Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

SvenErikSpelar

Registrerad: 17 sep 2015 13:19 Senaste besök: 4 jan 2016 14:54 Online: Nej

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Varför jag föredrar Dark Souls över Dark Souls II

SvenErikSpelar23 sep 2015 13:4930 visningarKommentera: 0 !

Här kommer ett litet inlägg om varför jag tycker att Dark Souls är bättre än Dark Souls II. Eftersom jag spelat både Dark Soul II och Dark Souls II – Scholar of the first sin så mycket så kan det hända att jag, slarvigt nog, blandar ihop vad som fanns i vilket av spelen. Alltså, att jag klagar på något som korrigerades och förbättrades i Scholar of the first sin. Ska försöka att minimera dessa slarverier men det kanske smiter in någon trots allt. Scholar of the first sin var en stor och bra uppdatering från Dark Souls II men det är fortfarande en hel del detaljer som jag upplevde bättre med Dark Souls.

Om vi börjar väldigt lätt med storyn så upplevs det mer som att man är en nobody i Dark Souls som mot alla odds lyckas ta sig längre och längre in i äventyret och lyckas stå emot alla elakingar som dominerar världen medan man i Dark Souls II den utvalde. Alltså att man i storyn i Dark Souls är obetydlig medan storyn i Dark Souls II kretsar kring spelaren. Det här är en liten detalj men personligen så gillar jag bättre när storyn är större och bredare än att det kretsar kring huvudpersonen.

I öppningsscenen så säger spökrösten något i stil med ”But one day, you will stand before its decrepit gate. Without really knowing why…”.

Precis så där var det. En dag stod jag vid den stora proten till Drangleic-castle och jag hade ingen aning om varför. Nu är inte storyn in Dark Souls speciellt uttömmande för en förstagångsspelare heller men det här upplevde jag värre. Utöver det fanns det inget riktigt djup och inte samma mystik i storyn som i föregångaren. Den mörka, gripande känslan och inlevelsen saknades.

Kontrollen i spelet hade dock blivit bättre. Överlag var jag väldigt nöjd med hur man styr sin gubbe i spelet och framför allt hur nya fightingsystemet fungerade med dual wielding. Men som allt som oftast så är det vad som händer när uppföljare kommer. Man har förbättrat en del saker från spelet innan. I det här fallet så var de bästa förändringarna, enligt mig, fightingen och hur man hanterade vapnen.

Dessutom så var menysystemet förbättrat. Man kunde till exempel inte använda fler soul items på en gång i första spelet medan man i det här kan välja hur man man vill använda så har man 20 souls of a hero så behöver man inte klicka 20 gånger för att använda alla.

En annan förändring är att man i inte förrän ganska sent i Dark Souls får Lord Vessel vilken gör det möjligt att teleportera sig mellan olika bonefires. I Dark souls II har man den möjligheten från början. Det här är både bra och dåligt enligt mig. Bra är ju att det är ganska skönt att kunna warpa sig till den bonefire man vill till och inte alltid behöva springa runt. Nackdelen med det är att det gjort att utvecklarna av spelet mer eller mindre helt kunnat skita i att knyta samman kartan på samma fantastiska vis som de gjort i Dark Souls. I Dark Souls 2 känns det som att Majula centrum, sen utifrån majula så sträcker sig en massa olika vägar. Tänk ungefär hur man ritar en sol. En cirkel och sen utifrån cirkeln så sträcker sig solstrålarna. Dessa är inte direkt relaterade till varandra och ju längre man ritar varje stråle desto större blir avståndet mellan dem. I Dark Souls 1 var det totalt annorlunda. Där var det snarare som om man tänker den där gamla skärmsläckaren som fanns till windows. Där en väldans massa rör gick kors och tvär över skärmen och det var ett enda virrvarr av rör som mer eller mindre trasslade in sig i varandra.

