Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Arvid Schultz

Registrerad: 22 nov 2003 23:42 Senaste besök: 21 jul 2017 20:02 Online: Nej

Stockholm Aven85

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Om att hoppa i två dimensioner #57: Baboon!

Arvid Schultz 10 maj 2017 11:57464 visningarKommentera: 0 !

I den här bloggserien går jag igenom alla möjliga tvådimensionella plattformsspel. Högt som lågt. Mästerverk som smörja. Och allt där emellan.

Häng med!


#57: Baboon!
Eller kanske ”Om att spränga sig själv i två dimensioner #1”?

Baboon! är förstås väldigt mycket av ett plattformsspel, men istället för att hoppa så använder apan vi spelar som bomber för att spränga sig uppåt. Bomberna går att lägga rakt under sig eller lite åt sidan, vilket gör att apan skjuter iväg i olika vinklar. Det är lite Super Mario möter Angry Birds över det hela.

Det här är en god idé i teorin (även om förstås allt som kan associeras till Angry Birds alltid är ren ondska). Banorna är designade med detta koncept i åtanke då de alla scrollar uppåt. Apan försöker spränga sig högre och högre upp för att landa på plattformar och slutligen ta sig i mål.

Problemet med Baboon! är att det inte känns ordentligt speltestat. Svårighetsgraden i det här spelet är extrem, men inte på ett bra sätt. Det är väldigt tydligt att utvecklarna blivit för bra på sitt egna spel och inte förstått alls hur det upplevs för de otränade.

När man placerat en bomb går en mätare automatiskt upp och ner för att bestämma styrka. Alltså hur långt uppåt man kommer spränga iväg sig själv. Blixtsnabbt behöver man alltså fixa korrekt riktning och sen välja rätt styrka, samtidigt som fiender flyger fram och tillbaka på skärmen och dödliga spikar är utplacerade överallt.

På de inledande banorna får man hjälp av ett streck som visar ungefär vart apan kommer landa efter varje spräning. Sen stängs den av.

Och jo, man kan aktivera den igen - vilket är lite av ett fusk, som dessutom gör att man inte kan klara några extrauppdrag.

Det är lätt att lockas in av Baboon!s färgglada värld. Det här är klassisk plattformsestetik, med typiska temavärldar (djungel, lava, is osv...), knäppa karaktärer och hysteriska melodier.

Utvecklarna har också försökt skapa ett universum runtom alla banor, där vår apa traskar runt i byar och pratar med folk. Man kan få små uppdrag, måste samla särskilda prylar på vissa banor och kan köpa hjälpmedel såsom vitlök som hjälper mot vissa banors fladdermöss. Det blir lite mer engagerande än att bara hoppa från bana 1 till 2, och sånt uppskattar jag.

Det finns helt enkelt ganska mycket spel att finna här. Ganska mycket att pyssla med, särskilt då varje bana har flera bonusuppdrag. Därför är det lite tråkigt att den grundläggande mekaniken inte gifter sig alls med banornas design. Det är frustrerande att dö om och om igen, och jag vill inte riktigt straffa mig själv för att apan inte landade precis där jag tänkte att han skulle landa.

Så bra så snabbt är det inte rimligt att någon ska kunna bli på detta spel.

Dessutom är Baboon! oerhört sakta, vilket gör upplevelsen än mer frustrerande. Istället för att snabbt hoppa omkring går man runt för att hitta en position och sedan väntar man in rätt tillfälle för att spränga iväg sig. Kalla mig stressad, men jag tycker inte att sådan design gifter sig särskilt väl med plattformgenrens ofta snabba tempo.

Baboon! vill väl och det känns som att det funnits en hel del entusiasm bland utvecklarna. Det är liksom svårt att hata ett spel om en apa som spränger sig själv med bomber och tjoandes hoppar runt i en överglad värld.

