Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Kajsa Lundquist

Registrerad: 24 jan 2017 14:10 Senaste besök: 16 aug 2017 23:10 Online: Nej

Välj stad...

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Den spelande kvinnans balansgång

Kajsa Lundquist 4 aug 2017 15:49703 visningarKommentera: 6 !

Åttonde mars i år lovade jag mig själv att inte skriva något mer om kvinnor i spelvärlden förrän samma datum nästa år. Inte för att det inte är viktigt, utan för att det är lätt som kvinnlig spelskribent att ständigt hamna i situationer där bara mitt kön spelar roll, inte mina åsikter om spel. Sedan jag började skriva har jag nästan fått fler frågor om kvinnors roll i spelindustrin, än om faktiska spel.

Men under de senaste veckorna har jag känt en enorm trötthet. Trött på att hatet alltid ska förstöra. Trött på att bli kallad hysterisk, SJW och feminazi.

När jag hör någon säga något sexistiskt om spel orkar jag alltid inte påpeka det längre. Jag vill ju inte vara “den”.

Jag vill ju bara vara.

Om jag däremot väljer att säga emot möts jag ofta av höjda ögonbryn och oförstående blickar.

“Men ALLA på internet får ju hat”

"För MIG har representation aldrig varit ett problem"

"Du överdriver"

Samtidigt tänker jag på alla de tjejer som drabbas av sexismen. De som använder falska namn när de spelar online, de som inte vågar prata i sitt headset och de som slutat helt för att de inte orkar. Det är märkligt hur något så enkelt och oskyldigt som tv-spel har drivit fram så mycket hat och uteslutning.

Att det mediet som kanske har mest potential att kunna få med alla, bara skapas för några få.

Som någon som planerar att jobba i spelindustrin vrider det sig lite i magen när jag tänker på det. Kommer hatet någonsin att försvinna? Kommer jag få leva mitt liv hela tiden på tårna när jag rör mig i spelsammanhang?

Det är sällan jag träder in i ett spelrum och inte är “tjejen”. Den snubbarna omkring mig drar lite diskret sexistiska skämt om, den som alltid är lite utanför.

Samtidigt får jag ibland också överdrivna hyllningar från människor jag möter.

“Fan, vad coolt att du spelar!”

"Ditt intresse är så himla häftigt! Det är inte så många andra tjejer va?"

Detta gör mig nästan precis lika obekväm. Det är inte mer coolt att jag spelar än om en snubbe gör det, spel är bara ett intresse jag råkar ha. Att bli satt på en piedestal gör också att jag ändå känner mig utanför. Jag är ju, återigen, "tjejen".

Jag vill ju bara vara.

Och jag vet, det är lite motsägelsefullt att skriva den här texten. Om jag vill sluta vara “den”, så borde jag bara sluta skriva sådana här texter? Eller hur?

Jo. Kanske.

Men det en svår balansgång att gå.

Är jag tyst accepterar jag sexismen, säger jag emot får jag ta de skeptiska blickarna och "höhö"-skämten om att jag är en SJW.

Det går inte att vinna.

Jag längtar tills jag inte längre behöver prata om detta.

Jag längtar tills vi alla får ha de intressena vi älskar.

Jag längtar tills att jag bara får vara.

Om Wonder Woman

Kajsa Lundquist 6 jun 2017 22:101697 visningarKommentera: 4 !

Jag har nyss sett Wonder Woman.

Jag känner mig stark, som att jag kan ta mig igenom allt.

Några stolar bredvid satt några flickor. Deras ögon var glittrande och fixerade på skärmen, ansiktena förtrollade över vad som pågick framför dem.

Jag tänkte då på hur viktig den här filmen är. För dem, för mig, för så många andra. Att den inte är perfekt, men ändå känns viktigare än alla andra superhjältefilmer tillsammans.

Wonder Woman hjälper. Beskyddar. Står för att människan alltid har det goda i sig. Att alltid göra det som är rätt.

När jag såg henne träda fram ur skyttegravarna fällde jag några tårar av glädje, för jag trodde aldrig att jag skulle få se det som var framför mig.

Jag vet att det bara är en film och att det låter hemskt klyschigt, men ändå finns en eld inom mig nu starkare än någonsin, som vill kämpa för den här världen.

Och det betyder allt.

Biowareromansguiden: Morrigan

Kajsa Lundquist 13 maj 2017 16:121714 visningarKommentera: 0 !

(Spoilers för hela Dragon age-serien!)

Jag ska börja med att erkänna att jag bara har spelat som kvinna i samtliga Dragon age-spel. Detta har i sin tur lett till att jag själv faktiskt aldrig har haft en romans med Morrigan, en av Biowares mest kända karaktärer.

Det betyder dock inte att Morrigans fantastiska karaktär har undgått mig, tvärtom så är hon en av mina favoriter i hela Biowares karaktärsgalleri. Men hon är också den som kan vara svårast att älska ibland.



