Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Kajsa Lundquist

Registrerad: 24 jan 2017 14:10 Senaste besök: I dag 12:40 Online: Nej

Välj stad...

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Mina 4 bästa Buffy-avsnitt

Kajsa Lundquist 10 mar 2017 14:40637 visningarKommentera: 7 !

Idag fyller Buffy the Vampire Slayer 20 år.

Det är serien som har betytt mest för mig genom livet. Därför ska jag lista mina fyra favoritavsnitt. För att jag kan.

Spoilers följer nedan, såklart. Ni har blivit varnade.

Becoming: Part 2

Det finns inget annat ögonblick än scenen där Buffy till slut på riktigt konfronterar Angelus som har gett mig så mycket styrka.

Buffy är fast. Angelus håller ett svärd i handen samtidigt som han säger:

”No weapons... no friends... no hope. Take all that away and what's left?”

När han hugger tar Buffy fast svärdet med två händer och svarar med ett enkelt ord.

”Me”



Faktumet att Buffy sedan tvingas skicka ned Angel till helvetet, som precis innan det sista hugget blivit god igen, gör hela avsnittet.

För att rädda världen måste hon döda den hon älskar.

Och hon gör det.

Utan kompromiss.

Det är Buffy.



Once more with feeling

Jag älskar inte bara det här avsnittet på grund av alla amazing sånger och det viktiga karaktärsbyggandet.

Utan också hur det visar Buffys depression. Rått och klart, som i första sången.

Every single night / The same arrangement
I go out and fight the fight
Still, I always feel the strange estrangement
Nothing here is real / Nothing here is right.

Efter att ha kommit tillbaka från döden och himmelen, som hennes vänner dragit ut henne från, känner hon inget driv längre och kan inte heller berätta något för sina vänner. Förutom vampyren Spike.

Why can't I feel?
My skin should crack and peel
I want the fire back



Hon vill bara känna något. Depression är inte bara att gråta i fosterställning, det är också att vara likgiltig till allt. Saker som en älskade förut tycks meningslösa, varje dag ses som ännu en ny dag av ingenting. Hela säsongen behandlar detta på ett lysande sätt, som få andra serier har lyckats göra. Från självdestruktivitet till likgiltighet.



Fool for love

Spike är en problematisk karaktär.

För att uttrycka mig lätt.

Men han är också min favoritkaraktär i Buffy.




Att se hans backstory från att vara dumpad poet till punkare i New York är hjärtskärande och samtidigt frustrerande. Spike är en av de mer mänskliga vampyrerna i seiren. Hans känslor för både Drusilla och Buffy känns genuina, men samtidigt så är han ond, riktigt ond.

Att se honom mörda två av de slayers som kom innan Buffy visar på hur blodtörstig han varit och fortfarande är. Det är som ett wake up call från Spikes relativa mänskliga framtoning i de senaste avsnitten.

När Buffy mot slutet av avsnittet säger "you're beneath me" till Spike, precis som kvinnan han älskade i sitt mäniskliga liv gjorde, gör det ont i hjärtat.



The Body

Jag kan inte komma på någonting som beskrivit död och sorg så bra som The Body gjorde i femte säsongen av Buffy. Det finns ingen musik med under hela avsnittet, bara tystnad bakom deras röster.

Det som får mig att gråta lika mycket varje gång är Anyas desperata monolog där hon inte förstår döden. Att hon inte vet hur hon ska göra och bete sig. Att Joyce aldrig mer kommer dricka fruit punch. Att döden är dum och meningslös. Att hon inte förstår.



Den första kyssen mellan Willow och Tara finns också i detta avsnitt. Joss Whedon hotade med att lämna programmet om studion inte gick med på att kyssen skulle få vara med. Som tur är fick den vara det. Den är bland det finaste och viktigaste i hela serien.



Det finns så många viktiga och starka delar i det här avsnittet, som är omöjligt att bara beskriva i text. Jag grät mig igenom hela det här avsnittet när jag såg om det. Det är jobbigt att se på, men viktigt att se åtminstone en gång i livet.

Om kvinnodagen och spel

Kajsa Lundquist 8 mar 2017 12:15888 visningarKommentera: 8 !

Idag är det internationella kvinnodagen. Därför ska jag skriva det här.

Ända sedan jag började skriva om spel har jag skrivit om sexism i spelbranschen.

Varför?

För att den fortfarande finns där och att den måste fortsätta påpekas tills den inte gör det längre. Så är det bara.