Efter några timmar med Baboon! känner jag ändå att jag aldrig mer vill veta av det. Jag är rädd om mitt hår, och det finns risk för att jag skulle råka slita av mig hela skiten i ren frustration om jag torterar mig själv mer än jag redan har gjort.



Tidigare delar:
#1: Ripple Dot Zero
#2: Henry Hatsworth in the Puzzling Adventure
#3: James Pond 3: Operation Starfish
#4: Klonoa: Door to Phantomile
#5: Electronic Super Joy
#6: Quackshot: Starring Donald Duck
#7: Sound Shapes
#8: DoReMi Fantasy: Milon no DokiDoki Daibouken
#9: Rolo to the Rescue
#10: Trip World
#11: Tombi!
#12: Greendog
#13: Crash Bandicoot XS
#14: Super Mario Bros.
#15: Tales from Space: Mutant Blobs Attack
#16: Super Mario Land 3: Wario Land
#17: Pinobee: Wings of Adventure
#18: Wario Land 2
#19: VVVVVV
#20: Marko's Magic Football
#21: Aladdin (Mega Drive)
#22: Aladdin (SNES)
#23: Wario Land 3
#24: Boogerman: A Pick and Flick Adventure
#25: Kid Chameleon
#26: Sonic the Hedgehog
#27: 8-Bit Boy
#28: Super Princess Peach
#29: Bubsy in Claws Encounters of the Furred Kind
#30: Castlevania
#31: Mega Man Zero
#32: Knytt Underground
#33: Ristar
#34: Super Mario Bros: The Lost Levels
#35: Fantasia
#36: Hell Yeah! Wrath of the Dead Rabbit
#37: Drawn to Life
#38: Wario Land 4
#39: Chip & Dale: Rescue Rangers
#40: Sonic the Hedgehog 2
#41: LocoRoco
#42: Wonderboy
#43: Thomas Was Alone
#44: Bart Vs The Space Mutants
#45: Super Mario Bros. 2
#46: DLC Quest
#47: The Legendary Starfy
#48: Bubba 'n' Stix
#49: Donkey Kong Country
#50: Cosmic Spacehead
#51: Oddworld: Abe's Oddysee
#52: Castlevania: Dawn of Sorrow
#53: Puggsy
#54: Skullmonkeys
#55: Super Meat Boy
#56: Ninja Gaiden

Om att hoppa i två dimensioner #56: Ninja Gaiden

Arvid Schultz 9 maj 2017 15:33470 visningarKommentera: 3 !

I den här bloggserien går jag igenom alla möjliga tvådimensionella plattformsspel. Högt som lågt. Mästerverk som smörja. Och allt där emellan.

Häng med!


#56: Ninja Gaiden
Man säger ofta att spel var svåra förr i tiden för att de inte kunde vara långa.

Ibland tänker jag att de kanske var svåra för att utvecklare inte orkade göra spelen långa.

Eller att de svåra spelen var just korta för att man inte kunde införa en sparfunktion.

Oavsett hur det ligger till är det svårt för mig att se på ett spel som Ninja Gaiden - som släpptes under NES:ens storhetstid - och hitta fel i dess design. Även om det förstås både hade varit längre och haft en sparfunktion om det hade utvecklats idag.

Ninja Gaiden är ett bland många exempel på en typ av spel (jag skulle räkna bland annat Mega Man hit) som länge ansågs vara ett offer för sin tid, på gott och ont. Men som åldrats oändligt mycket bättre än många andra spel.

Titta på vad Playtonic valde att göra med Yooka Laylee. Ni måste inte hålla med mig, men Ninja Gaiden är aldrig en typ av spel man behöver försvara på samma sätt.

Självklart kommer inte alla gilla konceptet, men jag skulle aldrig känna mig skyldig att dra fram en brasklapp om jag rekommenderade det för någon idag.

Inte på samma sätt som jag måste säga "Spela för i helvete inte Yooka Laylee om du inte växte upp med N64:an".