Morrigan är inte den vänligaste av själar. I Dragon age: Origins vill hon nästan alltid ta det praktiska valet, snarare än det ”rätta”. Att rädda vilsna döttrar eller förslavade alver hör inte alls till hennes intressen, utan hennes fulla fokus är på målet. Detta gör att hon hela tiden bråkar med Alistair, som är hennes raka motsats. Där Alistair är tveksam är Morrigan säker och tvärtom.

Men hon är trots allt inte en ond människa, även om det kan tyckas så ibland. Snarare har hon ett väldigt rakt och tydligt sätt att se på världen, de starkaste överlever och att stoppa the blight och inget annat är hennes fokus.

I romansen är hon naiv och medveten på samma gång. Sårbar, men självsäker. Försiktig, men rak. Hon är en komplicerad karaktär med djup som få andra spelkaraktärer har. När jag spelar Origins dras jag mellan att hata och älska henne, men det slutar alltid med det senare.



Hennes uppväxt var en speciell sådan. Morrigan växte upp med sin moder Flemeth ensam i Fereldens skogar. Men hon har hela tiden vetat att något inte står rätt till.

Det gör det inte heller.

Flemeth har tidigare tagit över sina döttrars kroppar och på sådant vis överlevt under årtusenden. Morrigan skulle bli nästa, hävdar hon själv. För att fullfölja hennes uppdrag krävs det därför att spelaren dödar Flemeth i form av en enorm drake. Man skulle kunna tro att hennes misstänksamhet mot omgivningen skulle växa efter att ha fått reda på detta, men tvärtom så verkar hon nästan fyllas av ett lugn. Hon går vidare, även fast hon inte känner sig helt trygg. Med det så växer hennes karaktär otroligt fram tills slutet av spelet.

Det är otroligt rörande när hon förbryllat erkänner att huvudkaraktären är den första riktiga vän som hon har haft. Ännu mer så när en har haft en romans med henne. Det är nästan som en helt annan person än den motstridiga karaktären en träffar i spelets första timmar.

Men hur spelaren än gör så försvinner Morrigan efter sista striden, beroende på ens val i spelet kan hon också vara gravid med huvudkaraktärens barn. En kan leta upp och konfrontera henne i DLCn Witch Hunt för att sedan följa med henne bort från den vanliga världen. Det är ett fint avslut på en sådan dramatisk och passionerad romans.



Allt som allt känns Morrigans romans som en av de viktigaste och mest "canon-vänliga" i serien. Valen du gör angående henne ger konsekvenser för hela serien. Hon är den som gett mig näst flest feels av alla Bioware-karaktärer (mer om ettan någon annan gång), just eftersom hon öppnar upp sig så mycket om en verkligen försöker.

Hon må vara svår att älska, men hon kommer alltid vara min favorit.



BONUS:

Kan vi prata om att Morrigan i DA:I låtit sy upp precis samma outfit som Leliana beskriver i DA:O?!



Mina 4 bästa Buffy-avsnitt

Kajsa Lundquist 10 mar 2017 14:402465 visningarKommentera: 7 !

Idag fyller Buffy the Vampire Slayer 20 år.

Det är serien som har betytt mest för mig genom livet. Därför ska jag lista mina fyra favoritavsnitt. För att jag kan.

Spoilers följer nedan, såklart. Ni har blivit varnade.

Becoming: Part 2

Det finns inget annat ögonblick än scenen där Buffy till slut på riktigt konfronterar Angelus som har gett mig så mycket styrka.

Buffy är fast. Angelus håller ett svärd i handen samtidigt som han säger:

”No weapons... no friends... no hope. Take all that away and what's left?”

När han hugger tar Buffy fast svärdet med två händer och svarar med ett enkelt ord.

”Me”



Faktumet att Buffy sedan tvingas skicka ned Angel till helvetet, som precis innan det sista hugget blivit god igen, gör hela avsnittet.

För att rädda världen måste hon döda den hon älskar.

Och hon gör det.

Utan kompromiss.

Det är Buffy.



Once more with feeling

Jag älskar inte bara det här avsnittet på grund av alla amazing sånger och det viktiga karaktärsbyggandet.

Utan också hur det visar Buffys depression. Rått och klart, som i första sången.

Every single night / The same arrangement
I go out and fight the fight
Still, I always feel the strange estrangement
Nothing here is real / Nothing here is right.

Efter att ha kommit tillbaka från döden och himmelen, som hennes vänner dragit ut henne från, känner hon inget driv längre och kan inte heller berätta något för sina vänner. Förutom vampyren Spike.

