Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

bookman

Registrerad: 10 maj 2014 08:24 Senaste besök: I går 06:09 Online: Nej

Umeå

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Jag och Castlevania

bookman14 maj 2017 08:27473 visningarKommentera: 2 !

Som barn minns jag att mumierna var otäcka i det första castlevania till nes. Jag spelade det och uppföljaren på en gammal svartvit tv (i mitt minne så är slottet svartvitt fortfarande). Det är mitt första minne av serien. Skräckblandad förtjusning.



Jag har faktiskt klarat Castelevania 2 : Simons quest (nes)men aldrig ägt det. Mina minnen av spelet skiljer sig abnormt mycket från de intryck jag fick när jag försökte spela igenom det för några år sedan. Hur jag lyckades ta mig igenom spelet är lite av en gåta, man får förmoda att jag hade hjälp av Nintendomagasinet.

Som barn hade jag inte så många spel alls. Faktum är att jag fick nes rätt så sent, vår familj hade varken intresse eller pengar för tv-spel, vilket brukar vara min ursäkt till att jag som vuxen man har ett dedikerat tv-spelsrum med de flesta konsolerna. Värdet av ett spel är liksom inbränt i synapserna.

Som fattigbarn hade man ändå tillgång till ett ganska stort bibliotek av nes spel tack vare att man kunde låna av kompisar. Man var givetvis i sin tur tvungen att dela med sig med de spel man själv hade, det var ibland lite vanskligt. Mitt exemplar av Duck Tales försvann någonstans bland kompisgänget. Det fanns också en tid när nes-spel ansågs som värdelösa och antingen gavs bort eller försvann av andra anledningar.

Vid något tillfälle måste jag ha köpt Castlevania 3: Draculas Revenge. Jag hade hoppats på något mer i stil med Simons Quest men det var väl ok ändå. Jag behövde nästan aldrig låna ut det, det ansågs lite tråkigt och det kom samma år som Supernintendo och de flesta av mina vänner bytte upp sig.Jag har kört igenom det med både Grant, Syfa och Alucard som medhjälpare men det har egentligen aldrig varit någon favorit. Inte som Megaman , Zelda eller Ducktales.
Som lite av en slump så äger jag alltså ett exemplar av castlevania 3 i nästan mint condition. Nu är spelet värt en hel del dinares.



Jag var mer förtjust i de spel som liknade simons quest (eller minnet av det) 2001 återupptog jag tv-spelande efter en väldigt lång paus. Jag hade stadgat mig. Jag köpte ett chippat playstation 1 och återvände lite till nes-rötterna när jag skulle orientera mig i spelkatalogen. Megaman x4- X6 spelades igenom samt såklart castlevania Symphony of the night.

Castlevania symphony of the night är och förblir ett av mina absoluta favoritspel. Vid det här laget känner nog alla till detta spel. Koji Igarashi (kärleksfullt kallad IGA) var ” assistant director ” på detta spel som han av någon anledning ofta blir crediterad för, det är alltså egentligen inte han som hade största ansvaret. Producenten hette Toru Hagihara, han gjorde också den mer actionbetonade föregångaren till Sympony of the night (Rondo of Blood)
Symphony of the night blev aldrig någon hit i en värld som nyss upptäckt 3d, numera är det en kultklassiker som alla känner till.

När min dotter föddes minns jag att jag bråkade lite med min sambo, kanske lite kring den begränsade fritiden och vad som visades på den enda tv:n i hushållet. Min lösning var lika genial som vuxen när jag kompromissade och köpte ett gameboy advance. Nu hade spelintresset vaknat på riktigt, främst via vårt gamecube som faktiskt min sambo köpte.