Så, Ninja Gaiden till NES. Ett spel som aldrig riktigt nått samma kultstatus som exempelvis Castlevania eller mågna andra NES-spel. Varför är svårt att svara på. Särskilt när jag själv tycker att det är ett av de allra bästa spelen till NES.

Ninjan Ryu Hayabusa (du kan slåss som honom i Dead or Alive) är arg, såsom ninjor alltid är. I de kanske snyggaste mellansekvenserna som gjorts till NES får vi veta att han är ute efter hämnd. Mer behövs inte.

Ninja Gaiden är svårt. Riktigt svårt. Men aldrig orättvist egentligen.

Även om det förstås kan kännas ganska orättvist när en fiende hoppar fram från ingenstans och man har exakt två hundradels sekunder på sig att reagera.

Kanske har inte Ninja Gaiden riktigt samma kultstatus som andra spel från denna tid för att mängden trial and error som krävs för att bemästra spelet verkligen spränger taket. Det är dock gjort på ett sätt som jag verkligen kan uppskatta.

Spelets första bana är en mjuk inledning men redan på den andra dör man direkt om man inte vet vad man ska göra. Banorna är ändå korta och intensiva och när de väl klickar så känns det förbaskat bra.

"Där hoppar jag och kastar en shuriken direkt, sen hoppar jag ner där och...fan där kom den där hundjävlen. Okej, då vet jag det till nästa gång."

Att det känns så sjukt fett att lira som Ryu Hayabusa tror jag också är en del i det här vinnande receptet. Han har en fysik som känns egen samtidigt som banorna är perfekt designade utifrån detta. Jag känner mig som en ninja när jag får hoppa omkring, springa, klättra på väggar och hugga med min katana i ett rasande tempo. Det går att hantera, det bara kräver sin spelare.

Ninja Gaiden är ett spel att nöta. Någon halvtimme om dagen under några veckor. Ett spel som går att klara på lite över en halvtimme men som blir till ett stort projekt att på riktigt ta sig igenom. Inga gnällspikar ser sluttexterna här inte.

Ett makalöst blipp bloppigt soundtrack blir till en perfekt extra morot för att orka sig dit.

När jag kallar Ninja Gaiden för "inte en kultklassiker som många andra är" det såklart värt att tillägga - självklart är det här ett kultspel. En klassiker som älskas av många.

Men det är inte bara värt att stå på en piedestal nånstans under Mega Man 2 och Contra. Jag skulle gärna putta bort allt annat och placera det på tronplatsen.

Ninja Gaiden är ett fantastiskt spel, oavsett varför det är som det är.

Något slags ytterst bevis på att det ibland var väldigt mycket bättre förr.



Tidigare delar:
#1: Ripple Dot Zero
#2: Henry Hatsworth in the Puzzling Adventure
#3: James Pond 3: Operation Starfish
#4: Klonoa: Door to Phantomile
#5: Electronic Super Joy
#6: Quackshot: Starring Donald Duck
#7: Sound Shapes
#8: DoReMi Fantasy: Milon no DokiDoki Daibouken
#9: Rolo to the Rescue
#10: Trip World
#11: Tombi!
#12: Greendog
#13: Crash Bandicoot XS
#14: Super Mario Bros.
#15: Tales from Space: Mutant Blobs Attack
#16: Super Mario Land 3: Wario Land
#17: Pinobee: Wings of Adventure
#18: Wario Land 2
#19: VVVVVV
#20: Marko's Magic Football
#21: Aladdin (Mega Drive)
#22: Aladdin (SNES)
#23: Wario Land 3
#24: Boogerman: A Pick and Flick Adventure
#25: Kid Chameleon
#26: Sonic the Hedgehog
#27: 8-Bit Boy
#28: Super Princess Peach
#29: Bubsy in Claws Encounters of the Furred Kind
#30: Castlevania
#31: Mega Man Zero
#32: Knytt Underground
#33: Ristar
#34: Super Mario Bros: The Lost Levels
#35: Fantasia
#36: Hell Yeah! Wrath of the Dead Rabbit
#37: Drawn to Life
#38: Wario Land 4
#39: Chip & Dale: Rescue Rangers
#40: Sonic the Hedgehog 2
#41: LocoRoco
#42: Wonderboy
#43: Thomas Was Alone
#44: Bart Vs The Space Mutants
#45: Super Mario Bros. 2
#46: DLC Quest
#47: The Legendary Starfy
#48: Bubba 'n' Stix
#49: Donkey Kong Country
#50: Cosmic Spacehead
#51: Oddworld: Abe's Oddysee
#52: Castlevania: Dawn of Sorrow
#53: Puggsy
#54: Skullmonkeys
#55: Super Meat Boy

