Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Miranda

Registrerad: 15 jan 2017 13:49 Senaste besök: 12 feb 2017 22:53 Online: Nej

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Co-op-söndag: Machinarium

Miranda 12 feb 2017 22:56340 visningarKommentera: 2 !

Machinarium är det minst abstrakta av Amanita Designs spel, och det med flest traditionella peka-och-klicka-pussel. Därför, kanske lite motsägelsefullt, är det också det mest lättillgängliga av dem. Att saker och ting rör sig och låter när man interagerar med dem i Botanicula och Samorost hade säkert hjälpt till att bibehålla Oskars fokus, men vi hade troligen fått problem när vi hade förväntats lösa pussel på spelens ganska vaga grunder. Machinariums problemlösning är snarlik den i Monkey Island och The Journey Down, så vi kan nog sägas ha flytet uppe.

Machinarium är ungefär sex timmar långt, så vi har behövt ägna två söndagar åt att ta oss igenom det, trots att vi båda gångerna började spela redan under blå timmen.

Och det har faktiskt gått bäst hittills.

Det är visserligen svårt att gå fel med Machinarium. Det är minst lika fint som studions andra spel. Handritat (igen) och med en återhållen, dystopisk färgpalett. Robotarna som befolkar världen är uttrycksfulla nog för att lyckas berätta en historia om förtryck och diskriminering helt utan dialog. Allt som allt en sparsamhet som jag visste att mitt soffstöd skulle uppskatta.

Jag vill nämna musiken här också. Det är viktigt med musik, kanske något av det viktigaste. Tomáš Dvořák har, liksom i Samorost, träffat en nerv som gifter sig perfekt med det som utspelar sig på skärmen. Som en stackars dammig radio som försöker få in den rätta frekvensen. Och när den hittar fram: vacker, frasig elektronika, som såna där frukostflingor som poppar i mjölken, som smygande hantverkare som bara kommer fram och jobbar om natten, hamrar och skruvar och skramlar och gnisslar, försiktigt så att ingen ska vakna. Den självklara musiken för ett robotiskt äventyr.

Jag vet att Oskar gillar den också, för jag har hört att han sitter och lyssnar på den när jag kommer in ibland. Han stänger däremot av igen i samma ögonblick. Det är en av hans väldigt rara sidor. För stolt för att erkänna att han har haft fel. Men så hatar jag inte heller att tala om det för honom, om jag säger så.Taggar: Machinarium

Co-op-söndag: The Journey Down

Miranda 29 jan 2017 22:56414 visningarKommentera: 0 !

Efter en riktig Lucasarts-klassiker kändes det inte mer än rätt att fortsätta resan ner i studions eftermäle. The Journey Down är nog det närmaste Grim Fandango man kan komma utan att faktiskt spela Grim Fandango. Det beror till ganska stor del på att Skygoblin har utgått från sub-sahariska masker när de designade sina spelkaraktärer, precis som Tim Schafer lånade från mexikanska Día de Muertos-karnevalen till sina. Men oavsett hur mycket The Journey Down går i Lucasarts fotspår står det också ut som något helt eget, ibland till och med bättre.

I musikväg är det jazzen som är den gemensamma nämnaren mellan de här båda spelkusinerna, men i del ett av The Journey Down drar den mer åt reggae än noir (som istället blir mer utmärkande i episod två). Att kompositören Simon D'souza avled innan den tredje och sista delen har hunnit släppas är otroligt sorgligt, även för oss som bara lärt känna honom genom hans musik. Oskar skulle aldrig få för sig att lyssna på spelmusik utanför spel påstår han, men säger ändå att han kan relatera. Det är bara ett drygt år sen en av hans egna hjältar gick bort.

The Journey Down slår en också som en mer fokuserad upplevelse än vad både Monkey Island och Grim Fandango är. Oskar noterade, och jag vet faktiskt inte om han lät mest förvånad eller imponerad när han sa det, hur kort tid vi faktiskt fastnade på samma ställen.

Om det är något som brukar slå fel i spel så är det röstskådespeleri, men det gäller inte i det här fallet. Mycket av humorn kommer sig just av skådespelarnas insatser, framförallt i kemin mellan Bwana och Kito. Duon som, oavsett situationen de befinner sig i, alltid hittar anledningar till ett garv. Deras sköna inställning till sin gradvis allt farligare tillvaro går igen i pusseldesignen, när till exempel stelnade brödpinnar kan komma till nytta som stegsteg och när intorkade citronbitar i temuggen blir utmärkta som soppingredienser.

Jag nämnde värme i samma andetag som Monkey Island, men det är omöjligt att beskriva The Journey Down utan att använda sig av precis samma ord. Så det tänker jag göra. The Journey Down är varmt, vänligt och stämningsfullt. Jag kan känna hur Oskar börja mjukna.Taggar: The Journey Down

Co-op-söndag: The Secret of Monkey Island

Miranda 22 jan 2017 23:03476 visningarKommentera: 1 !

Det står en behaglig värme runt Monkey Island. En som får det att kännas som en kär gammal vän, om det så är första gången man spelar det. Att starta det är som att tända en brasa. Netflix och chill kan dra något gammalt över sig.

Vi spelar den omgjorda versionen från 2013 på konsol. Oskar hävdar bestämt att det inte går att spela peka-och-klicka-äventyr utan mus, men det stämmer inte. När man har lärt sig snabbvägarna till alla kommandon är det bara skönt att slippa ha alla nio alternativen synliga på skärmen hela tiden. Detsamma gäller för de saker som man samlar på sig under spelets gång. Och det brukar ju bli en del.

Det råder också delade meningar i soffan om huruvida vi ska spela med den upphottade grafiken eller inte. Hemdatornörden vill förstås gärna växla över till retrografiken så ofta som möjligt, men nu är det jag som håller i handkontrollen. Och jag tycker om den handmålade grafikstilen, röstskådespelet och hur de har omarbetat musiken för en orkester. Särskilt mycket gillar jag hur stort utrymme tvär(?)flöjten har fått i det första karttemat.

Den här versionen har också ett inbyggt ledtrådssystem, men det berättade jag ju inte för Oskar precis.

Humorn är precis så Lucasartsy som den var när det begav sig. Karaktärer som den samtidigt miss- och godtrogne butiksföreståndaren och den vilt gestikulerande, amerikanske båtförsäljaren. Den alltid lite misslyckade huvudpersonen Guybrush, som gör de andra karaktärerna deprimerade genom att påminna dem om deras problem. Dialogen som skrivs upp-och-ner när han har landat på huvudet. Och så förolämpningsduellerna, som lär en att svärdfäktning är lite som att älska (det handlar inte alltid om vad du gör, utan om vad du säger).

Alltför intim går det däremot inte att vara framför Monkey Island. Gilbert, Schafer och Grossman vet alltför ofta hur de ska bryta den fjärde väggen. Rätt vad det är tittar de fram och säger hej, om så genom självmedveten vitsighet eller genom att Guybrush tilltalar en personligen.

Vi klockar in på strax över tre timmar med den första (och bästa) delen innan avresan mot titelön.

Oskar har gjort en meme.

Taggar: Monkey Island