Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Kajsa Lundquist

Registrerad: 24 jan 2017 14:10 Senaste besök: I dag 13:24 Online: Ja

Välj stad...

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Biowareromans-guiden: Garrus Vakarian

Kajsa Lundquist 1 mar 2017 17:552319 visningarKommentera: 7 !

Jag kan börja med att säga att Garrus faktiskt inte är min canonromans i Mass effect, den äran har en viss blå doktor fått. MEN, till och med jag kan erkänna att han förmodligen är den bästa romansen Shepard kan ha, för herregud vad jag älskar honom. Jag blir genuint varm i själen när jag tänker på vilken fantastisk karaktär han är, både som vän och pojkvän. Det är som de säger - there is no Shepard without Vakarian.



Garrus växer som person genom hela spelseriens gång. Han går från att vara en oreglerbar polis (typ) till att bli den coolaste och farligaste snubben i hela galaxen. Han är genom hela sagan den där stöttande rösten som får dig att vilja gå vidare och kämpa för att rädda galaxen. Där andra companions kan vara ganska enkelspåriga *host*kaidanochtali*host*, känns Garrus mer flexibel och förstående inför Shepards val.

I det första spelet är Garrus dock fett tråkig. There, I SAID IT. Hela C-sec-plotten får mig att somna och snabbt trycka på kontrollens X-knapp varje gång jag behöver prata med honom. Å andra sidan får nästan alla karaktärer i ettan mig att somna, så det är egentligen ingen direkt kritik mot Garrus. I Mass Effect 2 kommer hans karaktär dock in med pompa, ståt, nya ärr och allmän sass. I och med hans roll som Archangel blir han också cirka hundra procent coolare och med det, såklart, sexigare. Han skrider in som någon slags James Bond, fast oändligt mer suave.



Det är helt amazing hur Garrus är så socialt smooth och osmooth på samma gång. Shepards och Garrus förhållande är till en början trevande och lite nervöst, i alla fall från hans sida, men blir till slut ett av de starkaste banden i spelserien. Han är förstående och stöttande, men förstår också att Shepard har en plikt som måste fullföljas.

Jag skulle vara beredd att säga att Garrus är den enda på riktigt hälsosamma relationen i något Bioware-spel.

Ja, på riktigt, tänk efter en stund själva.

De flesta har ett mer eller mindre problematiskt förhållande till huvudkaraktären som kan innehålla allifrån lögner till backstabbing och till och med död. Men inte Garrus. Han är en av de få karaktärer som faktiskt kallar sig själv för Shepards pojkvän, någon som en tycker borde vara vanligare.



De bästa scenerna i hela romansen hittas enligt mig i DLCn Citadel till Mass effect 3, där Shepard och Garrus försöker rollspela en första dejt. Garrus gör sitt bästa och försöker förföra Shepard med sin honungsdrypande röst, samtidigt som hon spelar lätt ointresserad. När han sedan fått slut på raggningsrepliker drar han ut Shepard på dansgolvet för en dramatisk och passionerad tango. Alla vet att Shepard inte kan dansa. Men det går bra ändå. För deras kemi är svår att slå.



Garrus är vännen och/eller partnern jag alltid skulle vilja ha vid min sida, om jag nu av någon anledning skulle behöva rädda galaxen. Få karaktärer har fått mig att känna lika mycket driv och pepp inför plotten i ett spel och få konversationer har fått mig lika rörd som den mellan Garrus och Shepard innan sista striden.

"Meet me at the bar"

« Till bloggen

Kommentarer

j bane 5 mar 2017q

Har ett gäng Biowareromanser bakom mig men Garrus var aldrig en av dem. Försöker dra mig till minnes vilka egentligen var minnesvärda, de kanske dyker upp i senare inlägg.

Daniel Eyre 4 maj 2017q

Trilade in på detta inlägg och känner hur Andromeda blir torrare och tråkigare för varje ord jag läser. Jag saknar Garrus. Jag saknar Thane (min canon-romans inte bara i originaltrilogin utan typ i livet). Jag saknar till och med de mindre bra karaktärerna. Efter 60 000 timmar av att åka mellan olika punkter på olika kartor i Andromeda saknar jag originalspelen så att det nästan gör ont i hjärnan. Trots Andromedas öppna världar och enorma innehåll känns de äldre spelen större, tack vare det rika universum man liksom anar där på andra sidan av spelens gränser.

Fin text!

Kajsa Lundquist 8 maj 2017q

Daniel Eyre:

Fin text!


Tack!

Jag tycker om Andromeda, men jag förstår absolut vad du menar. Får inte alls samma lust och driv att starta om det igen till exempel, som jag fick när jag spelade orginalspelen. De var mer tempo i dem och högre stakes när det kom till karaktärernas liv och död. (MORDIN!!!)

Jag tror fortfarande på att en ny triologi kan bli bra. Jag gillar inte ME:1, men älskar ändå orginalserien. Förhoppningsvis har de lärt sig lite från ME:A om de nu kommer göra ett till.

Daniel Eyre 8 maj 2017q

Kajsa Lundquist:

(MORDIN!!!)