Om att hoppa i två dimensioner #55: Super Meat Boy

Arvid Schultz 8 maj 2017 16:17498 visningarKommentera: 1 !

I den här bloggserien går jag igenom alla möjliga tvådimensionella plattformsspel. Högt som lågt. Mästerverk som smörja. Och allt där emellan.

Häng med!


#55: Super Meat Boy
Om du är bekant med Edmund McMillen så vet du att han gör saker lite på sitt egna sätt. Super Meat Boy är hans märkliga tolkning av plattformsgenren som till viss del är en hyllning till allt som gjorts i genren tidigare men som framförallt skriver nya regler. Det är kanske svårt att kalla Super Meat Boy för "väldigt originellt" men de saker som spelet fokuserar på har blivit ytterst tongivande i plattformsgenren sedan dess.

Jag syftar såklart på den oerhört höga svårighetsgraden och fokuset på korta, intensiva nivåer.

Super Meat Boy är storyn om Super Meat Boy och hans kärlek Bandage Girl. I korta mellansekvenser som hyllar diverse klassiska spel såsom Mega Man och Street Fighter 2 ser vi hur hon kidnappas av den elake Dr Fetus i början av varje värld.

Det är förstås inte ett sammanträffande att Super Meat Boy förkortas SMB.

Även om Super Meat Boy är noga med att hylla de gamla klassikerna är det tydligt hur det vill vara sin egna grej. En ny typ av plattformsspel (alltså år 2010 när det släpptes). Banorna är oehört korta och går ofta att klara på bara några sekunder. Super Meat Boy behöver oftast bara ta sig förbi en handfull hinder innan han är i mål. Dock är det väldigt sällan det första, eller ens trettioförsta, försöket som leder till att man faktiskt tar sig i mål.

Sågklingor står placerade med en väldigt liten glipa mellan sig. Vissa plattformar faller ihop så fort man nuddar dem. Missiller skjuts iväg åt alla håll och gör det omöjligt för oss att stå still.

Det är alltid lätt att förstå vad man ska göra, men att utföra det är något helt annat.

Man dör i Super Meat Boy. Om och om igen. Här finns inga utrymmen för att göra fel och när en bana väl klaras av visas en repris av alla ens misslyckade spelomgångar, samt den lyckade, samtidigt. Ett montage av dussintals hoppande köttklumpar som fastnar i fällor och blir till en stor sörja av köttslamsor och blodstänk.

Samt den där ensamma köttklumpen, mitt bland de andra, som klarade sig hela vägen i mål.

Sättet som vår huvudperson, köttklumpen, rör sig på är också speciellt. Om Marios fysik ofta fått stå måttstock för hur en plattformshjälte skall röra på sig, hoppa och i övrigt fungera så struntar Super Meat Boy i det mesta av det. Köttklumpen accelerar på nolltid, hoppar långt men faller snabbt. Hans fysik hade aldrig känts logisk i Marios värld, men fungerar perfekt i den som finns här.

