Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

bookman

Registrerad: 10 maj 2014 08:24 Senaste besök: I går 17:48 Online: Nej

Umeå

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Josef Fares på Video Games award

bookman 8 dec 2017 06:5760 visningarKommentera: 1 !

Jag älskade Brothers a tale of two sons. En finstämt äventyr med mycket hjärta. Vilken fin och känslig konstnärssjäl kan ha skapat detta mästerverk?



That guy

Jag älskar Josef Fares och utnämner honom till officiell nationalskatt. Obs ingen ironi. Jag älskar även VGA och följer det med ett stort intresse , Precis som spelmediet själv så utvecklas även showen. Vad än man än har att säga om Geoff Keighley i skämt av burritos och underlevererade utannonseringar på just VGA så har han gjort ett fantastiskt jobb och showen utvecklas hela tiden.

Denna var också den bästa hittills.

Både spelmediet och showen dras dock med någon sorts fulkultur komplex och ambitionen med showen är att närma sig den respekt och det erkännande oscarsgalan har, vilket gjorde Josef Fares so excited att han "pekade fuck you" (som mina barn säger) åt själva oscarsgalan och således tror jag Geoff Keighley tyckte att man tog ett steg tillbaka.

MEN

Josef Fares räckte också fingret till storebrorskomplexet och visade passion, ärlighet och lite swedish meatballz.

Det var också helt fantastiskt roligt att se skådespelaren Melina Juergens (hellblade senua's sacrifice) ta emot priset och uppenbart rörd snyfta fram att hon egentligen inte är skådespelare alls.

Det är sånt här jag vill se på VGA, även i spelmedia överhuvudtaget. Indie developers som brinner för sitt berättande.

[love] Josef.

Inför nästa år Geoff: Korta ner det lite och se till att tolkarna inte är jättelika män som måste sätta sig på huk när dom ska tolka japanska spelskapare. Personligen hade jag hoppats at Horizon Zero Dawns skulle få något pris men men annars bra show. Morgontrötta hälsningar / Bookman

Sonic adventure

bookman 5 dec 2017 21:5868 visningarKommentera: 2 !

Jag har spelat sonic adventure.

Jag vet egentligen inte varför.

Det kostande 45 kr på xboxs live och trots att mina black fridayinköp har slagit någon sorts rekord (Assassin's creed origins, Wolfenstein the new colossus , Evil within 2, South park samt Shadow of war ) så väljer jag att spendera min fritid på Sonic Adventure.

Jag har egentligen inte så mycket nostalgi att skylla på heller. Jag ägde faktiskt spelet till dreamcast, eller ägde och ägde, hade kopierat det om jag ska vara ärlig men det är det enda: Jag har inte spelat Sonic som barn (det första spelat jag klarade var Sonic generations).
Here goes:


En djup och involverande historia.

Jag tycker egentligen att det är skitbra. Man kan välja mellan ett antal karaktärer, Tails, Knuckles , Amy, nån sorts gigantisk katt som letar sin groda. Jag tänkte egentligen bara spela igenom Sonics banor. Som jag minns det från min Dreamcastperiod så sög dom andra karaktärerna. Ett litet snabbtest ger domen att Tails och Knuckels är ok. Katten som letar sin groda är oförsvarbart och Amy någonstans mitt emellan.
Det som förvånar mig är att styrningen faktiskt är riktigt bra. Det finns några instanser som jag får lite problem med, men det är egentligen ingen större grej. Jag gillar verkligen bandesignen och till skillnad från Sonic Forces så går det inte på räls.

Mellan banorna så befinner man sig i två mindre hubbvärldar som jag mindes som jobbig men nu tycker jag att de är ok. Hubbvärldarna är inte så stora vilket är positivt, något som fler moderna spel skulle försöka sig på. För att komma vidare i historien så måste man ibland befinna sig på ett visst ställe, vilket gör att jag ibland bara irrar runt. Detta är egentligen ingenting som en liten googling på telefonen inte kan lösa och jag inser att den möjligheten inte fanns förra gången jag spelade spelet. Tiden går.

Grafiken (på xbox) är faktiskt helt ok.