Castlevania Circel of the Moon, var det första spelet jag införskaffade. Det var hemskt mörkt. Jag har faktiskt spelat igenom det för inte allt för länge sedan, även om jag inte har kvar gameboyspelet. Det håller fortfarande men blir gigantiskt svårt mot slutet. Jag var ganska okunnig om historien bakom spelet. IGA var inte inblandad i detta spel heller , däremot Etsunobu Ebisu, som bland annat varit delaktig i wario the shake dimentions samt garnspelen med Kirby och Yoshi.

Iga kom inte tillbaka till den här formen av castlevania förän i spelet Harmony of Dissonance men för mig personligen så är hans största bidrag Castlevania: Aria of Sorrow till gameboy advance samt Castlevania: Dawn of Sorrow som kom till Nintendo DS. Dawn of Sorrow är ett fantastiskt spel och på på delad plats med symphony of the night in my book.



Undersökningar visar att man inte läser längre texter på nätet. Om du läst ändå hit ska du bli belönad med en intressant trivia-kunskap:

I Japan heter huvudkaraktären i Castlevania 3 Ralf. Jepp Ralph C. Belmondo. Det skulle vara kul och "C" stod för Conrad men det är obekräftat. Är du inte glad över att du läste ända hit?

Hursomhelst.

Mellan de bärbara spelen kom också Playstation 2 äventyret som jag gillade när det begav sig. Det var IGA:S försök till 3d äventyr och det mottogs relativt väl. Jag har planerat att spela igenom det och det genererar säkert ett nytt blogginlägg.



Uppföljaren till det spelet hette Castlevania: Curse of Darkness och kom till både playstation 2 och xbox. Det fick ett hyfsat betyg av spelpressen (7-8) men jag upplevde det som väldigt repetitivt och lite tråkigt.

Nu börjar vi närma oss MercurySteams version av castlevania, nu när vi börjar komma in på modern castlevaniakunskap. Tänk er God of War med piska. Jag gillade ettan men orkade aldrig ta mig igenom tvåan vilket faktisk kan göra det till det enda castlevaniaspelet som jag inte spelat igenom förutom de tre spelen som kom till original gameboy och 3d castlevania som kom till nintendo 64

Edit: Det finns en hel del mystiska castlevaniaspel som jag kanske inte tänkt på . Bland annat ett ljuspistols spel med en led-piska (Castlevania: The Arcade) och vem kan glömma fightingspelet till wii? På grund av en naturlig nyfikenhet har jag nog testat de flesta (även mobilspelet Castlevania: Order of Shadows) men att säga att jag har klarat de flesta är kanske lite av en överdrift.

Lite besviken över att inget Iga-vania kom till 3ds får jag försöka hålla mig till Igas kickstarter projekt Bloodstained: Ritual of the Night som (förhoppningsvis) kommer ut i början av nästa år. Om man får räkna det som ett castlevania så har jag spelat och följt serien i 32 år.

Rätt bisarrt om man tänker på det? Få saker i livet har varit lika beständigt för mig som castlevania. Med det i åtanke så kan man förstå att jag haft lite ångest kring Konamis förehavanden.

Jag hoppas dock att serien kommer att leva vidare, i någon form. Bloodstained: Ritual of the Night är såklart något som tyder på detta och det kommer att bli skitkul att få spela det när det väl kommer ut. Tills dess så får jag spela om klassikerna när andan faller på.

Taggar: Castlevania, TV-spel, Retro, Umeå

« Till bloggen

Kommentarer

Tobias Söderlund20 maj 2017q

JAG LÄSTE HELA DIN BLOGG!

Kände mig tvungen att ta en paus från mitt Castlevaniande efter en miljard spel i serien på raken... men har byggt upp mitt bibliotek en aning och kan återkomma till serien framöver när jag känner att det passar.

Jag kände aldrig någon som ägde Dracula's Curse till NES.

Kul att du gjorde det, iaf! :D

bookman21 maj 2017q

Få äro de nobla vokabulären riddare som tagit sig över mina murar av text. Jag saluterar dig vampyrjägare, har du likso mig mördad drakula 500 gånger kan man behöva en längre paus.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.