Inramningen bär McMillens typiska stil med enkelt handritade karaktärer. Arvet från spelets flashprototyp är tydligt och även om SMB knappast är ett jättesnyggt spel så känns det säreget och enhetligt.

Musiken är dock verkligen fantastisk. I de flesta versioner av spelet är den komponerad av Danny Baranowski (som sedan ersatts efter ett bråk mellan honom och McMillen) och det är framförallt dessa låtar som närmast kan klassas som mästerverk. Catchy, perfekt komponerade plattformsmelodier som fastnar i öronen länge.

Något som är dåligt med spelet då? Bossarna. Herregud, bossarna. Detta är det enda inslaget i spelet där den begränsade budgeten verkligen visar sitt fula nylle. I stort sett alla bossar går ut på att lära sig deras attacker och moment och sedan bara utföra allt perfekt. Trial and error på ett extremt segt och tråkigt sätt.

Super Meat Boy har sedan lanseringen till Xbox 360 och dator portats till ungefär alla konsoler som existerar. Skillnaden mellan dessa versioner rör sig främst om olika upplåsbara karaktärer. Alien Hominid var exklusiv för Xbox 360-versionen, Captain Viridian (från VVVVVV) finns endast på Steam-versionerna och så vidare.

När Super Meat Boy släpptes hyllade jag det som ett mästerverk. Jag känner inte riktigt lika starkt för spelet idag. Kanske för att så många andra plattformsspel apat efter stilen med korta, ursvåra nivåer. Jag har blivit ganska mätt på alltihop och kan tycka att Super Meat Boy framförallt var bäst där och då mer än för alltid - såsom vissa andra sanna klassiker i genren.

Jag skulle ändå fortfarande påstå att Super Meat Boy är ett av de där plattformsspelen riktiga fans av genren behöver ta sig igenom. Dels som ett skicklighetstest och för att uppleva en av genrens - på sitt sätt - milstolpar.



Tidigare delar:
#1: Ripple Dot Zero
#2: Henry Hatsworth in the Puzzling Adventure
#3: James Pond 3: Operation Starfish
#4: Klonoa: Door to Phantomile
#5: Electronic Super Joy
#6: Quackshot: Starring Donald Duck
#7: Sound Shapes
#8: DoReMi Fantasy: Milon no DokiDoki Daibouken
#9: Rolo to the Rescue
#10: Trip World
#11: Tombi!
#12: Greendog
#13: Crash Bandicoot XS
#14: Super Mario Bros.
#15: Tales from Space: Mutant Blobs Attack
#16: Super Mario Land 3: Wario Land
#17: Pinobee: Wings of Adventure
#18: Wario Land 2
#19: VVVVVV
#20: Marko's Magic Football
#21: Aladdin (Mega Drive)
#22: Aladdin (SNES)
#23: Wario Land 3
#24: Boogerman: A Pick and Flick Adventure
#25: Kid Chameleon
#26: Sonic the Hedgehog
#27: 8-Bit Boy
#28: Super Princess Peach
#29: Bubsy in Claws Encounters of the Furred Kind
#30: Castlevania
#31: Mega Man Zero
#32: Knytt Underground
#33: Ristar
#34: Super Mario Bros: The Lost Levels
#35: Fantasia
#36: Hell Yeah! Wrath of the Dead Rabbit
#37: Drawn to Life
#38: Wario Land 4
#39: Chip & Dale: Rescue Rangers
#40: Sonic the Hedgehog 2
#41: LocoRoco
#42: Wonderboy
#43: Thomas Was Alone
#44: Bart Vs The Space Mutants
#45: Super Mario Bros. 2
#46: DLC Quest
#47: The Legendary Starfy
#48: Bubba 'n' Stix
#49: Donkey Kong Country
#50: Cosmic Spacehead
#51: Oddworld: Abe's Oddysee
#52: Castlevania: Dawn of Sorrow
#53: Puggsy
#54: Skullmonkeys

Hur många Shy Guys är Zelda: BotW? (#2)

Arvid Schultz 3 maj 2017 12:56705 visningarKommentera: 2 !

