Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Beige

Registrerad: 1 nov 2017 23:21 Senaste besök: 20 nov 2017 19:53 Online: Nej

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

The New Colossus - någon form av recension

Beige 2 nov 2017 10:4431 visningarKommentera: 0 !

Wolfenstein II: The New Colossus

Spelet tar slut, eftertexterna rullar och jag är alldeles lyrisk. Inte för att spelet i sig är något speciellt, inte för att det gör något nytt, men det som görs mellan delarna som är det faktiska spelet är så mycket bättre än så mycket annat. Det som görs bra är bättre än det mesta.
Jag är lyrisk och ryser tack vare sekvenserna som enbart existerar mellan det oändliga dödandet av nazister. Och jag vill berätta om dem alla för de är värda att höras. Men det skulle förstöra för dig som potentiell spelare.
Så: de är fantastiska. Det är sekvenser som är makabert överdrivna och obehagliga och samtidigt så nära någon form av mänsklig sanning att själen gör ont. Men skrattet är inte långt borta. Ofta är det opåkallat där, oftast är det där det ska vara. Ibland skrattar jag rakt ut. Spontant och oväntat, så som spelet är.
Studion balanserar galant på gränsen mellan genialitet, dårskap och det som inte är annat än fel och de gör det fyra nivåer ovanför det överdrivna. Gränser tänjs, förflyttas och byggs upp utefter någon egen mall som enbart finns i deras eget spektrum. Men det är så enkelt. De gör det så enkelt. Och uppenbart. (Läs på om dikten som spelets titel kommer ifrån också, som jag helt hade missat.)
I spelet är propagandamaskinen fortfarande i full fart och några av spelets absolut bästa scener kretsar kring hur nazisterna skapar sin egen världsbild. Det är skrämmande roligt. Genom spelets gång är de så kallade goda de som klassas som terrorister, av nazisterna. Terroristerna antinazisterna. Terroristerna är revolutionärerna. Samtidigt har väl historien, för att hårdra det en smula, visat att revolutionen ofta är en akt av terrorism på det som är det givna, det allmänt bestämda. Å andra sidan kan väl det ses som att alt-högern är revolutionärerna mot den så kallade pk-vänstern (snart har jag dribblat bort mig själv i slumpmässiga tankegångar). Om inte annat visar spelet upp en, för att använda ett i sammanhanget udda ord, behaglig syn av människan; bortsett från de tusentals nazister som blir dödade av en ensam man. Men den alternativa historien om hur nazisterna vann andra världskriget är helt enkelt träffande.
En sekvens visar hur en nazist läxar upp ett par medlemmar i KKK. På ett underligt vis är det logiskt vackert. Och jag är livrädd. Det är, i det här sammanhanget och även här i verkligheten, en logisk utveckling men ändock överraskande. Stereotyper staplas på varandra och av och till verkar det slå slint men varenda gång tar sig studion tillbaka. De hanterar deras alternativa historia med en glädje och avsaknad av respekt som inger respekt hos mig. Spelet bjuder in till så många samtal, för oj vad det finns sekvenser att prata om, men återigen: de sker utanför spelet. Spelet i sig är inte mycket att orda om. Det är våldsamt och roligt och repetitivt och fruktansvärt obalanserat. Men den rena kreativiteten som finns i narrativet är makalös. Idiotin går hand i hand med seriositeten och skapar något vackert. Och det må så vara att det är en slump att spelet är så tidsmässigt relevant som det är men det spelar ingen roll för det är helt enkelt så det är. Relevant. För vad som sker i spelet verkar vara baserat på frågan: hur kan vi överdriva det redan överdrivna? Varenda orimligt svar på frågan verkar ha tagits med. Gränserna är aggressivt utsuddade med stålull och ammunition. Däri ligger storheten och den samtida relevansen. För världen runt fascinerar konstant. Varje vecka tänker jag "nu är det slut, dumheten går inte längre än så här". Varje vecka gör den det och varje vecka har jag fel. Så tydligen gör den det. Och studion omfamnar dumheten helhjärtat med både hjärta och själ och en skaparglädje som är svår att tycka illa om.
Wolfenstein är konstant överraskande och konstant repetitivt men det är också idiotiskt relevant. Där någonstans skapas lyckosam magi.Taggar: Wolfenstein, svammel

« Till bloggen

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.