Jag kräver egentligen inte så mycket mer för ett plattformsspel av det här slaget. Något som är galet dåligt är animationer och munsynkning men på något sätt har cirkeln slutits och det är mer charmigt än störande när man tar sig an spelet 2017.
Musiken är superb, och antagligen en av anledningarna att jag återkommer till Sonic teams spel. Spelglädje och bandesign är en annan.

Sen är bara själva företeelsen Sonic så bisarr. Eggman, eller Dr Robotnic speciellt.

Här har Sonic smugit sig in i Dr Eggmans pool. Var får han sina pengar ifrån egentligen? Hur har han råd att bygga alla robotar och alla nöjesfält och grejer?

Slutsats:
Jag gillar uppenbarligen Sonic, och adventure spelen verkar vara något för mig. När man köper ett spel för 45 kr så kanske det är lättare att ta sig an spelet mer casual och en genomspelning med en karaktär får räcka för den här gången. Jag ska försöka ge mig på någon av de nyare spelen på min xbox one x som är kopplad till min hdr 4k tv men egentligen är jag lite småsugen på Sonic Adventure 2 …

Sonic forces är bättre är Super Mario Odyssey

bookman 26 nov 2017 11:32146 visningarKommentera: 0 !

i'm just kidding

Men faktumet att denna, ursäkta klickbetet, rubrik är så absurd säger en hel det. Det som i en alternativ verklighet faktiskt skulle kunna vara en genuin åsikt ,där man väger två spelikoner mot varandra och föredrar den ena, har totalt grusats i den kvalitetsskillnad det är mellan spelen.

Jag gillar egentligen Sonic och ville skriva en text som försvarade de senaste spelen lite, och Sonic Forces i synnerhet. Jag drivs nämligen av den åsikten att det råder ett litet missförstånd kring de senaste spelen.

Först och främst så har 3d Sonic hittat formen. Både Sonic Colours , Generations och Sonic Forces har en fungerande form som man iof skulle kunna utveckla lite men som i grunden fungerar. Mitt största problem med dem är att dom kanske går lite väl mycket ”på räls” men många banor är genuint roliga. Det finns en plats för lättsammare spel av det här slaget om man kombinerar det med utmaningar i banorna, som till exempel tidsutmaningar eller leta röda mynt (eller vad det nu är).

Att en del banor inte fungerar har mer med speldesign att göra och något som Sonic Team borde putsa på i stället för att lägga in nya spelmoment som varulvar och , i sonic forces fall, 2d sonic.

Ett annat missförstånd är storyn. Ingen människa kan med gått samvete påstå att den är bra men den är heller inte dålig i sin egen kontext. Vad denna kontaxt är kan vara lite svårdefinierat men berättandet i Sonic är nästan en genre i sig själv.



Tydligt riktat mot barn, men ändå ganska mörk och med en flört till vuxna som gillar, i detta fall Sonic. Jag tänker mig att Äventyrsdags, Svampbob och My litle pony fyller någon liknande funktion.
Det är förstås en smaksak, själv så tycker jag att det är rätt charmigt. Huvudbry uppstår om man ska kommentera storyn i en annan kontext dock. Man kan varken jämför det med The Last of us eller Dora utforskaren heller för den sakens skull.

Med utgång i detta ville jag försvara Sonic Forces.

Till en början så gillar jag spelet, jag har genuint roligt med det. Att bygga sin egen karaktär är roligt, fastän jag kanske inte vill ta upp det på APT mötet på jobbet.



På bilden ser ni karaktären ”mustachkaninen” själ den inte. Jag har patenterat den. Han har cancer för att tillföra ytterligare djup och drama i berättelsen.

Ok, att banorna är lite kortare och att det går lite på räls, det är heller inget fullprisspel. Till en början är det en lättsam och ganska kul upplevelse och storyn underhåller om man kan ta den på rätt sätt. Musiken är fantastik, helt underbar och man har anammat samma förhållande till musiken som till storyn.

Jag spelar på svårt och får ”s” status på nästan alla banor på första försöket.

Ok, det är lite väl lätt kanske tänker jag.

Efter att ha tagit mig igenom ungefär 80% så känns det som att spelet är ett typiskt 7/10 spel, eller kanske till och med 8/10 om man gillar en lite lättare utmaning.