Så! Switchen är här och dess nuvarande och framtida bibliotek är värt att utforska och utvärdera. Denna serie kommer gå igenom spel för spel och betygsätta dem enligt det enda logiska betygsystemet – ”Om det här spelet var Shy Guys, hur många Shy Guys skulle det vara av tio möjliga?”. Häng mä!

Jag har ofta kritiserat Nintendo för att vara instängda i en bubbla. Att de vägrar titta sig runt, ta del av framsteg som andra har gjort inom spelbranschen.

Lustigt nog är det det precis detta som gjort The Legend of Zelda: Breath of the Wild till det kanske bästa ”open world”-spelet någonsin. Nintendo har gjort det öppna, enorma spelet de velat helt efter eget huvud när andra spel i genren under många år apat efter och influerats alltför mycket av hur andra gör.

Mycket har förstås sagts om Breath of the Wild och att skriva någon slags uttömmande recension i detta skede känns mer än lite slitet. Låt mig bara berätta om vad som för mig gör Breath of the Wild så fantastiskt.

Det är förstås utforskandet och den fantastiska approach som Nintendo har tagit till konceptet.

Det här hade så enkelt kunnat bli Assassin’s Creed (igen). Eller stereotypical western Bethesda-inspirerade RPG #482. Istället känns det som att Aonuma och hans team började med ett tomt papper och sket i att ta med sådant som andra under lång tid påstått måste vara med i ett sånt här spel.

Breath of the Wild fångar så perfekt känslan av att utforska och upptäcka. Allt som inte främjar det här har inte fått något utrymme i spelet.

När Link tar sina första steg ut ur grottan där han vaknar och möts av ett stort och mystiskt Hyrule upplever vi precis det vi ska göra. Vi vet inget om världen och enda sättet för oss att lära oss saker är att gå ut där och finna den. Bit för bit.

Nog för att Breath of the Wild tillämpar hjälpmedel som att delar av ens mini-karta blir synlig när man klättrar upp för varje regions enorma torn, men det blir aldrig den här ”Nu låste du upp 10 nya uppenbara platser att gå till”-känslan.

Det är också imponerande hur man lyckats fylla världen med så mycket kul saker att göra. Att säga att varje bergstopp bjuder på något spännande vore att ta i, men de som inte gör det fyller ändå en poäng. Nintendo har noggrant valt bland måttsatserna och lyckats krydda världen med precis rätt mängd ”häftiga saker” samt ”inte häftiga saker”. Man blir aldrig uttråkad, men de partierna som bara är stora och öppna fyller också sin poäng utan att kännas för stora eller för tråkiga.

Breath of the Wild är ett sånt där spel som det på riktigt känns givande att göra vad man har lust i.

För det känns ju ofta som att det är något man säger. ”Du kan spela lite som du vill i vårat spel.”

Och det kan ju vara sant. Men hur ofta känns det värdefullt?

Att spela lite som man vill i Breath of the Wild handlar inte om att göra stora val, utan om att få leka och finna nöje i både små och stora saker.

Om att kunna gå på skattjakt i en viss region i flera timmar. Inte för att det känns som att man borde göra det. Utan för att det är precis vad man vill göra.

Jag har svårt att nämna något annat open world-spel som verkligen lyckats få mig att känna så.

Allt är förstås inte perfekt i Breath of the Wild. Varför ser alla Shrines nästan likadana ut? Varför är bossarna så tråkiga?

Sådana skönhetsmissar som kommer betyda olika mycket för olika personer.

För mig är Breath of the Wild allra mest ett gigantiskt, häpnadsväckande mästerverk. Ett spel som får nästan alla andra spel att se ut som någon tråkig sörja i jämförelse.

Ett spel som är en väldans massa Shy Guys.