Jag vill våga säga att spelindustrin har blivit mer jämställd bara de senaste åren. Den är inte bra, men den är bättre, både när det gäller representation inom spelföretagen och i själva spelen.

Men samtidigt så finns alltid de där kommentarsfälten.

Jag vet att många säger att ”det bara är troll”, att allt de vill är att provocera och få fram en reaktion.

Men det spelar väl ingen roll?

Jag ser så många av mina kvinnliga kollegor få sexistiska, rasistiska och allmänt vidriga kommentarer vad de än skriver om. Må det vara en analys av kvinnor i spelvärlden eller en recension av Final Fantasy XV, kommentarerna finns alltid där. Misstron och ”du gör det bara för uppmärksamhet”-andan finns alltid där.

När jag träffar folk utanför spelvärlden och förklarar att jag pluggar spelutveckling får jag fortfarande samma förvånade blickar och ”jahaaaa?” som jag fått sedan jag var tio. Samma förvirring, samma frågor.

Så jag fortsätter att skriva om det när jag kan. Som idag. Tar diskussionen när jag orkar.

”Du beter dig som ett offer” säger de ofta.

Det finns ingen kommentar som gör mig så trött.

Att uppmärksamma allt hat vi får är inte att vara ett offer. Att se strukturer och att se hur spelkaraktärer och spelskribenter av olika kön blir olika behandlade är inte att vara ett offer.

Men vi är offer för alla meningslösa fördomar och för sexism, det betyder dock inte att vi inte slåss för att göra det bättre varje dag. Att vi inte kämpar, är starka eller säger emot.

Jag är inte känslig, jag är inte bräcklig. Varje hatkommentar har jag redan hört, orden rinner nästan av mig nu. Men jag är människa, precis som alla andra och vi ska inte behöva ta det här.

Det är som de säger:

The Truth Will Set You Free, But First It Will Piss You Off.


(Bild av Kaol Porfírio)

Biowareromans-guiden: Garrus Vakarian

Kajsa Lundquist 1 mar 2017 17:55943 visningarKommentera: 1 !

Jag kan börja med att säga att Garrus faktiskt inte är min canonromans i Mass effect, den äran har en viss blå doktor fått. MEN, till och med jag kan erkänna att han förmodligen är den bästa romansen Shepard kan ha, för herregud vad jag älskar honom. Jag blir genuint varm i själen när jag tänker på vilken fantastisk karaktär han är, både som vän och pojkvän. Det är som de säger - there is no Shepard without Vakarian.



Garrus växer som person genom hela spelseriens gång. Han går från att vara en oreglerbar polis (typ) till att bli den coolaste och farligaste snubben i hela galaxen. Han är genom hela sagan den där stöttande rösten som får dig att vilja gå vidare och kämpa för att rädda galaxen. Där andra companions kan vara ganska enkelspåriga *host*kaidanochtali*host*, känns Garrus mer flexibel och förstående inför Shepards val.

I det första spelet är Garrus dock fett tråkig. There, I SAID IT. Hela C-sec-plotten får mig att somna och snabbt trycka på kontrollens X-knapp varje gång jag behöver prata med honom. Å andra sidan får nästan alla karaktärer i ettan mig att somna, så det är egentligen ingen direkt kritik mot Garrus. I Mass Effect 2 kommer hans karaktär dock in med pompa, ståt, nya ärr och allmän sass. I och med hans roll som Archangel blir han också cirka hundra procent coolare och med det, såklart, sexigare. Han skrider in som någon slags James Bond, fast oändligt mer suave.



Det är helt amazing hur Garrus är så socialt smooth och osmooth på samma gång. Shepards och Garrus förhållande är till en början trevande och lite nervöst, i alla fall från hans sida, men blir till slut ett av de starkaste banden i spelserien. Han är förstående och stöttande, men förstår också att Shepard har en plikt som måste fullföljas.

Jag skulle vara beredd att säga att Garrus är den enda på riktigt hälsosamma relationen i något Bioware-spel.

Ja, på riktigt, tänk efter en stund själva.

De flesta har ett mer eller mindre problematiskt förhållande till huvudkaraktären som kan innehålla allifrån lögner till backstabbing och till och med död. Men inte Garrus. Han är en av de få karaktärer som faktiskt kallar sig själv för Shepards pojkvän, någon som en tycker borde vara vanligare.