Då kastar Sonic forces in några banor och en sista boss som jag konstant dör på hela tiden. Glappet är gigantiskt och dom sista 2d banorna är bedrövliga.

Jag kan passa på att nämna att 2d banorna inte är fasansfulla men kanske inte tillför så mycket, lite som varulsvbanorna i Sonic Unleached. Att recencenter och spelare klagar på dem är nog delvis på grund att dom jämförs med Sonic Mania.

För att återknyta till rubriken. Sonic Forces är inte ett hantverk som Super Mario Oddessy. Det är ett halvfärdigt spel som man givetvis blir lite besviken på. Det hade nog inte behövts så otroligt mycket mer utvecklingstid för att få det passerbart. Just nu är det tyvärr knappt godkänt.

Några ord om Super Mario Odyssey

bookman 30 okt 2017 19:57459 visningarKommentera: 0 !

Jag spelar Super Mario Odyssey just nu men jag har inte klarat det än. Jag är här närmare bestämt:

Spelet är helt underbart och jag funderar på att skriva några rader om det. Problemet är att det mesta redan är skrivet. Jag gör världens kortaste recension på rim för att skilja mig från mängden:

Spelet känns rätt lätt i sitt tillvägagångsätt,
Fokus ligger på att undersöka,
Inte böka och knöka
bra och varierat,
apprecierat.

Jag kanske inte ska sluta mitt daytime jobb :/ Hursomhelst det finns en viss problematik i att ta sig an ett spel som blivit unisont hyllat på det sättet som Mario eller Zelda blivit. Precis som en del andra spelserier, som t.ex. Assassins Creed, så finns det en viss lägstanivå. Man vet att det kommer att vara polerat och så länge Nintendo inte gör en Mass Effect Andromeda så kommer betygen att röra sig kring 9/10 eller minimum 8/10. När betygen börjar trilla in för Super Mario så vet man att spelet är riktigt bra och det som finns kvar att ifrågasätta är vissa designval.



Spelet fokuserar på att undersöka och leta, vilket fungerar bra men å andra sidan gör det lite lättare. Hittills ska jag säga eftersom jag inte spelat klart det.
Man plockar det som var bra med Super Mario Galaxy och fortsätter den kreativa explosionen och känslan av dom spelen.
På ett rent personligt plan så är det fantastiskt med ett spel som man faktiskt längtar att återvända till. Ni vet när man plockat några , i detta fallet, rymdbananer och lagt ifrån sig sin konsol, bara för att smyga upp och fortsätta fem minuter senare. När man vill undersöka banorna ordentligt men är så nyfiken på vad som finns runt nästa hörn att man bra inte kan hålla sig.
Designen är också helt fantastisk och nästan lite steampunk. Om man nu kan förälska sig i en mössas personlighet så har jag gjort det lite. Det känns som om varenda liten detalj och dialog är minutiöst genomarbetad.


Till skillnad från böcker och film så tycker jag att spel oftast har en tydligare utvecklingskurva, det senaste storybaserade spelet är oftast, på något plan i alla fall, det bästa. På samma sätt känner jag med Mario. Det här spelet är på många plan det absolut bästa Mario, någonsin.
Det bästa spelet i den mest kända och älskade spelserien.
Någonsin.
Så bra är det alltså

The Evil Within

bookman 7 okt 2017 20:21623 visningarKommentera: 12 !

För er som inte ids läsa hela inlägget sammanfattar jag det här I början. Ambivalent! Om du spela spelet kommentera gärna hur långt du tog dig, jag skulle gissa att en hel del gav upp på kapitel 10 ?

The Evil Within är ett survival Horror spel. Man spelar som polisen Sebastian Castellanos som undersöker konstigheter på ett mentalsjukhus. Det är ungefär det som jag fattar av historien och det är jag heller inte ensam om. Det skulle inte vara ett skräckspel om inte något gick galet och i detta fall befinner sig Sebastian ganska snart i en mardrömsvärld där människoliknande zombi-lika varelser med taggtråd runt kroppen huserar och ibland kommer tjocka monster med motorsågar och lådor på huvudet.

