Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Isabell Rydén

25 Registrerad: 14 aug 2014 22:31 Senaste besök: I dag 01:22 Online: Nej

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Och färgen den var röd.

Isabell Rydén28 sep 2016 16:182261 visningarKommentera: 4 !

"Look, whatever you're thinking, do me a favor; don't let go."

Det finns spel man spelar som inte lämnar något större avtryck på en själv, man spelar dom ett tag och sedan fortsätter allt som om ingenting har hänt. Men så finns det dom där spelen som sätter sig fast som häftmassa i hjärtat, det går några månader och man blir fortfarande träffad av små fragment från spelet.

Det tog mig däremot en lång tid innan jag äntligen satte mig ner och spelade igenom Transistor (2014), Supergiant Games andra spel efter Bastion (2011). Det bara flög mig förbi såsom många andra saker.

I Transistor antar vi rollen som den vackra och talangfulla sångerskan Red som bor i Cloudbank, en stad som en gång i tiden blommade och var en livfull plats som delades av människorna men som nu tagits över helt av robotliknande varelser som kallas för the Process. Reds enda mål blir att få tag i Camerata, gruppen som ligger bakom the Process, i hopp om att återställa den nu tomma och livlösa staden.

Till sin hjälp finner hon ett svärdliknande vapen, Transistorn, som sitter fast i en mans kropp vars medvetande och röst verkar ha absorberats inuti Transistorn. Likt Bastion, är det den enda rösten som leder oss genom berättelsen. Red drar ut Transistorn ur mannens livlösa kropp och tillsammans beger dom sig ut genom Cloudbank för att leta efter Camerata och försöka ställa allt till rätta.

Det är lätt att man vill jämföra Supergiant Games båda spel med varandra. Dom har många likheter men man ska ha i åtanke att det är två helt unika spel. Det som skiljer dom mest åt är striderna. I Bastion har vi flera olika vapen att välja bland och som vi kan skifta emellan, I Transistor har vi bara ett.

Striderna är nu uppbyggda så att man ska planera sina attacker (eller "Functions" som det heter i spelet, själar från dom döda som har absorberats) i ett system som heter "Turn ()". Varje gång vi använder det nya systemet stannar tid och rum och vi måste utföra våra attacker steg för steg. Varje attack kräver dock en viss mängd energi, ju kraftfullare en attack är desto mer energi går det åt. Det krävs att man planerar sin strid noggrant, för förlorar man för mycket liv förlorar vi också en attack (som vi kunde ha använt för att ta oss förbi en starkare fiende). Efter en viss tid får vi dock vår attack tillbaka.
Om man vill, går det att spela igenom Transistor utan att använda sig av Turn () men då förlorar också spelet sin tjusning.

"I'm going to find the thing that's doing this and I'm going to break its heart."

Jag vet inte varför men det är något med bitterljuva stämningar i spel som tilltalar mig mer än något annat och Transistor är så där vackert bitterljuvt rakt igenom. Transistor fångade mig som inget annat spel gjort innan och jag kan säga, utan att ta i, att det är det bästa spelet jag någonsin har spelat.

Efter att ha spelat både Bastion och nu Transistor, två helt fantastiska spel med en berättarteknik som är utan dess like, har Supergiant Games blivit en spelstudio att hålla två vakande ögon på.
Och med Pyre väntandes bakom hörnet, ska jag bara luta mig tillbaka, fortsätta njuta av en underbar spelupplevelse och vänta ihärdigt.









« Till bloggen

Kommentarer

Redfoxe28 sep 2016q

Detta och bastion är så jävla fina.

Gillar även stridsystemet i Transistor.

Isabell Rydén28 sep 2016q

Redfoxe:

Detta och bastion är så jävla fina.


Ja, verkligen :')

Ska du spela Pyre?

Redfoxe28 sep 2016q

Isabell Rydén:

Ska du spela Pyre?


Hade missat det helt faktiskt, ska hållas koll på!.

Isabell Rydén28 sep 2016q

Redfoxe:

Hade missat det helt faktiskt, ska hållas koll på!.


Ja, det får du göra :) ser väldigt intressant ut!

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.