I Dark Souls II så tog man en väg, fortsatte på den, mötte en boss, fortsatte förbi bossen, sprang vidare, kom till nästa boss och så upprepades det där ett par gånger, sen kom man till en primal bonefire teleporterar spelaren tillbaka till Majula. Totalt fanns det 5-6 sådana vägar att ta. I Dark Souls var det ungefär på samma sätt med en gigantiska skillnaden att när du spöat bossen så kom man till en dörr och när man öppnade den dörren så visade det sig att det var den låsta dörren man sprungit förbi tidigt i spelet och sen var man helt mindfucked över hur de lyckats knyta ihop banan på det sättet. Själv trodde jag att jag befann mig nånstans långt bort åt helvete, men i själva verket så var jag bara ett stenkast ifrån Firelink Shrine. Den sammanknutna och så otroligt välgjorda banan i Dark Souls är unik och helt otrolig. Att det nästan totalt saknades i Dark Souls 2 var ett stort antiklimax för mig. Även Bloodborne hade en ganska bra sammansvetsad karta. Efter att ha spelat Dark Souls så kändes det som att kartan i Dark Souls 2 var oarbetad och väldigt taffligt gjord. Trots att även Dark Souls hade sina brister men jämfört med Dark Souls 2 så var den ändå fenomenal.

En annan sak som jag tyckte var negativt var svårighetsgraden. Jag vet inte om det var för att jag började bli van vid Souls Spelen eller för att tvåan faktiskt var lättare, men jag tyckte att tvåan hade ganska låg svårighetsgrad om man jämför med ettan. Mycket av svårigheten i tvåan låg i att de bara stoppat in många fiender på en liten yta. That’s it. I Dark Souls så var svårigheten, enligt mig, i att klura ut vad sjutton man skulle göra. Exempelvis, i Dark Souls ett så fanns det en hiss i närheten av Firelink shrine, man skulle ta den hissen, hoppa av den halvvägs upp och sen från vägen man hamnade på då kunde man ta sig upp i den rasade borgen och där hitta ett fågelbo. Man kunde där lägga sig i fågelboet för att tas tillbaka till Undead Asylum. Det där var något jag inte upptäckte förrän väldigt sent i spelet. Och alla som spelat Dark Souls vet att man egentligen vill återvända dit innan man sticker ner till Blighttown eftersom man absolut vill ha Rusted Iron Ring när man springer där nere.

En annan klurighet i Dark Souls var att lista ut att man skulle använda sig av Transient Curse för att kunna slåss mot spökena i New Londo Ruins. Spelet var fyllt med sådana klurigheter. Mycket av det saknades i Dark Souls II. Istället lägger dom in en bana som är fylld med dimma och genomskinliga fiender som det inte går att låsa fast siktet på. Det är inte svårt på rätt sätt. Det är bara frustrerande.
En sak jag dock verkligen gillade med Dark Souls II var bonefire ascetic. Dessa kunde användas vid bonefires och området runt omkring bonfiren där man använde den blev en nivå svårare. På det sättet kunde man döda en boss, sen springa tillbaka till närmaste bonefire, använda en bonefire ascetic och döda bossen igen. Den här gången på svårighetsgraden från NG+ (new game + vilket alltså är när man varvat spelet en gång. Kör man ännu en bonefireascetic så blir det NG++ osv).

Det festliga med det här är att vissa bossar ger olika souls när man dödar dem på NG+ eller NG++ och det gör att man då redan i sin första playthrough kan få items som man vanligtvis inte når förrän man klarat spelet minst en gång.
Scholar of the first sin var en klar förbättring från Dark Souls 2 men det känns fortfarande som att det inte var riktigt klart och inte höll samma kvalitet som ettan. Det är iofs kanske inte så konstigt då Hidetaka Miyazaki var upptagen med Bloodborne under större delen av Dark Souls II utvecklingen vilket gjorde att han lade största delen av sin energi på Bloodborne, som blev ett riktigt bra spel.

« Till bloggen

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.