Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Arvid Schultz

Registrerad: 22 nov 2003 23:42 Senaste besök: I går 16:59 Online: Nej

Stockholm Aven85

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Om att hoppa i två dimensioner #3: James Pond 3

Arvid Schultz 1 mar 2015 16:57786 visningarKommentera: 7 !

Den perfekta genren enligt mig är tvådimensionella plattformsspel.

Första gången jag spelade Super Mario Bros förstod jag att det var här grunden till de bästa spelen fanns. Än idag känner jag att jag hade rätt. Det har liksom aldrig tagit slut med nya saker som man kan lägga till så att det där hoppandet och stompandet blir ännu roligare.

I Super Mario World fick jag utforska världar. I Sonic the Hedgehog 2 fick jag springa snabbare än vinden. I Super Meat Boy blev jag ett med kontrollen och spottade döden i ansiktet. I Rayman Origins sjönk jag ner i det absurda och kom ut med ett leende på läpparna som aldrig ville ge sig.

Tvådimensionella plattformsspel har aldrig slutat vara bra. När tre dimensioner blev populärt sjönk såklart bidragen till genren, men det där har ändrats igen med indiespelens intåg. Än idag släpps nya, bra tvådimensionella plattformsspel. Det finns en stor skattkista att utforska, av gammalt och nytt.

Jag tänkte börja en liten serie där jag listar bra - ibland jätttebra, ibland fantastiska och ibland bara bra - plattformsspel som aldrig riktigt har stått i rampljuset. Inga Mario eller Donkey Kongs blir det här. Kanske bortglömda pärlor. Hidden gems. Sånt flera av er nog känner till men liksom glömt bort.

Let's go!


#3: James Pond 3: Operation Starfish
Att kalla James Pond 3 för en oförglömlig plattformspärla vore att ta i. Det är ett spel med en hel del problem. Ändå finns en hel del att gilla, framförallt om man back in the days endast ägde en Sega Mega Drive och drömde våta drömmar om Super Mario World.

Såsom jag gjorde.

För mig satte Super Mario World en ny standard för tvådimensionella plattformsspel. Det var en värld att utforska med ruskigt många banor och ett distinkt fokus på hemligheter och alternativa vägar. Tyvärr var det ju få andra spel som nådde upp till denna höga standard. De flesta spel i genren fortsatte att envisas med relativt korta spelupplevelser med banor som avlöste varandra med minimalt utforskande och inga möjligheter till att välja väg genom äventyret.

Säga vad man vill om Sonic the Hedgehog, men jämfört med Super Mario World var igelkottens äventyr extremt linjära och ganska så korta. Precis som de flesta andra plattformsspel. Det gjorde mig alltid en smula besviken, hur få utvecklare det var som faktiskt sneglade på Super Mario World och tog sig tiden att skapa något så stort och episkt.

James Pond 3 är inte världens mest fantastiska plattformsspel, men det är så nära Super Mario World du kommer på Sega Mega Drive (det är förstås viktigt att påpeka att spelet även finns till SNES). Det är en stor värld att utforska, full med hemligheter och en upptäckslust som få andra plattformsspel från den eran kan skryta med.

James Ponds två första spel var okej plattformsspel, men ganska fantasilösa. Det tredje spelet är något helt annat.

Precis som i Super Mario World springer James Pond runt på en stor världskarta där hemliga vägar på banorna öppnar upp nya banor. Bara genom flitigt utforskande går det att nå alla banor.

Väl inne på banorna sprudlar James Pond 3 av idéer. En del objekt har egen gravitation som låser fast James Pond, så att han kan springa runt dem. Lite som Super Mario Galaxy, fast femton år tidigare. Det finns också massvis med roliga prylar att hitta, såsom ett par studsskor som gör att man hoppar högre och högre för varje studs. Att utforska banorna är roligt och fritt.