Why can't I feel?
My skin should crack and peel
I want the fire back



Hon vill bara känna något. Depression är inte bara att gråta i fosterställning, det är också att vara likgiltig till allt. Saker som en älskade förut tycks meningslösa, varje dag ses som ännu en ny dag av ingenting. Hela säsongen behandlar detta på ett lysande sätt, som få andra serier har lyckats göra. Från självdestruktivitet till likgiltighet.



Fool for love

Spike är en problematisk karaktär.

För att uttrycka mig lätt.

Men han är också min favoritkaraktär i Buffy.




Att se hans backstory från att vara dumpad poet till punkare i New York är hjärtskärande och samtidigt frustrerande. Spike är en av de mer mänskliga vampyrerna i seiren. Hans känslor för både Drusilla och Buffy känns genuina, men samtidigt så är han ond, riktigt ond.

Att se honom mörda två av de slayers som kom innan Buffy visar på hur blodtörstig han varit och fortfarande är. Det är som ett wake up call från Spikes relativa mänskliga framtoning i de senaste avsnitten.

När Buffy mot slutet av avsnittet säger "you're beneath me" till Spike, precis som kvinnan han älskade i sitt mäniskliga liv gjorde, gör det ont i hjärtat.



The Body

Jag kan inte komma på någonting som beskrivit död och sorg så bra som The Body gjorde i femte säsongen av Buffy. Det finns ingen musik med under hela avsnittet, bara tystnad bakom deras röster.

Det som får mig att gråta lika mycket varje gång är Anyas desperata monolog där hon inte förstår döden. Att hon inte vet hur hon ska göra och bete sig. Att Joyce aldrig mer kommer dricka fruit punch. Att döden är dum och meningslös. Att hon inte förstår.



Den första kyssen mellan Willow och Tara finns också i detta avsnitt. Joss Whedon hotade med att lämna programmet om studion inte gick med på att kyssen skulle få vara med. Som tur är fick den vara det. Den är bland det finaste och viktigaste i hela serien.



Det finns så många viktiga och starka delar i det här avsnittet, som är omöjligt att bara beskriva i text. Jag grät mig igenom hela det här avsnittet när jag såg om det. Det är jobbigt att se på, men viktigt att se åtminstone en gång i livet.

Om kvinnodagen och spel

Kajsa Lundquist 8 mar 2017 12:152695 visningarKommentera: 8 !

Idag är det internationella kvinnodagen. Därför ska jag skriva det här.

Ända sedan jag började skriva om spel har jag skrivit om sexism i spelbranschen.

Varför?

För att den fortfarande finns där och att den måste fortsätta påpekas tills den inte gör det längre. Så är det bara.

Jag vill våga säga att spelindustrin har blivit mer jämställd bara de senaste åren. Den är inte bra, men den är bättre, både när det gäller representation inom spelföretagen och i själva spelen.

Men samtidigt så finns alltid de där kommentarsfälten.

Jag vet att många säger att ”det bara är troll”, att allt de vill är att provocera och få fram en reaktion.

Men det spelar väl ingen roll?

Jag ser så många av mina kvinnliga kollegor få sexistiska, rasistiska och allmänt vidriga kommentarer vad de än skriver om. Må det vara en analys av kvinnor i spelvärlden eller en recension av Final Fantasy XV, kommentarerna finns alltid där. Misstron och ”du gör det bara för uppmärksamhet”-andan finns alltid där.

När jag träffar folk utanför spelvärlden och förklarar att jag pluggar spelutveckling får jag fortfarande samma förvånade blickar och ”jahaaaa?” som jag fått sedan jag var tio. Samma förvirring, samma frågor.

Så jag fortsätter att skriva om det när jag kan. Som idag. Tar diskussionen när jag orkar.

”Du beter dig som ett offer” säger de ofta.

Det finns ingen kommentar som gör mig så trött.

Att uppmärksamma allt hat vi får är inte att vara ett offer. Att se strukturer och att se hur spelkaraktärer och spelskribenter av olika kön blir olika behandlade är inte att vara ett offer.

Men vi är offer för alla meningslösa fördomar och för sexism, det betyder dock inte att vi inte slåss för att göra det bättre varje dag. Att vi inte kämpar, är starka eller säger emot.

Jag är inte känslig, jag är inte bräcklig. Varje hatkommentar har jag redan hört, orden rinner nästan av mig nu. Men jag är människa, precis som alla andra och vi ska inte behöva ta det här.

Det är som de säger:

The Truth Will Set You Free, But First It Will Piss You Off.


(Bild av Kaol Porfírio)

Tidigare inlägg

Biowareromans-guiden: Garrus Vakarian

1 mar 2017 17:557

Jag kan börja med att säga att Garrus faktiskt inte är min...

Biowareromans-guiden: Alistair Theirin

21 feb 2017 21:381

Karaktärer och deras historier har alltid varit det som dragit mig...

Det första inlägget

8 feb 2017 14:236

Hallå där! Kajsa här, jag är ett nytt tillskott i Loadings...