Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Kajsa Lundquist

Registrerad: 24 jan 2017 14:10 Senaste besök: I dag 00:48 Online: Nej

Välj stad...

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Om Destiny 2, PS4 Pro och besvikelse

Kajsa Lundquist 11 sep 2017 15:551352 visningarKommentera: 7 !

Jaha hörni.

När jag väl tog tag i mitt liv och försökte spela något annat än bara Civilization och Dragon Age, gick såklart allting åt skogen.

Glatt startade jag igång ett sprillans nytt Destiny 2 efter en seg dag på högskolan. Redo att ta mig an nya spelutmaningar och äventyr, redo att gå utanför min komfortzon.

Men vad skedde istället?

SVEK.



För jag fick inte den där fantastiska upplevelsen som tydligen bara Destiny kan ge en.

Istället frös spelet var femte minut.

Skrev jag var femte minut? Stryk det, numera kan jag inte ens starta spelet utan att det brutalt kraschar hela min (ganska) nya och fräscha PS4 Pro till mos.


Yikes.

Oroad över att felet låg hos min älskade konsol googlade jag "destiny 2 ps4 pro crash" och hittade många andra desperata röster. Vissa hävdade att det var hårdvaran det var fel på, inte spelet. Andra sa motsatsen. Någon som trodde att felet låg hos hens PS4:a gick och köpte en till konsol. Men felet bestod.

Är detta något slags tecken på att jag aldrig borde spela sociala spel?

Att jag strikt borde återvända till mina älskade single player RPGS?

Istället för att påbörja en ny spelupplevelse gick jag besviket tillbaka till min säng, startade upp Civilization VI och hällde upp en skål godis.

(Nej men seriöst. Detta är INTE okej! Ett spel/konsol får inte släppas i detta tillstånd. Tydligen har dessutom det här problemet existerat ända sedan betan. Människor har betalat 600 kronor (ibland mer!) för att få uppleva Destiny 2 och då ska spelet funka. Samma sak gäller såklart för Sony om felet ligger hos PS4 pro. Punkt.)

Den spelande kvinnans balansgång

Kajsa Lundquist 4 aug 2017 15:492115 visningarKommentera: 7 !

Åttonde mars i år lovade jag mig själv att inte skriva något mer om kvinnor i spelvärlden förrän samma datum nästa år. Inte för att det inte är viktigt, utan för att det är lätt som kvinnlig spelskribent att ständigt hamna i situationer där bara mitt kön spelar roll, inte mina åsikter om spel. Sedan jag började skriva har jag nästan fått fler frågor om kvinnors roll i spelindustrin, än om faktiska spel.

Men under de senaste veckorna har jag känt en enorm trötthet. Trött på att hatet alltid ska förstöra. Trött på att bli kallad hysterisk, SJW och feminazi.

När jag hör någon säga något sexistiskt om spel orkar jag alltid inte påpeka det längre. Jag vill ju inte vara “den”.

Jag vill ju bara vara.

Om jag däremot väljer att säga emot möts jag ofta av höjda ögonbryn och oförstående blickar.

“Men ALLA på internet får ju hat”

"För MIG har representation aldrig varit ett problem"

"Du överdriver"

Samtidigt tänker jag på alla de tjejer som drabbas av sexismen. De som använder falska namn när de spelar online, de som inte vågar prata i sitt headset och de som slutat helt för att de inte orkar. Det är märkligt hur något så enkelt och oskyldigt som tv-spel har drivit fram så mycket hat och uteslutning.

Att det mediet som kanske har mest potential att kunna få med alla, bara skapas för några få.

Som någon som planerar att jobba i spelindustrin vrider det sig lite i magen när jag tänker på det. Kommer hatet någonsin att försvinna? Kommer jag få leva mitt liv hela tiden på tårna när jag rör mig i spelsammanhang?

Det är sällan jag träder in i ett spelrum och inte är “tjejen”. Den snubbarna omkring mig drar lite diskret sexistiska skämt om, den som alltid är lite utanför.

Samtidigt får jag ibland också överdrivna hyllningar från människor jag möter.

“Fan, vad coolt att du spelar!”

"Ditt intresse är så himla häftigt! Det är inte så många andra tjejer va?"

Detta gör mig nästan precis lika obekväm. Det är inte mer coolt att jag spelar än om en snubbe gör det, spel är bara ett intresse jag råkar ha. Att bli satt på en piedestal gör också att jag ändå känner mig utanför. Jag är ju, återigen, "tjejen".

Jag vill ju bara vara.

Och jag vet, det är lite motsägelsefullt att skriva den här texten. Om jag vill sluta vara “den”, så borde jag bara sluta skriva sådana här texter? Eller hur?

Jo. Kanske.