Jag köpte spelet när det kom men har inte spelat igenom det förrän nu. Anledningen till att jag köpte det ”day one” är förstås att spelet är regisserat av Shinji Mikami känd som mannen som gjorde Resident Evil 4:a och att separera the evil within från RE4 visar sig vara väldigt svårt. Det är ett spel i samma genre, med en liknande huvudperson som verkar ha ett relativt avslappnat förhållningssätt till de otäckheter som händer.

Mitt första intryck var att det var en helt annan typ av spel. De första banorna är sjukt ickerepresentala för resten av spelet. Man smyger och gömmer sig I garderober, nästa smygmoment (för mig I alla fall) händer inte förrän I kapitel 13 och då är det bara en liten avstickare för att spara lite ammo.

Annars är det väldigt likt RE4. Jag har min egen lilla teori om vad som händer på ett undermedvetet plan när man spelar den här typen av spel som jag vill dela med mig av:

På ett undermedvetet plan så upplever man det som att spelet vill hindra en från att ta sig vidare, både The evil Within och Resident Evil 4 är linjära upplevelser.

Man blir nästan puttad fram och upplever det som att spelet inte ger en tillräckligt med ammunition eller möjlighet att uppgradera sig. Ofta finns något litet trick som gör att man kan klara bossar och moment lite lättare.

Man får en stor, nästan enorm, tillfredsställelse när man övervinner hindren. Det är väldigt lyckat om spelet känns svårt, men egentligen är överkomligt.
Resident Evil 4 har en svårighetsgrad som ändrar sig lite i bakgrunden utan att spelaren vet om detta. Det är genialt, man luras till att känna att man just så pass tagit sig igenom ett moment, att man uppgraderat vapnen precis rätt. Att man just så pass besegrat monstren.

Skräckmoment och övervåld inbillar spelaren att spelskaparen i grund och botten är en sadistisk djävul vilket bidrar till illusionen av att utmaning, resurshantering och när bossen faller = seger.

I detta fall så lyckas The Evil Within bättre än något annat spel jag spelat. "Fällor" är en stor del av spelmekaniken och det är mycket roligare än det låter. På så sätt är det faktiskt en vidareutveckling av RE4 konceptet.

Något annat som är väldigt positivt är miljövariationen:



Här är man förresten på väg in i en lada. Där man träffar en boss och ladan börjar brinna. Jag tror faktiskt om man beskrev många miljöer i text så skulle det vara omöjligt att skilja det från RE4



Miljövariation och variationen på spelmomenten för ibland tankarna till en absurd taggtrådsversion av Super Mario Galaxy. Det underhåller faktiskt hela speltiden... med lite reservation för klagomålen nedan.

Så om man gillar Re4 så borde man gilla The Evil Within? Svaret på detta är nja...

Så här i efterhand kan jag säga att jag gillar spelet. Det är inte så många singelplayerspel av det här slaget som kommer så jag känner att jag vill gilla det, väldigt mycket är väldigt bra och uppgraderingssystemet, bossarna och vapnen fungerar.

Det som är dåligt är storyn. Riktigt seg och obegriplig. Spelet är väldigt långt vilket jag brukar ogilla men det är en fantastisk variation på momenten så det är egentligen ingen kritik.

Det största problemet är kanske att vissa moment är riktigt dåliga och obalanserade. Dom är inte så många men man måste ta sig för bi dem. Vissa bossfighter (sista bossen tex.) känns väldigt hafsigt gjord. De få gångerna man försöker smyga så känns det att kontrollen är klumpig. Jag har inte upplevt så hemska tekniska problem, spelet kan ha patchats upp. Är man väldigt känsligt på framerate kanske man kan skippa det här dock. Det måste vara en annan sorts fasa att spela det på xbox360 eller ps3 :/

Det som stör mig mest är att det tog nästa 20 timmar att spela igenom spelet! Man hade kunnat göra en best of på 10 timmar och satsat mer på att finslipa momenten och spelmotorn ytterligare.

Om du inte spelat detta och vill ha en siffra så tror jag att det är ett ganska typiskt 6/10 spel men för mig personligen överväger fördelarna nackdelarna och jag kan slänga på 2 poäng till för mina personliga preferenser varav ett poäng är för att det stundtals är så djävla vridet:




Mina farhågor för The Evil Within 2

Den här spelmodellen tror jag inte får en skjuts av ett öppen värld koncept.