MOOOOOOORDIIIIIIIIIIIIIIIN! :'(;'(:'(:,*8888((((

Kajsa Lundquist:

Förhoppningsvis har de lärt sig lite från ME:A om de nu kommer göra ett till.


Det är förhoppningsvis ett alldeles för stort varumärke för att inte göra något mer av. Och Andromeda har säkert sålt helt okej, även om det garanterat inte nått upp till EAs förväntningar. Jag tror ärligt talat inte att vi kommer att få en uppföljare till Andromeda, utan att de går tillbaka till Vintergatan eller gör något helt nytt igen till nästa spel. När man blickar tillbaka på Andromeda om tio år lär man verkligen se det som seriens avstickare, dess svarta får som försökte mycket men misslyckades med det mesta. Även om jag som du uppskattar det till viss del.

Vad skulle du helst se i ett nytt spel? Jag skulle gärna spela som en annan art än människa för en gångs skull. En asari som går igenom alla livsstadier, träffar partners och vänner som dör som åldringar medan vi lever vidare, går vidare. Eller en turian, där spelet kanske får sin upplösning i First Contact-kriget med människorna. Eller ett mer kapitelindelat, uppstyckat spel som skildrar flera olika arter i egna små berättelser som sedan knyts samman. Kanske en poetisk drell på hanar-hemplaneten, en krogan som inte tycker om att slåss, en volus som bestämt sig för att bli galaxens mest respekterade diplomat, en elcor som trillat omkull och inte kan resa sig på 700 år.

Kajsa Lundquist 8 maj 2017q

Daniel Eyre:

När man blickar tillbaka på Andromeda om tio år lär man verkligen se det som seriens avstickare, dess svarta får som försökte mycket men misslyckades med det mesta. Även om jag som du uppskattar det till viss del.


Jag tror att det kommer bli Mass effect-seriens Dragon age 2. Idag har DA2 fått fler fans efter att skandalen kring det lagt sig lite och folk börjar se att det har några bra sidor iaf. Känner att det finns ganska många paralleller mellan de båda spelen, även fast det har typ motsatta problem. DA2 var för litet, MEA var för stort.

Jag skulle också jättegärna spela som någon annan art! Känner att hela "människor räddar universum"-grejen börjar bli lite gammal. Visa att andra arter kan göra annat än att bråka, liksom. Vore otroligt kul att ha olika bakgrunder som du skriver, som alla har olika konsekvenser för hur spelet utspelar sig. Lite som Dragon age: Origins. Mmmm, drömmen.

Vill också lära mig mer om de mer anonyma arterna i galaxen! Hanar!! ELCOR!! I WANT MORE, MOOOOOORE!

Vill även att de chillar lite med stora världar och fokuserar mer på ett tight narrativ. Vill ha längre mainstory framför öppen värld alla dagar i veckan. Vi fattar liksom att spelföretag kan göra enorma spel, men det betyder inte att det är roligt.

Daniel Eyre 8 maj 2017q

Kajsa Lundquist:

Jag tror att det kommer bli Mass effect-seriens Dragon age 2.


Absolut, du har helt rätt tror jag. De är väldigt olika sett till grundläggande game design, men lika i hur de är producerats av fel anledningar. Eller åtminstone av fel människor under alldeles för kort tid.

Kajsa Lundquist:

Vi fattar liksom att spelföretag kan göra enorma spel, men det betyder inte att det är roligt.


Nej, det krävs extremt mycket av en utvecklare för att motivera dessa jättelika öppna världar. Med Andromeda kör man på bare minimum av innehåll tycker jag, ingenting är direkt uselt men så gott som samtliga side quests är sövande tråkiga och leder inte till något särskilt. Man kan liksom känna hur de faktiskt försökt att hitta på kul scenarier och miniberättelser, men de bara... det blir liksom inget av dem. The Witcher 3 måste vara det bästa exemplet i genren på hur man verkligen gör sidouppdrag rätt. Jag ryser seriöst av tanken på ett öppet Mass Effect med den nivån av författande.

Kajsa Lundquist:

ELCOR!! I WANT MORE, MOOOOOORE!


Tänk dig en multiplayermatch med enbart elcor! Det blir som schack, typ, fast i realtid. Nagelbitaren.

Kajsa Lundquist 8 maj 2017q

Daniel Eyre:

The Witcher 3 måste vara det bästa exemplet i genren på hur man verkligen gör sidouppdrag rätt.


The Witcher 3 har liksom höjt lägstanivån på alla open world-spel. Jag förväntar mig numera att alla spel borde vara så bra, men tyvärr blir det sällan så. Fanns typ max tre sidouppdrag som fick mig att verkligen känna något i ME:A, samtidigt som Witcher hade... betydligt fler.

Enda jag ogillar lite med Witcher är att Geralt är en färdig och fast karaktär. Du måste liksom vara honom, vilket jag har svårt för. Men att få rollspela sin egengjorda karaktär i en lika levande värld som i Witcher 3, mmmmm. Återigen - DRÖMMEN.

Arrrgh, gör mig så frustrerad i hur mycket potential som gått till spillo. Finns SÅ MYCKET jag vill se och uppleva i ME. Komplicerade karaktärer, stora städer, moraliska val och allt däremellan. Men jag får väl vänta några år till, så kanske jag får se det då.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.