Men det en svår balansgång att gå.

Är jag tyst accepterar jag sexismen, säger jag emot får jag ta de skeptiska blickarna och "höhö"-skämten om att jag är en SJW.

Det går inte att vinna.

Jag längtar tills jag inte längre behöver prata om detta.

Jag längtar tills vi alla får ha de intressena vi älskar.

Jag längtar tills att jag bara får vara.

Om Wonder Woman

Kajsa Lundquist 6 jun 2017 22:103034 visningarKommentera: 4 !

Jag har nyss sett Wonder Woman.

Jag känner mig stark, som att jag kan ta mig igenom allt.

Några stolar bredvid satt några flickor. Deras ögon var glittrande och fixerade på skärmen, ansiktena förtrollade över vad som pågick framför dem.

Jag tänkte då på hur viktig den här filmen är. För dem, för mig, för så många andra. Att den inte är perfekt, men ändå känns viktigare än alla andra superhjältefilmer tillsammans.

Wonder Woman hjälper. Beskyddar. Står för att människan alltid har det goda i sig. Att alltid göra det som är rätt.

När jag såg henne träda fram ur skyttegravarna fällde jag några tårar av glädje, för jag trodde aldrig att jag skulle få se det som var framför mig.

Jag vet att det bara är en film och att det låter hemskt klyschigt, men ändå finns en eld inom mig nu starkare än någonsin, som vill kämpa för den här världen.

Och det betyder allt.

Biowareromansguiden: Morrigan

Kajsa Lundquist 13 maj 2017 16:123046 visningarKommentera: 0 !

(Spoilers för hela Dragon age-serien!)

Jag ska börja med att erkänna att jag bara har spelat som kvinna i samtliga Dragon age-spel. Detta har i sin tur lett till att jag själv faktiskt aldrig har haft en romans med Morrigan, en av Biowares mest kända karaktärer.

Det betyder dock inte att Morrigans fantastiska karaktär har undgått mig, tvärtom så är hon en av mina favoriter i hela Biowares karaktärsgalleri. Men hon är också den som kan vara svårast att älska ibland.



Morrigan är inte den vänligaste av själar. I Dragon age: Origins vill hon nästan alltid ta det praktiska valet, snarare än det ”rätta”. Att rädda vilsna döttrar eller förslavade alver hör inte alls till hennes intressen, utan hennes fulla fokus är på målet. Detta gör att hon hela tiden bråkar med Alistair, som är hennes raka motsats. Där Alistair är tveksam är Morrigan säker och tvärtom.

Men hon är trots allt inte en ond människa, även om det kan tyckas så ibland. Snarare har hon ett väldigt rakt och tydligt sätt att se på världen, de starkaste överlever och att stoppa the blight och inget annat är hennes fokus.

I romansen är hon naiv och medveten på samma gång. Sårbar, men självsäker. Försiktig, men rak. Hon är en komplicerad karaktär med djup som få andra spelkaraktärer har. När jag spelar Origins dras jag mellan att hata och älska henne, men det slutar alltid med det senare.



Hennes uppväxt var en speciell sådan. Morrigan växte upp med sin moder Flemeth ensam i Fereldens skogar. Men hon har hela tiden vetat att något inte står rätt till.

Det gör det inte heller.

Flemeth har tidigare tagit över sina döttrars kroppar och på sådant vis överlevt under årtusenden. Morrigan skulle bli nästa, hävdar hon själv. För att fullfölja hennes uppdrag krävs det därför att spelaren dödar Flemeth i form av en enorm drake. Man skulle kunna tro att hennes misstänksamhet mot omgivningen skulle växa efter att ha fått reda på detta, men tvärtom så verkar hon nästan fyllas av ett lugn. Hon går vidare, även fast hon inte känner sig helt trygg. Med det så växer hennes karaktär otroligt fram tills slutet av spelet.

Det är otroligt rörande när hon förbryllat erkänner att huvudkaraktären är den första riktiga vän som hon har haft. Ännu mer så när en har haft en romans med henne. Det är nästan som en helt annan person än den motstridiga karaktären en träffar i spelets första timmar.

Men hur spelaren än gör så försvinner Morrigan efter sista striden, beroende på ens val i spelet kan hon också vara gravid med huvudkaraktärens barn. En kan leta upp och konfrontera henne i DLCn Witch Hunt för att sedan följa med henne bort från den vanliga världen. Det är ett fint avslut på en sådan dramatisk och passionerad romans.



Allt som allt känns Morrigans romans som en av de viktigaste och mest "canon-vänliga" i serien. Valen du gör angående henne ger konsekvenser för hela serien. Hon är den som gett mig näst flest feels av alla Bioware-karaktärer (mer om ettan någon annan gång), just eftersom hon öppnar upp sig så mycket om en verkligen försöker.