Vad som förstör lite i James Pond 3 är kontrollen. James Pond accelererar oerhört snabbt och kan komma upp i en fart som utklassar Sonic. Samtidigt stöds inte denna extremt snabba och svajiga kontroll av bandesignen, som ofta kräver precision och vältajmade plattformshopp a lá Super Mario. Med lite träning går det att bli duktig på James Pond 3 också, men det är absolut ganska långt ifrån den bästa kontrollen vi sett någonsin i ett plattformsspel. När allt annat är så inbjudande och bra är det tråkigt att kontrollen sviker.

James Pond 3 är ett sånt där plattformsspel jag återvänder till ibland. Det finns bättre spel i genren, men det är något speciellt med detta spel. En kul och stor värld att utforska, full av utmaningar och spännande saker att se. Samlar du på tvådimensionella plattformsspel är det något du borde spana in.



Tidigare delar:
#1: Ripple Dot Zero
#2: Henry Hatsworth in the Puzzling Adventure

« Till bloggen

Kommentarer

Anonym 1 mar 2015q

Fast första James Pond är inget plattformsspel... jag kan inte komma på ett endaste spel som spelas likadant, om jag skall vara helt ärlig. Och andra James Pond är väl rent spelmekaniskt sett rätt så traditionellt, men spelets design... tomtens leksaksfabrik... är allt annat än generisk. I jämförelse är JP 3 extremt fattigt miljömässigt. Sedan vet jag inte många plattformsspel där man kan "extenda" sig själv jättehögt för att kunna ta tag och klättra i tak, flyga badkar och så vidare.

Vill i och för sig påstå att JP 3 är väldigt eget, för det är det, och jag tycker också det är ett spel värt att kolla in närmare om man gillar genren.

Arvid Schultz 1 mar 2015q

Legerdemain:

Fast första James Pond är inget plattformsspel...


Kanske lite klumpigt att kalla det för det, är väl nån slags plattformsspussel-hybrid. Ett rätt tråkigt spel tycker jag iaf...

Legerdemain:

Och andra James Pond är väl rent spelmekaniskt sett rätt så traditionellt, men spelets design... tomtens leksaksfabrik... är allt annat än generisk.


Tomtens lekfabrik tycker jag inte kändes särskilt inspirerande. Liknande grejer fanns i många spel. Men James Pond 2 var väl ganska okej. Fast stod inte ut jämfört med andra plattformsspel från eran (inte för att alla spel i denna bloggserie måste stå ut) enligt mig. Kanske får spela om det, för det var länge sen, och se om du har rätt...

Legerdemain:

I jämförelse är JP 3 extremt fattigt miljömässigt.


Miljöerna är inte så varierade, men jag gillar färgerna och designen. Hade definitivt kunnat finnas med lite fler olika "världar" dock...

lonian 1 mar 2015q

Kid chameleon till Sega megadrive. Älskar det, synd att det blir så otroligt så svårt ju längre in man kommer.

Arvid Schultz 2 mar 2015q

lonian:

Kid chameleon till Sega megadrive.


Ett sånt där spel som skulle kunna dyka upp i denna serie framöver =)

lonian 2 mar 2015q

Det ser jag fram mot. Önskar jag hade tålamodet att köra ut hela :) . En tvåa hade vart grymt om det släpptes idag.

Anonym15 mar 2015q

Jag spelade detta mycket. Minns att det var väldigt kul med alla poängsiffror som poppade upp titt som tätt.

Tyckte ändå det var mindre intressant än Mario, men jag var lite smalsynt, tror jag.

Har ett svagt minne av att spelet startade upp med en sorts bikini wait what (?) bild.

Senare testade jag originalet James Pond, blev väldans överraskad av hur fantasifyllt spelet är. Sonic speed, paraplyn, plocka upp olika saker, skitsvårt spel också, osv. Kul.

Anonym15 mar 2015q

- Nej nu blandade jag nog ihop originalet och trean, som det ser ut på youtube. Haha vilken himla startbild, James som filmbolagslejonet och sen bikini(fisken) vilken humor.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.