Såhär många Shy Guys är:
#1: 1-2 Switch Dold text: 5

Hur många Shy Guys är 1-2 Switch? (#1)

Arvid Schultz 2 maj 2017 13:421242 visningarKommentera: 0 !

Så! Switchen är här och dess nuvarande och framtida bibliotek är värt att utforska och utvärdera. Denna serie kommer gå igenom spel för spel och betygsätta dem enligt det enda logiska betygsystemet – ”Om det här spelet var Shy Guys, hur många Shy Guys skulle det vara av tio möjliga?”. Häng mä!

Nintendos strategi för en ny konsol verkar sedan några lanseringar tillbaka innefatta något slags partyspel. Ett partyspel som ska förklara vad den nya konsolen är kapabel till och samtidigt locka till sig en bred publik.

Wii Sports är förstås ett närmast historiskt spel med tanke på hur många spelare det nådde och vad det innebar för Wii. Nintendoland, not so much. Inte nödvändigtvis ett uselt spel men ett spel som inte lyckades hjälpa till med Wii U:s försäljning alls.

Med 1-2 Switch kan man tänka sig att Nintendo har försökt tänka till.

”Vi döper spelet till något med Switch, så att folk fattar att det har med vår nya konsol att göra!”

Det var ju en bra början. Men sedan verkar någon även ha tänkt:

”Men vi säljer det separat, för det kan man ju tjäna pengar på. Jag menar, tänk med deg vi hade håvat in om Wii Sports inte packats in tillsammans med konsolen utan sålts separat!”

Och det är ju tråkigt, för det ställer krav på 1-2 Switch som spel. Krav som är mycket svåra att leva upp till när premissen är ”Ett hejdlöst partyspel som vem som helst kan spela och skratta åt!”.

Hur stor är publiken som vill betala riktiga pengar för något sådant?

För 499 kronor (ungefärligt pris vid lanseringen av Switch) får du knappt 30 partyspel som alla är av det oerhört simpla slaget, utan inställningar eller alternativa spellägen. Det är 30 spel som körs igång när man trycker på start och så njuter man av vad de har att erbjuda i 2 minuter innan det är dags för nästa spel.

Enkelheten är en stor styrka med 1-2 Switch. Det är vansinnigt simpelt att bara ploppa in kassetten, sätta igång det och sedan ha kul med ett gäng vänner.

I varje spel så håller man en joycon och viftar, vrider eller balanserar den. I ett spel som Samurai Training skall en spelare hugga den andra i huvudet och den andra spelaren skall försöka fånga ”svärdet” innan det träffar en. I Boxing Gym skall två spelare lyssna på kommandon och slåss mot varandra. Ni vet, simpla, dumma spel som vem som helst kan spela.

Mer än ett spel är 1-2 Switch någon slags lekfarbror. Många av spelen handlar inte om att utföra saker på skärmen, eller knappt ens interagera med den, utan att lyssna på kommandon och röra på sin kropp i ”verkligheten”. Det är ganska häftigt. Domaren är varje spelares joycon.

I ett spel ska varje spelare snurra på en tallrik, som vi låtsas balanseras ovanpå ens joycon. Att se två spelare spatsera runt i ett rum, försiktigt viftandes med ena handen och puttandes till varandra för att sabotera är häftigt. En typ av spel som är något utöver det vanliga.

Samtidigt som det är så förbaskat lite av ett "riktigt spel". Enkelheten, som ju är styrkan med 1-2 Switch, blir därför lite av en svaghet också. När man fnissat sig igenom de runt 30 spelen en eller två gånger så vill man ha mer.

Fler spel, fler spellägen, mer någonting. Och det finns inte i 1-2 Switch.

Därför är 499 kronor konstigt mycket.

Även om Table Tennis alltid kommer vara fantastiskt, där två spelare står vända mot varandra och slår på en pingisboll som inte finns.