De bästa scenerna i hela romansen hittas enligt mig i DLCn Citadel till Mass effect 3, där Shepard och Garrus försöker rollspela en första dejt. Garrus gör sitt bästa och försöker förföra Shepard med sin honungsdrypande röst, samtidigt som hon spelar lätt ointresserad. När han sedan fått slut på raggningsrepliker drar han ut Shepard på dansgolvet för en dramatisk och passionerad tango. Alla vet att Shepard inte kan dansa. Men det går bra ändå. För deras kemi är svår att slå.



Garrus är vännen och/eller partnern jag alltid skulle vilja ha vid min sida, om jag nu av någon anledning skulle behöva rädda galaxen. Få karaktärer har fått mig att känna lika mycket driv och pepp inför plotten i ett spel och få konversationer har fått mig lika rörd som den mellan Garrus och Shepard innan sista striden.

"Meet me at the bar"

Biowareromans-guiden: Alistair Theirin

Kajsa Lundquist 21 feb 2017 21:381156 visningarKommentera: 1 !

Karaktärer och deras historier har alltid varit det som dragit mig mest till spel, så det ter sig nästan naturligt att jag med det skulle dras till Biowares spel, kända för sina välskrivna karaktärer och berättelser. Särskilt en del har alltid förtrollat mig – romanserna. Därmed tänkte jag skapa en guide till Dragon age och Mass Effects bästa romanser. Bara för att jag kan.

Vi börjar den här fantastiska textserien med drömprinsen nummer ett – Alistair Theirin från Dragon Age: Origins.

Alistair var den första Bioware-romansen som jag föll pladask för. Han är söt, snäll och (vågar jag säga det?) HUNKIG! Han har dessutom en humor som lyser upp hela spelet och mitt liv.



Men det finns också ett lite otippat mörker i karaktären Alistair. Han är nämligen en oäkting (GASP!), en kunglig sådan också! Detta gör honom till ättling av Fereldens tron, en roll som du själv kan välja att överlåta till honom eller inte. Har du tur spelar du som mänsklig warrior eller rogue, då är det nämligen fritt fram att gifta sig med honom och styra riket tillsammans. Har du däremot valt något av de andra alternativen blir det betydligt mer… omständigt. Flera jag har pratat med genom åren ser Alistair som deras sorgliga romans just för att hans kungliga blod krånglat till det. Med andra ord: han kan dumpa dig för tronen. Eller så kan han dö. Eller så kan du dö. Mycket kan hända, alltså.

Men för mig har han altid varit ljuset i havet av mörker som är mina romansval, han är i princip den enda stabila canon-romansen jag haft i ett Bioware-spel.



Det finaste ögonblicket i hela Alistairs romans är när han kommer med en ros till dig. Försiktigt förklarar han att han hittade den i Lothering, en plats som snart skulle bli helt förstörd. Han säger att rosen påminner om dig, då den är något vackert som vuxit ur något förtvivlat, men ändå lyckats växa. Under hela konversationen snubblar han nästan på orden, men är samtidigt mer framåt än någonsin tidigare med att beskriva sina känslor. Det är så otroligt välskrivet och fint att jag nästan vill gråta när jag skriver det här. Så vi rör oss vidare.



Alistair växer också själv otroligt mycket under spelets gång. Han börjar som en osäker ung man med lite väl många skämt uppradade så fort han får möjlighet. Men om du gör "rätt" val vid rätt tillfällen så kommer han bli mer säker på sig själv. Han tar åt sig, ser sina styrkor och inser att han också kan leda.



Allt som allt är Alistair en av Biowares bästa romanser någonsin. Han är kärleksfull, vänlig och ROLIG! Det finns både så mycket sorg och glädje att hämta i denna karaktär och han är en av anledningarna till att Dragon age: Origins är mitt favoritspel någonsin.



(Fanart av therealmcgee)

Det första inlägget

Kajsa Lundquist 8 feb 2017 14:231465 visningarKommentera: 6 !

Hallå där!

Kajsa här, jag är ett nytt tillskott i Loadings redaktion! Tidigare kanske ni läst mina texter hos IGN-Sverige, Metro eller lite andra utspridda platser, men nu är jag alltså här!

Mitt favoritämne att skriva om är Bioware-romanser, men tyvärr är ju det ett ganska smalt ämne, så ibland måste jag skriva om annat också. Då blir det mest diverse texter om RPGs och storybaserade spel.

Utanför skrivandet pluggar jag just nu till att bli spelutvecklare, närmare bestämt 3D-grafiker, så det kanske blir lite sånt också!

Så ja. Det var mest det jag ville skriva. Har ni några frågor är det fritt fram att fråga!