Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Eftersom PSOne Classics nu är släppt på Vita tänkte jag göra precis som med alla PSP-spel jag laddar ner till Vitan - skriva om dem. Det blir lite off topic, inte så Vita-relaterat som allt annat kanske, men om man älskar Sonys allra första konsol lika mycket som jag gör så tycker jag att man ska hänga med ändå!

I just denna text blir jag dessutom lite extra nostalgisk och svamlig. Du äro varnad!

Crash Bandicoot 3: Warped är ett väldigt speciellt spel för mig. Det var spelet som jag fick tillsammans med Playstation den där julaftonen 1998. Jävlar vilken glad trettonåring jag var. Efter att ha invaderat en kompis som ägt konsolen i något år, och förälskat mig i Final Fantasy VII, Twisted Metal 2 och kanske framförallt ett par spel med det där orangea pungdjuret så var det äntligen dags för mig att få spela mina alldeles egna spel, hur mycket jag ville. Jag ägde bara Crash Bandicoot 3, och inga andra spel, i flera månader. Att påstå att jag spelat skiten ur det här spelet skulle vara en extrem underdrift.

Men nog med nostalgi, hur står sig Crash Bandicoot 3 idag, på en Vita? Först och främst, som med alla andra Playstation-spel som man spelar på Vita, så får man acceptera ett par minus. Playstationspel gjordes under en tid då TV-skärmarna inte såg ut som idag. Eftersom Vita är i Widescreenformat så har man ett par val man kan göra. Spela spelen i en mindre, fyrkantig version eller att zooma in på olika sätt. Jag väljer att fylla upp hela Vita-skärmen, vilket såklart sträcker ut grafiken ganska ordentligt. Det ser inte fantastiskt ut, men man vänjer sig snabbt. Sedan så har vi det lilla faktumet att det vi får är PAL-versionen i 50hz av Crash Bandicoot 3. År 1998 (och ett par år framåt) var jag van vid att spel var såhär sega, jag tänkte inte på det. Idag känns det lite märkligt att spela ett spel i en lite halvdåsig 50hz-version. Även det vänjer man sig vid.

Så, nu vet vi att det inte är den absolut mest optimala versionen av Crash Bandicoot 3 vi i Europa får ta del av till Vita - men hur är spelet i övrigt? Jag har alltid älskat Crash Bandicoot-spelen och det är svårt att tvätta bort det där nostalgiska skimret. Om jag försöker tycker jag ändå att spelen är riktigt bra, och framförallt charmiga, men visst - det är inte de mest fräscha plattformsspelen man kan spela idag. Dock gillar jag fortfarande hur Naughty Dog gick en annan väg med plattformsgenren än vad i stort sett alla andra gjorde när 3D slog igenom. Plattformsspel slutade vara plattformsspel och handlade istället för perfekta hopp om utforskande. Crash Bandicoot är mer av ett äkta plattformsspel än Super Mario 64 (snälla, slå mig inte!). Här har man i stort sett alltid bara ett håll att gå åt och det handlar inte om att prata med konstiga karaktärer och leta efter blå mynt/noter eller annat som i ett löjligt överflöd placerats ut på banorna. I Crash Bandicoot undviker man fällor och hoppar på lådor. Det gör det kanske lite mer begränsat, men idag har det fortfarande den där arkadiga charmen.

Just denna tredje del är så bra för att variationen är så hög. Visst, de nya banorna där man åker vattenscooter eller flyger flygplan är kanske inte jättefräscha idag, men jag har alltid tyckt att detta varit den mest inspirerade, roliga delen i trilogin (ja, det finns bara tre Crash-spel, låt INGEN påstå något annat!). Banorna där man får rida på en tiger längs kinesiska muren är förmodligen de bästa banorna i något plattformsspel under hela PSOne-eran. De två första Crash Bandicoot-spelen var rätt så korta, och även om Crash Bandicoot 3 knappast är världens längsta spel så finns här betydligt fler hemliga banor och extrautmaningar i form av riktigt utmanande time trial-race. Ska man ta 100% krävs både tid och engagemang.

Det är svårt att skriva om gamla spel, från en svunnen tid, som aldrig skulle kunna göras idag på samma sätt. Naughty Dog växte upp, började göra riktiga äventyrsspel och gav sina karaktärer röster och anlitade duktiga manusförfattare. Crash Bandicoot 3 är så långt ifrån det där man kan komma. Det är kanske därför jag fortfarande älskar det. Crash Bandicoot 3 personifierar allt jag älskar med Sonys första, primitiva konsol. Det är kaxigt, färgglatt, simpelt men utmanande och, även i en inte helt perfekt version, värt att spela såhär 14 år och tusen TV-spel senare.