1-2 Switch hade på riktigt potential att bli ett nytt Wii Sports. Jag tror verkligen det. Om det packats med konsolen eller släppts för en billig summa. För det känns fel att kräva mycket av 1-2 Switch. Samtidigt som det nästan är omöjligt att inte göra det nu.

499 kronor för att dra med sig Switchen till en polare och ha denna konversation:
- ”Titta, sånt här kan man göra på Switchen!”
- ”Ah, ok. Men du tog med dig Zelda också va?”

1-2 Switch rekommenderas för partyspelssugna och de som har mer i plånboken än gamla kvitton och dammtussar.

Så, hur många Shy Guys är egentligen 1-2 Switch?

Tidigare inlägg

1 2 3 4 5 ... 29 | nästa | sista

Mina 10 favoritspel från år 2016

28 dec 2016 16:341

Inga konstigheter. Let's...

Här kommer alla känslorna på en och samma gång

5 feb 2016 15:483

Vi har tävlat i TV-spel sedan TV-spel uppfanns. Vem kan få högst...

Jag är glad att jag slipper recensera The Witness

1 feb 2016 23:013

Jag ska inte recensera The Witness för Loading. Och det känns...

Jag slår en tärning och skriver om ett spel - Del 1

13 jan 2016 00:230

Såhär går det till: Jag skriver ner titlarna på 6 spel på ett...

En titt på nya Hearthstone-kort (Del 36)

22 nov 2015 19:351

Så! Då var det dags igen. Jag är lite sen denna gång. De två första...

Mobilspelsrevolutionen

29 okt 2015 10:205

Miljontals Nintendofans har suttit i månader och väntat på...

En titt på nya Hearthstone-kort (del 35)

23 aug 2015 17:102

IMORGON släpps The Grand Tournament. Därför är det dags att nu...

En titt på nya Hearthstone-kort (del 34)

20 aug 2015 18:080

Inte många kort kvar att titta på nu, bara 22 kort kvar. Vi tittar på...

En titt på nya Hearthstone-kort (del 33)

17 aug 2015 16:206

Kort 263: Sparring...

En titt på nya Hearthstone-kort (del 32)

16 aug 2015 12:100

Kort 252: Mogor's...

En titt på nya Hearthstone-kort (del 31)

15 aug 2015 11:130

Alla kort är nu uppvisade från The Grand Tournament! Jag ska nu i fem...

En titt på nya Hearthstone-kort (del 30)

12 aug 2015 19:550

Vi tittar på ytterligare tio kort idag. Snart är den stora dumpningen...

En titt på nya Hearthstone-kort (del 29)

9 aug 2015 12:382

Tio kort till avverkar vi idag, däribland ett par saftiga...

En titt på nya Hearthstone-kort (del 28)

7 aug 2015 21:063

Tio till kort! Vad är dina åsikter om dem? Kort 211: Armored...

En titt på nya Hearthstone-kort (del 27)

5 aug 2015 16:020

Idag tittar vi på inte mindre än tio nya kort! Kort 201:...

En titt på nya Hearthstone-kort (del 26)

2 aug 2015 18:160

Idag tittar vi på sex kort till från The Grand Tournament! Kort...

En titt på nya Hearthstone-kort (del 25)

30 jul 2015 11:312

Sju till kort från expansionen The Grand Tournament, varav ett par...

Om att hoppa i två dimensioner #54: Skullmonkeys

28 jul 2015 00:323

I den här bloggserien går jag igenom alla möjliga tvådimensionella...

En titt på nya Hearthstone-kort (del 24)

26 jul 2015 15:320

Sju nya kort går vi igenom idag! Kort 181: Garrison...

En titt på nya Hearthstone-kort (del 23)

25 jul 2015 12:286

Idag tänkte jag titta på bara ett kort. Det kanske verkar lite...

1 2 3 4 5 ... 29 | nästa | sista