Undermedvetet tror jag att spelaren tänker så här:

Jag har klarat bossen = Jag har uppgraderat smart och spelat bra.

Jag har inte klarat bossen = Om jag bara spelar lite bättre kanske jag kommer att ta mig över detta hinder, då ska jag uppgradera xxx

Men slänger man in open world exploration i ekvationen blir det:

Jag har klarat bossen= Tur jag letade burkar/sniglar etc
Jag har inte klarat bossen = Jag borde ha undersökt mer. Kanske tagit världarna i en annan ordning?

Ambitionsnivån är också lite oroande, en dröm för mig hade varit ett spel som egentligen bara finslipat The Evil Within 1 och kanske slängt ihop en historia som bara varit RE kass och inte helt obegriplig. Jag tror att ambitionsnivån var en av sakerna som gjorde att det första spelet inte blev en riktig skräckklassiker.

Nåväl.

Vad tror ni om tvåan? Har den en chans att mäta sig med de andra stora spelsläppen i oktober? Själv hoppas jag att spelet ska vara bra och att att det är det enda AA(A?) skräckspelet som släpps under haloweentider ska ge det en liten skjuts försäljningsmässigt, för jag vill gärna se fler spel av den här typen.

Tidigare inlägg

1 2 | sista

Hemma i spelrummet

26 sep 2017 08:050

När jag var liten drömde jag om det där slottet som He-man (eller...

Legend of Zelda A Link to the Past 2017

11 sep 2017 18:144

Jag kommer inte exakt ihåg hur långt jag kom när jag senaste spelade...

Uncharted: The Lost Legacy nån typ av recension

27 aug 2017 20:450

Upplevelsen av ett verk, oavsett om det är spel litteratur eller...

Actraiser (SNES)

14 aug 2017 13:534

Actraiser är något som bäst kan beskrivas som en tjuvparning mellan...

Den klassiska mp3 perioden

31 jul 2017 13:411

Det här är en berättelse om nostalgi, mp3 spelare, Webhallen och...

Klarat Zelda .... tyckte att det var sådär

18 jul 2017 22:5812

Kom nu ihåg att detta inte är en recension som väger fördelar mot...

Castlevania på netflix

9 jul 2017 07:313

[url=http://i.imgur.com/bm14fBv.jpg][img]http://i.imgur.com/bm14fBv.jp...

Prishöjning på konsoler efter 1 juli

4 jul 2017 21:570

För att göra en ganska lång historia kort så verkar det som om våra...

Duck Tales 2

20 jun 2017 19:400

Klockan är 03:25 måndagen den 24:e april. Jag vet inte när och om jag...

Retroachievements

10 jun 2017 12:490

Det tog flera år innan jag ens förstod vad achievements var. Jag tror...

Farpoint

1 jun 2017 22:485

Som jag tidigare nämnt så skriver jag för min egen skull. Dock kanske...

Varför jag skriver

24 maj 2017 07:122

Jag tror att det var Carl Sagan som filosoferade kring att skriva,...

Jag och Castlevania

14 maj 2017 08:272

Som barn minns jag att mumierna var otäcka i det första castlevania...

Funderingar kring Horizon Zero Dawn

5 maj 2017 20:060

Guerrilla Games, tidigare kända som Killzone-utvecklare , och nu (och...

Darwing Duck (The Disney Afternoon Collection).

24 apr 2017 15:310

Vad tusan spelar du? frågar sambon. Ja, det kan man faktiskt...

Duck Tales (The Disney Afternoon Collection)

22 apr 2017 14:030

Joakim von Anka gillar pengar och pengars värde är egentligen något...

Ett typiskt biblioteksinlägg

13 apr 2017 15:550

Jag försöker att inte blanda ihop jobb och privatperson men nu är...

Thimbleweed Park. Final judgment.

10 apr 2017 12:200

Monkey island tog flera månader för mig att ta sig igenom. Jag fick...

Tre timmar in i Thimbleweed Park

1 apr 2017 12:110

Det finns en inställning i menyerna där man kan välja hur...

Resident Evil 7 i virtuell verklighet

18 mar 2017 17:550

Jag minns en gång en kompis som retade mig lite för att jag var så...

1 2 | sista