Hon må vara svår att älska, men hon kommer alltid vara min favorit.



BONUS:

Kan vi prata om att Morrigan i DA:I låtit sy upp precis samma outfit som Leliana beskriver i DA:O?!



Mina 4 bästa Buffy-avsnitt

Kajsa Lundquist 10 mar 2017 14:403795 visningarKommentera: 7 !

Idag fyller Buffy the Vampire Slayer 20 år.

Det är serien som har betytt mest för mig genom livet. Därför ska jag lista mina fyra favoritavsnitt. För att jag kan.

Spoilers följer nedan, såklart. Ni har blivit varnade.

Becoming: Part 2

Det finns inget annat ögonblick än scenen där Buffy till slut på riktigt konfronterar Angelus som har gett mig så mycket styrka.

Buffy är fast. Angelus håller ett svärd i handen samtidigt som han säger:

”No weapons... no friends... no hope. Take all that away and what's left?”

När han hugger tar Buffy fast svärdet med två händer och svarar med ett enkelt ord.

”Me”



Faktumet att Buffy sedan tvingas skicka ned Angel till helvetet, som precis innan det sista hugget blivit god igen, gör hela avsnittet.

För att rädda världen måste hon döda den hon älskar.

Och hon gör det.

Utan kompromiss.

Det är Buffy.



Once more with feeling

Jag älskar inte bara det här avsnittet på grund av alla amazing sånger och det viktiga karaktärsbyggandet.

Utan också hur det visar Buffys depression. Rått och klart, som i första sången.

Every single night / The same arrangement
I go out and fight the fight
Still, I always feel the strange estrangement
Nothing here is real / Nothing here is right.

Efter att ha kommit tillbaka från döden och himmelen, som hennes vänner dragit ut henne från, känner hon inget driv längre och kan inte heller berätta något för sina vänner. Förutom vampyren Spike.

Why can't I feel?
My skin should crack and peel
I want the fire back



Hon vill bara känna något. Depression är inte bara att gråta i fosterställning, det är också att vara likgiltig till allt. Saker som en älskade förut tycks meningslösa, varje dag ses som ännu en ny dag av ingenting. Hela säsongen behandlar detta på ett lysande sätt, som få andra serier har lyckats göra. Från självdestruktivitet till likgiltighet.



Fool for love

Spike är en problematisk karaktär.

För att uttrycka mig lätt.

Men han är också min favoritkaraktär i Buffy.




Att se hans backstory från att vara dumpad poet till punkare i New York är hjärtskärande och samtidigt frustrerande. Spike är en av de mer mänskliga vampyrerna i seiren. Hans känslor för både Drusilla och Buffy känns genuina, men samtidigt så är han ond, riktigt ond.

Att se honom mörda två av de slayers som kom innan Buffy visar på hur blodtörstig han varit och fortfarande är. Det är som ett wake up call från Spikes relativa mänskliga framtoning i de senaste avsnitten.

När Buffy mot slutet av avsnittet säger "you're beneath me" till Spike, precis som kvinnan han älskade i sitt mäniskliga liv gjorde, gör det ont i hjärtat.



The Body

Jag kan inte komma på någonting som beskrivit död och sorg så bra som The Body gjorde i femte säsongen av Buffy. Det finns ingen musik med under hela avsnittet, bara tystnad bakom deras röster.

Det som får mig att gråta lika mycket varje gång är Anyas desperata monolog där hon inte förstår döden. Att hon inte vet hur hon ska göra och bete sig. Att Joyce aldrig mer kommer dricka fruit punch. Att döden är dum och meningslös. Att hon inte förstår.



Den första kyssen mellan Willow och Tara finns också i detta avsnitt. Joss Whedon hotade med att lämna programmet om studion inte gick med på att kyssen skulle få vara med. Som tur är fick den vara det. Den är bland det finaste och viktigaste i hela serien.



Det finns så många viktiga och starka delar i det här avsnittet, som är omöjligt att bara beskriva i text. Jag grät mig igenom hela det här avsnittet när jag såg om det. Det är jobbigt att se på, men viktigt att se åtminstone en gång i livet.

Tidigare inlägg

Om kvinnodagen och spel

8 mar 2017 12:158

Idag är det internationella kvinnodagen. Därför ska jag skriva det...

Biowareromans-guiden: Garrus Vakarian

1 mar 2017 17:557

Jag kan börja med att säga att Garrus faktiskt inte är min...

Biowareromans-guiden: Alistair Theirin

21 feb 2017 21:381

Karaktärer och deras historier har alltid varit det som dragit mig...

Det första inlägget

8 feb 2017 14:236

Hallå där! Kajsa här, jag är ett nytt tillskott i Loadings...