatperson men nu är...

Thimbleweed Park. Final judgment.

10 apr 2017 12:200

Monkey island tog flera månader för mig att ta sig igenom. Jag fick...

Tre timmar in i Thimbleweed Park

1 apr 2017 12:110

Det finns en inställning i menyerna där man kan välja hur...

Resident Evil 7 i virtuell verklighet

18 mar 2017 17:550

Jag minns en gång en kompis som retade mig lite för att jag var så...

Jag har blivit med Switch

5 mar 2017 17:380

Jag har blivit med Switch, det är nästan som när man får barn. Folk...